MFF 2025 är kanske lite som Titanic; den stora mäktiga klubben skulle ta sig ut i Europa med en
bred, dyr trupp.
Vi skulle ta nästa steg i Europa med erfarenheten från föregående år.
Allsvenskan skulle bara städas av och tillfråga på allt så viskades det om en värvning av en
Serbisk supertalang, Allsvenskt transferrekord och en potentiell supertrupp.
Men nånstans på vägen så kanske isberget under ytan gjorde det där förrädiska hålet i skrovet
som ledde till att vi fick slagsida.
Och nu ligger vi här på botten, efter 5-1 borta mot Sirius. Den största förlusten vi inkasserat i
Allsvenskan sen 2012 tyckte jag mig läsa någonstans.
Det började som en skakning på nedre däck...eller kanske i backlinjen.
Det syntes ganska tidigt på säsongen; något klickade inte i Malmös spel.
Det var ansträngt, långsamt, omständligt och extremt ineffektivt.
Det pratades om att vara mer cyniska inför kommande Europakval, att Rydström och gänget hade
fått sig en näsbränna under förra årets urusla Europaspel.
5-3-2 provades, eller 3-5-2, eller ”golvet är lava”, jag vet inte vilket det var som var tanken förutom
att alla motståndare slog långa bollar på våra kanter och kontrade sönder oss.
Sen skulle det visst tillbaka till nån relationism-aktig fotboll igen.
Experimenten och inkonsekvensen gjorde i slutänden att det började pratas om avsaknad av ett
grundspel och en avsaknad av spelidé.
Kiese Thelin verkade tröttna på att inte göra mål och drog. Nils såldes.
Botheim gick sönder, AC gick sönder, Ponne gick sönder.
Sigurdsson värvades och både orsakade och gjorde mål i debuten, sen gick han sönder och gick
sönder, och gick sönder...
Vi värvade Ekong, som fick nöta bänk. Snabbheten han besitter var ingenting som Rydström
kunde klura ut att använda, trots att han hade insett precis som alla andra att man behöver
snabba spelare för att göra mål i Europamatcherna.
Vi värvade Johan Karlsson, en spelare som varken var snabb eller med en X-faktor men som
förstod Rydströms system.
Om det var till hans fördel är oklart. Han försvann till bänken snabbare än Vecchia och Sigurdsson
kunde stava till ” rehab ”.
Vi värvade in Soumah, Han var för dåligt tränad visade det sig. Det var också en högoddsare, att
den Azerbajdzjanska ligan inte skulle hålla en toppnivå. Att han inte kunde kommunicera med
någon mer än Toivonen var nog heller inte till hans fördel.
Vi värvade in Robin Olsen som kom in och domin..nej just det. Han släppte mest in mål. Inte ens
Friedrich, som han ersatte på grund av sitt målsnitt, hade varit så dålig.
Vem ansvarade för scoutingen? Var tanken att de som scoutade skulle lära sig på jobbet eller ha
nån skön PRAO under en säsong? Helt klart är dock att värvningarna sen Georgsons tid och
framåt varit, med några få undantag, brutalt misslyckade.
Det måste svida att vara en lovande spelare i MFF ́s akademi, den bästa i Sverige, när klubben
värvar in en stor mängd spelare på positioner som man skulle konkurrera om, som antingen inte
presterar, är mer skadade än tillgängliga eller är i slutet av sin karriär.
Just ja...vi hämtade in Peter Wettergren. Vad han uträttat och tillfört så här långt är det nog bara
programmet på Rydströms älskade padda som vet.
Paddan ja. Det skreks mycket på den.
Rydström var uppe på sidlinjen ibland och skrek. Vi förlorade igen. Inga mål gjordes. Igen.
Fansen skrek. Igen.
På avgång, på att löner skulle dras in, på att spelare skulle gå hem från bortamatcherna.
Under tiden skedde kollaps efter kollaps. FCK spöade skiten ur oss. Sirius likaså.
Enda skillnaden de lagen emellan var att vi lyckades göra ett mål mot Sirius. Ett.
Vi höll på att förlora mot vårt akademilag i kvalet till Svenska Cupen.
Anes Mravac ledde det laget.
Till sist vaknade klubben. Trodde vi. Rydström fick gå.
MFF ́s sportsliga ledning hade tagit bort bort sin apnémaskin och flyttade upp Anes Mravac som
interimtränare.
Enklare så.
Det vore ju synd om de skulle ha haft framförhållning och scoutat tränare i händelse av att
Rydström skulle behöva sparkas på grund av uteblivna resultat.
Det hade dock skett under mycket längre tid än de underliggande siffrorna visade: Vi är längre
fram än vad vi var vid den här tiden den här förra säsongen ”.
Verklighetens EA FC.
Rydström kollade i analysverktyg, fansen kollade på matcherna. Klubben kollade bort.
Mravac har nu kommit in som interimtränare.
Hans jobb är att få ihop gruppen och motivera dem genom man-man-försvar och högt presspel.
Resultatet så här långt är 14 insläppta mål på hans inledande 3 matcher.
I det läget är det mest synd om alla inblandade, Mravac har världens mest otacksamma jobb med
en trupp som lagt ner säsongen för länge sen och en tjänst som alla vet inte kommer förlängas.
Truppen verkar i nuläget vara lika lättmotiverade som en nudist som ska klättra över taggtråd.
Framåt då? Börjar det bli dags för oss MFF:are att bli fotbollsgothare?
Sannerligen inte. Alla behöver en omstart, och MFF behöver nog göra mer än så, för det är något
som inte fungerar med det sportsliga på herrsidan. Vad som gått snett där och vad organisationen
och gänget runt damlaget gjort rätt vet bara de inblandade.
Vad jag hoppas på att lärdomen av 2025 är för herrarna:
”Kulturbärare” innebär inte per automatik klass.
Spelare som är skadebenägna, som inte spelat i sina respektive ligor har inte gjort det just på
grund av den anledningen. Det ändras inte nödvändigtvis för att man byter land och liga.
Fotboll går ut på att göra mål, om spelplanen inte funkat i 85 minuter så kommer den inte funka
de sista 10 minuterna heller.
Vill man göra mål behöver man anfallare. Och oftast mer än en i truppen.
Vill man inte släppa in mål behöver man mer än en försvarare som kan försvara.
Du behöver slå väldigt långa inlägg om du ska nå den mest nickstarka spelaren i truppen. För han
befinner sig numera i Japan.
Fotboll 2025 kräver att man kan springa mycket. I varje fall enligt Rydström, då är en gammal,
skadebenägen och obalanserad trupp det som ger absolut sämst förutsättningar.
Men vem håller koll på sånt egentligen?
2025 är ett förlorat år och ett uruselt sådant.
Jag är vid gott mod dock, jag upplevde MFF under Sören Åkeby.
I relation till det så är 2025 som ett högstadiedisco; tafatt, okoordinerat på ett lite klistrigt golv
och en hel hög med taffliga, misslyckade försök till relationer. De vuxna som vaktar på discot vet
dock att det där kommer bli bättre med tiden, för de har sett det hända förr.
För att citera George Harrison: ”All things must pass”, även en usel fotbollssäsong.
I dag för fjorton år sedan skrev fina Magnus Johansson om efterspelet kring den uppmärksammade matchen mot Djurgården.
Veckans låt blir en följd av att Donald Trump inte fick Nobels fredspris. Hallelujah med Leonard Cohen .
