HIF:s säsongsavslutning - den perfekta tragedin

För ett par veckor sedan kunde man tro att det var avgjort. Hässleholms IF låg på en tabellplats med god marginal ner till tredjeplatsen. Man behövde troligen bara ett antal ynka poäng i de sista omgångarna för att det skulle vara klart. Trots de knackiga insatserna mot Skövde och Olympic kändes det inför den sista omgången ändå som att det här ska man väl klara av, så länge man presterar som man har gjort vid ungefär 25 andra tillfällen under den gångna säsongen. Allt som krävdes var att HIF presterade precis på den nivån som de är vana vid att prestera på.

Men prestationen kom aldrig. Den enorma viljestyrka och självsäkerhet som präglat detta sammansvetsade kollektiv var ersatt av vad som såg ut att vara nervositet och tveksamhet. Och parallellt med det ersattes de förhoppningar och drömmar man har haft under de senaste veckorna av en öronbedövande tystnad bland de 1362 personer som tagit sig till Österås IP för att bevittna spektaklet. Detta spektakel som inte går att kalla för annat än en helt perfekt tragedi. Den annars iskalla Ännäss Al-Hamlawi kunde, trots sin ihärdighet och upprepade försök, inte få in bollen bakom Ängelholms mållinje. Pontus Carlsson, som i stort sett alltid förvaltar bollen på ett fläckfritt sätt, såg mer isolerad ut än vanligt på sin högerkant och man misslyckades helt med att få honom tillräckligt mycket i spel. Diverse spelare stod för fler än en felpassning och stressade beslut. Och när Ängelholm satte dit 0-1 nästan precis samtidigt som Lund avgjorde sin mot Tvååkers IF var det svårt att inte nypa sig i armen. Nästan så surrealistiskt var det.

Ja, mycket kan så klart sägas om prestationen. Det tar dock emot att vara allt för kritisk. Man kan inte blunda för det faktum att HIF:s säsong på det stora hela har varit över all förväntan. Innan säsongen började var min förväntning att HIF skulle hamna någonstans mellan 5:e och 7:e plats, och då kunde jag nog anses vara väldigt optimistisk. Trots det hade HIF för bara cirka två månader sedan chansen att överta förstaplatsen, och för bara några veckor sedan såg kvalplatsen ut att vara så gott som klar. Så absolut har det varit en väldigt stark säsong, men det förminskar heller inte hur brutalt ett sådant här fall på mållinjen är.

Så vad händer nu? Ja, det är förstås svårt att sia om. Vi vet att det lag som spelat denna säsong inte är samma lag som spelade under den förra säsongen. Och det är ingen omöjlighet att det blir så igen. Spelare kommer att lämna, och andra kommer att ta plats. Om det blir ett uppsving eller ett tapp är svårt att veta någonting om. Ettan är en extremt jämn division. Marginalerna är små och ett litet tapp i kvalitet kan innebära ett stort tapp i tabellen. Om man ska önska någonting inför nästa säsong är det i alla fall absolut ett mer flerdimensionellt mittfältsspel. Försvaret har varit detta lagets stora styrka många gånger, och spelet i den offensiva boxen har det inte heller funnits allt för mycket att anmärka på. Det kan dock konstateras att det, i de matcherna HIF har fallit, ofta har sett ut som att det funnits stora svårigheter att sammanlänka försvaret och anfallet. Visst, Ettan är en speciell division på det sättet att den är full av lag vars spelstil präglas av ett oerhört intensivt presspel vilket gör att det kan vara svårt att föra matcher, men det har ibland funnits mer att önska.

Trots att man kan absolut kan vara kritisk vill jag inte låta ett antal enskilda prestationer definiera den. Hässleholms IF har vad det ser ut som tagit ytterligare ett steg och kan förhoppningsvis behålla platsen som ett topplag i Ettan Södra. Säsongen har bjudit på väldigt många underhållande stunder och minnen. Som supporter är det alltid lätt att glömma dessa och låta dem överskuggas av besvikelse. HIF må ha kollapsat på mållinjen, men vägen dit har varit oerhört rolig att följa. Det är just därför man följer det här, vecka ut och vecka in. Just nu är det mörkt och det känns långt bort. Men minnena kommer att suddas ut, och vintermörkret med dem. Och helt plötsligt skiner solen, fåglarna kvittrar. Naturen vaknar upp, och med den även hoppet. Och så är vi plötsligt återigen samlade på Österås IP. I kvällssolen. Med nya drömmar. Med nytt hopp.