Postpartita: Roma - Inter

Innan avspark handlade dock allt om något större än fotboll. Inter-legenden Sandro Mazzola gick bort under gårdagen, 83 år gammal. En spelare och människa som för alltid kommer vara en del av Inters historia. Inter spelade med sorgband och hela Stadio Olimpico samlades i en tyst minut för att hedra en av klubbens allra största. En fin och känslosam hyllning till en sann nerazzurro.


Primo Tempo

Roma följer sin matchplan i princip till punkt och pricka. Inter ser återigen väldigt slöa ut i uppspelsfasen och får inte alls till det under första halvlek. Roma låter inte Inter andas och framför allt inte etablera något längre spel på offensiv planhalva.

Dimarco ser dessutom ut att ha fått en lite annorlunda roll där han ofta kliver in centralt i planen, något som åtminstone under den första halvleken inte ger särskilt mycket. Inter har svårt att hitta ytor, tempot med boll är alldeles för lågt och Roma känns hela tiden steget före.

Roma äger helt enkelt första halvlek. Ingen känns riktigt påkopplad och beslutsfattandet är stundtals katastrofalt. Ännu en gång sätter Inter sig själva i ett tvåmålsunderläge och ännu en gång handlar det om att försöka reparera skadan efter paus.

Gör om, gör rätt.


Secondo Tempo

Det är ett helt annat Inter som kommer ut efter paus. Direkt finns det mer attityd, mer fart och framför allt en helt annan vilja att faktiskt ta tag i matchen. Lautaro reducerar till 2-1 och plötsligt lever matchen igen.

Andra halvlek blir väldigt händelserik med omställningar åt båda håll, men ju längre matchen går desto mer börjar Inter få kontroll och spela det spel vi vet att laget kan spela.

Chivu spelar återigen sina kort rätt. Bytena ger effekt och Inter fortsätter trycka på. Till slut är det kapten Lautaro som kliver fram igen och kvitterar till 2-2.

Pazza Inter, tänker jag. Och förmodligen många av er där hemma också.

Nu kan vi med ganska stor säkerhet säga att Pazza Inter officiellt är tillbaka i sin allra renaste form. Det här är tredje ligamatchen i rad där Inter hamnar i ett tvåmålsunderläge men ändå lyckas ta sig tillbaka. Mot Napoli blev 0-2 till seger. Mot Udinese blev 0-2 till seger. Nu blir 0-2 till 2-2 på Olimpico.

Det är starkt att gång på gång kunna resa sig, men samtidigt går det inte att fortsätta så här. Inter måste börja prestera över 90 minuter och inte bara under 45. Förr eller senare kommer man möta ett lag som inte släpper tillbaka oss in i matchen.

Efter kvitteringen fortsätter Inter jaga 2-3 och känslan är faktiskt att matchen går att vinna, men något segermål kommer aldrig. Det slutar 2-2 och sett till hela matchbilden känns det ändå som ett rättvist resultat.

Och någonstans får man vara nöjd. Borta på Olimpico, mot ett väldigt starkt Roma under Gasperini och dessutom utan tunga namn som Calhanoglu, Stones och Spence. Jag hade självklart velat ha tre poäng, men jag tar med mig reaktionen och den andra halvleken.

Det jag däremot verkligen vill slippa framöver är de här lojja inledningarna som gång på gång försätter laget i underläge.

Nu väntar landslagsuppehållet. Förhoppningsvis kommer Inter tillbaka med samma hunger som vi såg efter paus på Olimpico, fast nästa gång redan från minut ett.