Friday I´m In Love - En höst för reflektion

Så är vi inne i september. Någonstans vid denna tiden börjar resorna till Belgien, Spanien, Grekland eller var vi nu har våra Europamotståndare, planeras. De senaste femton åren har vi deltagit i runt tio internationella gruppspel, men i år får vi stanna hemma.

En annan sak som brukar hända i september är att vi cementerar vårt grepp om den allsvenska toppstriden och vår ofta så starka trupp visar sig vara den som orkar öka på upploppet mot SM-guldet. För andra året i rad tvingas vi nu tillhöra klungan som troligen missar medalj.

Det är en tom, lite ödslig känsla att stå utanför allt det där och oron för att detta skall bli något permanent maler lite i maggropen. Det kostar att göra en dålig säsong och det dränerar en klubbkassa rejält med två dåliga säsonger i rad. Men där är vi nu.

Malmö FF har, förutom att avsluta säsongen på ett värdigt sätt, en stor uppgift och det är att bromsa fallet, få kontroll på situationen och bygga en ny organisation och trupp som kan utmana om guld och Europagruppspel igen.

Det är en grannlaga utmaning som ligger framför framförallt Zlatko Rihter, Philip Berglund och Gaute Helstrup. Kostnaderna måste minska, intäkterna måste öka, truppen måste få tillbaka både spets och bredd och på plan måste materialet optimeras.

Det är ingen lätt eller snabb process och det jobbigaste av allt är att man jobbar under trycket från tiotusentals otåliga supportrar. Det gäller onekligen att hålla huvudet kallt och inte ta felbeslut bara på grund av pressen utifrån.

På så sätt är det kanske bra med en period som den vi är inne i nu. MFF ser inte ut att ta någon Europaplats, men riskerar heller inte att åka ut. Spelschemat är relativt lugnt, då man endast har allsvenskan att fokusera på och i det relativa lugnet kan man jobba fokuserat med analys och återuppbyggnad.

Man är luttrad efter flera år av ambitionslöst och slarvigt värvningsarbete, en uppblåst och alldeles för dyr organisation och en allmän mättnadskänsla kring klubbens ansvariga, men den här sommaren tycker jag mig skönja en ljusning.

Värvningar som Diego Garcia och Stian Gregersen lyfter laget laget till en högre nivå och Mayckel Lahdo känns som en spännande ersättare till Taha Ali. Ungdomarna i truppen får mycket speltid och erfarenhet vilket kan ge flera större genombrott kanske redan nästa säsong.

Projektet att få MFF på rätt köl igen är fortfarande i sin linda och jag tror inte att man skall förvänta sig några underverk nästa år, men jag tror att vi kommer att se en stabiliseringsprocess och ett mer harmoniskt lag som sakta men säkert rör dit Malmö FF skall vara.

Jag hoppas att vi tillsammans kan ta en och annan smäll på vägen om vi ändå ser att vi successivt rör oss framåt och uppåt. Det finns ingen quick fix för vår situation utan det måste få ta tid. Jag tänker osökt på ett gammalt klokt ordspråk: Tålamod är en dygd.

Idag för sju år sedan var jag på smekmånad på Maldiverna, men viktigare än det, så skrev Himmelrikets Oskar Uneland den här listan om guldjakt och Europaspel. Vi missade guldet, men gjorde ett fantastiskt Europa Leaguespel den hösten.

Veckans låt blir en klassiker med The Late Great Dolly Parton och det är också en påminnelse till Zlatko, Philip, Gaute och truppen om att kavla upp ärmarna och jobba hårt.