1.
Jag är inte alltid en idiot. Jag har läst svart på vitt att Henrik Rydström utifrån egna erfarenheter försökt att förklara för sin nuvarande spelartrupp att han själv har varit en alibi-spelare och fått sona för det ”brottet” in till dessa dagar. Jag skulle verkligen vilja veta hur den informationen har tagits emot, hade velat vara ”i huvudet på XX” under teoristunderna. Landade informationen rakt in i grönvitt hjärta och grönvit hjärna, eller strimlades de omedelbart i agenternas färgblinda dokumentförstörare?
2.
Om det senare är den verklighet vi har att leva med, hur i hela den förbannade verklighetens namn skall de mentalt underpresterande i Hammarbys herrlag då kunna hantera motståndare som Noah Shamoun, Melker Hallberg, Carl Gustafsson och Lars Saetra? Var och en av dessa och ett tjog till i Kronobergs län är kompetenta arbetare i fotbollens stora fabrik som gör sitt jobb oavsett grundkvaliteter. Kommer Hampus Skoglund, Montader Madjed eller för den delen Nahir Besara kunna landa och känna dofterna av vild timjan från Alvaret på andra sidan sundet och känna: Här vore en plats att leva på?
3.
I mitt åldrandes barndom röt David Fällman ifrån, utled på vissa lagkamraters mediokra prestationer: ”Spring eller byt!” Jag har svårt att se en enda av Hammarbys spelare som i dag, inför öppen ridå, skulle slita hjärtat ur kroppen på det bokstavliga sättet. Ingen. Det finns – alladeles oavsett tekniska skills – inte längre någon Simon Strand eller Fredrik Hammar. Nicola Djurdjic är långt borta, Petur Marteinson likaså, för att inte tala om Mikkel Jensen, Stefan Batan, Alexander Östlund. Några SM-guld vann de inte för Hammarby, men de hade attityd, de hade hjärta.
4.
De som i vår förening har verkliga balls i dagsläget är våra damer. Kan ha att göra med att deras verklighet inte är lika urdjävligt cynisk och präglad av närmast alkoholiserade grandiosa självbilder, men jag vill tro bättre, vill tänka att där oavsett spelaromsättning finns en helt annan genuinitet än den som herrlaget, och för den delen HTFF (eftersom man ligger som en jolle i överhetens kölvatten) visar upp. Prove me wrong.
5.
Jag är övertygad om att alla spelare i Hammarby i dag, som Henrik Rydström ofta påpekar, är ivriga och öppna för att lära; fattas bara annat med sådana månadslöner. Om de inte åtminstone låtsas lyssna brister linan. Man är på banan. Men: Brinner deras hjärtan, inte för personlig framgång utan för just Hammarby, verkligen brinner? Jag ser få tecken på det. Undantag existerar, som Marcus Karlsson och Nahir Besara som tydligaste exempel i dag, två generationers sanna förebilder, men övriga? Knappt någon potential på den fronten, poseringar i grönvit tröja hjälper inte där vid lag. Bevisa mig motsatsen även på den punkten, helst redan på söndag. Kalmar borta måste vara en mardröm för de flesta i truppen inte ens en handfull dygn efter ”jobbig resa och återhämtning”.
6.
En mig närstående går upp varje morgon och håller reda på en stor del av stadens arkiv, en annan förlöser barn, en försöker navigera sig in i vuxenlivet, ännu en tröstar och tvättar och lyssnar på de mot sina slut komna på äldreboendet. Ingen spelare i Hammarbys herrelitlag, vill jag säga, skulle ens en dag kunna gå ett steg i mina barns skor med mindre än att begära förflyttning.
7.
Intressen i övrigt: ”Spela FIFA eller sådant, gå ut och fika. Annars är det mest hänga hemma, chatta lite med polarna. Det är ju mycket med allt på Årsta och så, dagarna går.” Vad sägs om utbildning, börja kolla på livet bortom 30 år och utan fokus på bra inkomst som fixar det för nära och kära, lite tanke på här och nu. Spelare i Hammarby har ett ansvar för människor i min ålder. Vi dör. Vi kan dö på skilda sätt, antingen med känslan av total uppgivenhet, en rättegång i blodet, eller med den av att
”det räckte inte, men vi gjorde vad vi kunde”.
8.
Kanske måste man betrakta omslaget till poeten Robert Ulvedes återkomst för att förstå ensamheten. En delvis lyckad nattnavigering (utgiven av nystartade Drake & Co). Det är hans första utgivning i bokform sedan drabbande När mödrar dör från 1991, ett år då många fotbollsspelare inte ens var påtänkta.
Bilden är betraktarens: En anonym man eller kvinna sitter ensam och blickar ut. Natt, himmel, doften av hav, en del upplysta stadsljus. Blicken fäst på människorna som befinner sig på terrassen 100 meter bort, där gemenskapen finns.
Lägg märke till ordet ”delvis”. Det antyder respekt inför allt okänt som kan inträffa – en affär, en förhoppning, skuggan av ett tvivel – men som man inte känner till. Nätter är alltid förrädiska, ingen går säker ens i sin givna roll som offensiv ytterhöger i Hammarby. Man måste kämpa, helt enkelt för att få förtroende och inte enbart bli betraktad som den som lät jaget gå före KLUBBFÄRGERNA.
9.
Vi vet alla vad Kalmar förmår. Det är bara att läsa på. Jag måste inte ens nämna fasta defensiva situationer, agerandet av vårt försvar framför Warner Hahn som hade kunnat få de stackars prickskyttarna på Omaha Beach att dansa till Elise av framtidstro. Vad förmår kolossen Hammarby, en av föreningarna i Sverige som befinner sig i den så kallade bräschen och har satsat hundratals miljoner, var befinner sig individerna i truppen?
Jag vill påstå: I bakvattnet.
10.
Hur navigeringen av illa dold oskuld på Årsta hanteras efter ensamheten som uppstått efter ännu ett Europa-uttåg, och ärligt talat hanterandet av övermod hos spelartrupp och enskilda individer, är svårt att veta.
Självförebråelser och spegeltittande, samtal med överbetalda mentala coacher, kolla klipp, spelmodeller? Hur mår Elohim Kabore och Nicola Vasic i dag, hur tänktes det och hur har de processerna sett ut?
Borras allt detta in skoningslöst i en ledning som år efter år hundramiljonersatsar och talar pinsamt maktspråk (vi snackar Malmö- och IFK Göteborg-klass här, alltså renons på verklighet).
Ingen är ursäktad.
Och ingen kommer att vara ursäktad inför eller efter Kalmar heller,
11.
Framför allt vill jag se smärta och desperation i spelarnas blickar.
12.
Jag har övergett mina barns mammor, eller om de övergav mig – allt är i rörelse – men överger aldrig Hammarby. Utan dyra kläder och para , utan tveksamma individer kommer Hammarby att vara det sista jag överger. Skall jag jämföra med min mamma? Visst, jag gör det, och håller Hammarby högre. Vad har jag mer? Barnen. Mitt arbete. Det sägs att det sista som överger en människa är arbetet.
13.
I skrivande stund, fredag kväll mot lördag, är min förhoppning att vår, Hammarbys, trupp redan har lämnat Stockholm och befinner sig inkvarterade på Högby IF:s något sluttande gräsplan. Man bor kollektivt i småstugorna – två gånger två våningssängar i vardera, kvav inneluft, lukten av kåda.
Man har kört ett lättare träningspass på den lätt sluttande gräsplanen med ljuden från länsväg 136 på avstånd. Mobilerna avstängda. Möjligen viskar man som pojkar lite försiktigt, men somnar gör man till en annan poets, öländske mästaren Lennart Sjögrens rader:
När jag sluter ögonen
tycker jag mig höra sorlet ur den tid
när ni fisklikt simmade omkring
som snäckor, räfflade stavar och annat .
14.
Kalmar borta kan vara som en lycklig saga. Fråga bara Erik ”Samba-Erik” Johansson som med sina två oerhört vackra mål tillsammans med Pablo Pinones-Arce gav vår nuvarande tränare Henrik Rydström mardrömmar för livet, alldeles oavsett bekante Dede Andersons (förlåten för mycket, inte minst derbyavgörande i grönvit tröja) reducering i 71:a minuten.
Det finns dessvärre också mardrömmar, desto fler. Från 2005: 0-3, 1-4. 0-2, 0-1, 0-3, 2-2, 1-1, 2-2, 2-1, 1-2, 0-2, 0-0. Vi kan vara övertygade om att Henrik Rydström har nästan alla dessa matcher i ljuvt minne.
Det spelar ingen roll att Hammarby senast Kalmar befann sig i Allsvenskan vann med 4-1 borta, de rödvita är ett bogeyteam i paritet med Trelleborg, så frågan är hur stukade men förhoppningsvis ödmjuka tigerrandiga spelare skall hantera historien. Finns viljan där.
15.
Lördag.
Det är lördag.
Augusti.
Spelarna stiger upp efter rättmätig dålig sömn, stiger en efter en ut från campingstugorna, känner doften av gödsel från de närliggande bondgårdarna. Ingen vet att det bara är några kilometer bort som Pierre Karlsson brände ned en lada innehållande det äldre par som han just dräpt. Det ligger en dimma över fotbollsplanen. Frukosten är framdukad i det allmänna köket. Vaktmästaren Lasse skruvar på sin hörapparat. På sikt syns Åkerbohemmet där min son Jonathan har arbetat som ”syrra”.
Det råder en nervig stämning. Mobilerna är fortfarande beslagtagna.
Medan de flesta släntrar till gröt, fil och flingor har Waylon Renecke, Oscar Johansson Shellhas och Suwaibou Kebbeh redan varit vakna sedan gryningen. Man har på gamla damcyklar cyklat Storsvängen fram förbi Hvilan och badat vid bryggan i Hagaby, diskuterat Lennart Sjögrens dikt och kör nu småövningar, ger varandra direktiv och spekulerar kring damernas startelva mot Piteå klockan 15 i eftermiddag. I ytterfacket till O J S ryggsäck ligger en utskriven kopia av Gunnar Hardings dikt ”Planeterna”, han vill höra med sina vänner vad de tycker om den. I den här stunden skämtar ingen. Det är allvar.
16.
Allt är som en dröm. Än kan allting hända.
