Jag minns var jag stod när Markus Rosenberg gjorde 2–0 mot Salzburg. Jag minns Prag. Celtic. Champions League-kvällarna. Gulden. De där målen när man några sekunder senare befunnit sig tre rader längre ner på läktaren utan att riktigt veta hur det gick till.
Men fråga mig vad som hände hemma mot Häcken en vanlig söndag för åtta år sedan och jag har förmodligen ingen aning.
Ändå var jag där.
Och kanske är det just de matcherna som är själva grejen.
För när man tänker tillbaka på sitt liv med Malmö FF är det höjdpunkterna som sticker upp. Matcherna som blivit hållplatser i ens egen tideräkning. Vi säger Salzburg och alla vet. Istanbul. Glasgow. Madrid. Guldmatcherna. De där kvällarna som fortfarande går att plocka fram, nästan bildruta för bildruta.
Men de är undantagen.
Det mesta av ett supporterskap består av något helt annat.
Det består av matcher som börjar 15.00 en söndag och som man redan på tisdagen har svårt att skilja från någon annan match. Av 1–0-segrar där det enda man minns är att det var kallt. Av 0–0-matcher där bollen mest tycktes befinna sig någonstans kring mittlinjen. Av matcher mot lag vars startelvor sedan länge försvunnit ur minnet.
Det består av att gå samma väg till Stadion. Av samma människor på ungefär samma platser. Av en öl före matchen, ett samtal om startelvan och den obligatoriska diskussionen om varför just den spelaren för allt i världen får starta igen.
Sedan går man in.
Och där ligger den.
Planen.
Det spelar nästan ingen roll hur många gånger man har sett den. Den där första blicken ut över gräset när man kommer in på läktaren gör fortfarande någonting med en.
Snart kommer spelarna ut. Sången börjar. Domaren blåser.
Och i 90 minuter är den där ganska ordinära fotbollsmatchen plötsligt det viktigaste som finns.
Sedan går man hem.
Några dagar senare kommer nästa.
Det märkliga är hur mycket tid vi lägger på matcher som vi sedan glömmer. Hur många timmar av våra liv som tillbringats med att se Malmö FF spela utan att vi i efterhand kan återge särskilt mycket av det vi såg.
Men kanske är det precis tvärtom.
Kanske har vi inte glömt dem alls.
För någonstans ligger de där allihop ovanpå varandra. Alla vårmatcher när man för första gången kunde lämna jackan hemma. Alla augustikvällar när mörkret började falla över Stadion innan matchen var slut. Alla novembermatcher när man frös om fötterna och undrade varför svensk fotboll fortfarande höll på.
Alla segrar som borde varit större. Alla förluster som förstörde resten av helgen. Alla märkliga domslut. Alla missade frilägen. Alla sena avgöranden.
En och en betyder de kanske inte särskilt mycket.
Tillsammans betyder de nästan allt.
För det är lätt att älska Malmö FF när Stadion kokar en europeisk kväll och hela staden tycks vara på väg åt samma håll. Det är lätt att vilja vara där när en pokal ska lyftas.
Men ett supporterskap byggs inte de kvällarna.
Det byggs alla de andra.
När man går dit trots att det regnar. När motståndet inte direkt får pulsen att stiga. När spelet hackar. När tabelläget är sisådär. När man egentligen är trött efter jobbet och soffan hemma hade varit betydligt bekvämare.
Ändå går man.
År efter år.
Och ibland tänker jag att vi är lite för dåliga på att uppskatta det medan det pågår. Vi väntar på nästa stora match, nästa Europakväll, nästa guld. Nästa minne.
Fast livet med Malmö FF pågår ju redan.
Det pågår en helt vanlig söndag borta mot GAIS.
En match som jag om åtta år förmodligen inte kommer ihåg ett dugg av.
Men jag var där.
Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Idag för två år sedan publicerades denna matchrapport efter bragden i Thessaloniki , när vi skickade ut grekiska mästarna PAOK i deras hemmaborg och tog oss till ännu ett CL-playoff. För att nu lyfta fram ett undantag till texten jag precis skrev. Tihi...
Dagens låt är I'm Gonna Be (500 Miles) med The Proclaimers . För ett supporterskap handlar trots allt ganska mycket om att bara fortsätta gå. Till Stadion, från Stadion och tillbaka igen nästa gång. Hundratals matcher, tusentals kilometer och ganska många 0–0-matcher som ingen längre minns. But I would walk 500 miles, and I would walk 500 more. Ungefär så. Fast för Malmö FF.
