Det är inte varje dag man får se ett motståndarlag dra på sig två röda kort under matchens första 23 minuter. Redan efter tre minuter fick Tom Hamer syna det röda kortet efter en ful tackling på Veltman. När sedan Conor McGrandles rev ner Bowen i den 23 minuten var Lincoln nere på nio man. Där och då kändes matchen mer eller mindre avgjord. Frågan var egentligen bara hur många mål vi skulle lyckas göra.
Men den första halvleken blev märkligt nog inte alls den överkörning man hade förväntat sig. Trots två man mer på planen hade vi svårt att skapa riktigt farliga målchanser. Tempot var lågt, anfallsspelet stundtals fantasilöst och Lincoln lyckades försvara sig förvånansvärt väl. Det är förstås inte alltid enkelt att bryta ner ett lag som ställer samtliga tillgängliga spelare framför eget straffområde, men med den individuella kvalitet vi besitter måste man kunna kräva mer.
Till slut kom ändå det förlösande ledningsmålet. På tilläggstid i första halvlek slog Bowen en hörna som Mavropanos mötte med huvudet och skickade in till 1–0. Greken fortsätter därmed sin fina målform, och det börjar nästan bli komiskt hur ofta han dyker upp i målprotokollet.
Nuno verkade inte heller särskilt imponerad över vad han hade fått se under de första 45 minuterna. Vad som än sades där i halvtid verkade ge effekt, för i andra halvlek var det ett helt annat West Ham som kom ut. Eller om det var Lincoln som hade levt på hoppet som de här tappade.
Bara tre minuter efter paus presenterade sig inhopparen Edvin Austbø på bästa möjliga sätt. Norrmannen vek in från vänsterkanten och skickade upp ett fantastiskt avslut via ribban. Ett riktigt klassmål och kanske matchens absoluta höjdpunkt. Bara två minuter senare fyllde Bowen på med 3–0 efter att ha tagit sig in från högerkanten. Därifrån handlade det egentligen bara om hur stora siffrorna skulle bli.
Pablo nickade in fyran efter en hörna från Austbø innan Souček, som gjorde sin riktiga comeback efter sin skada, fick avsluta målkalaset med två mål. Att tjecken dessutom nyligen skrivit på ett nytt kontrakt gjorde knappast kvällen sämre för honom. Slutresultatet skrevs alltså till hela 6–0, vilket faktiskt innebär att vi tangerar klubbens största bortaseger någonsin i ligasammanhang.
Det finns naturligtvis anledning att vara försiktig med hur stora växlar vi drar av den här prestationen. Vi spelade trots allt med två man mer under större delen av matchen, och det hade varit direkt oroväckande om vi inte lyckats vinna komfortabelt. Samtidigt ska man inte be om ursäkt för sex mål. Vi har tidigare sett det här laget få problem även under förutsättningar där man krävt tre poäng.
Personligen tar jag framför allt med mig Austbøs inhopp. Det finns något väldigt spännande i hans sätt att utmana och ta sig framåt. Han spelar med en självklarhet och ett självförtroende som jag gärna ser mer av framöver. Även Bowens insats förtjänar att lyftas, med både mål och två framspelningar.
Segern innebär att vi klättrar tillbaka till tredjeplatsen i Championship. Efter två raka matcher utan seger var det precis den här typen av resultat vi behövde. Visst, motståndet bjöd oss på bästa tänkbara förutsättningar, men sex mål är sex mål och tre poäng är tre poäng.
Nu gäller det bara att ta med sig målskyttet och självförtroendet till nästa match. För någon hjälp i form av två röda kort lär vi knappast kunna räkna med varje vecka.
Come on you Irons!
