Ja, var ska man ens börja för att sammanfatta händelserna som lett oss till denna situation? När HIF för lite mer än två veckor sedan besegrade Åtvidaberg borta med 2-1 fylldes man nästan av lättnad. Fyra poäng ner till tredjeplatsen och ett helt okej spelschema. Jag är oftast försiktig med att ta ut något i förskott som supporter, men det ska erkännas att man redan vid det laget började snegla lite på botten i Superettantabellen. Brage? Örebro? Kanske blir det Norrby vi får möta i kvalet? Ja, man gick på moln och drömde sig in i framtiden. Sedan väntade Skövde AIK hemma. En skakig insats ledde till 0-1. Men HIF gav i vanlig ordning inte upp. Ahlstrand kvitterade. Terzic tog ett rött för laget. En kvittering och ett rött kort som kan komma att bli helt avgörande nu när de sista poängen ska räknas. Trots poängtappet kändes det ändå inte som att det ännu gick någon nöd. Två matcher kvar. Olympic borta och Ängelholm hemma.
Sedan kom Olympicmatchen. Nu kunde det avgöras. 3 poäng här så är det klart. Ge oss Norrby, ge oss Brage. Ja, ge oss till och med Örebro. Vi löser det sen. Vi ska bara ha kvalplatsen nu. Ungefär så kändes det. Länge stod det 0-0 och det kändes mer som Olympics match än Hässleholms. Men sen, som så många gånger tidigare trollar HIF ur tomma intet fram en ledning genom Ännäss Al-Hamlawi med blott 20 minuter kvar av matchen. Bara vi håller detta så är det klart sen. Klockan tickar.
75:e minuten, det känns som att det har gått 15 minuter trots att det bara har gått fem.
80:e minuten, nerverna börjar kicka in, och inte bara på läktaren. Spelarna vill inte längre hålla i bollen. Det är tydligt. Nu ska vi försvara och bara härda ut.
87:e minuten. Olympic trycker på. HIF försvarar modigt, om än nervöst. Någon på läktaren säger skämtsamt "blås av".
90:e minuten. Nu är det bara tilläggstiden kvar. "Bara lös det nu!" tänker man.
94:e minuten. En känsla som inte går att förmedla i text. Någonting du bara kan känna när du har suttit stelfrusen på Malmö IP i två timmar en fredagkväll i November med endast en kall korv med bröd och en kaffe i magen. Kort sagt: 1-1. Och som grädden på moset avgör Lund sin match mot Jönköping i 93:e minuten vilket nu gör att Lund inför den sista omgången ligger tre poäng bakom HIF, med bättre målskillnad.
Så där står vi alltså nu, på randen mot vårt öde. En ynka poäng mot Ängelholm på lördag så är det klappat och klart. Men som vi fick lära oss mot Olympic är det sällan så enkelt som att bara ligga på krysset och spela av matchen. Framför allt inte mot ett Ängelholm som har allt att vinna, och som dessutom på sina senaste fem matcher enbart har åkt på en förlust. Det går inte att gå ut och spela för en pinne från start mot ett lag med så stark form och som kommer göra allt för tre poäng, men det är jag övertygad om att HIF vet bättre än att göra. Allt är fortfarande i HIF:s händer. Går laget ut och gör jobbet till 110% som de brukar göra tror jag att det ska lösa sig. Men det är fortfarande ett jobb som ska göras.
P.S. vill även passa på att tipsa om att en supporterträff kommer att äga rum på Zuperbowl klockan 12:00 på lördag innan matchen. Anmäler dig gör du på Facebook och evenemanget heter "GRÖN-VIT INVASION PÅ ZUPERBOWL".
