Inför matchen skrev vi att tåget äntligen hade börjat tuffa på. Efter ett par betydligt mer gedigna prestationer började säsongen se ut ungefär som man hade föreställt sig inför den. Efter Bolton borta kan vi konstatera att tåget fortsätter rulla.
Vi började också matchen bra. Efter 13 minuter kom ett inspel från Walker-Peters, Pablo försökte få dit bollen och efter lite studs hamnade den framför Bowen. Därifrån gjorde kaptenen inget misstag och tryckte in 0–1.
Ledningen skulle däremot inte leva särskilt länge. Fem minuter senare kvitterade Ethan Erhahon, och ytterligare nio minuter därefter fick Bolton straff när Walker-Peters fällde Kyliane Dong. Det är en sådan situation som åtminstone hade fått några extra repriser och en VAR-kontroll i Premier League, men i slutändan är det svårt att klaga alltför mycket. Rodrigues satte straffen och plötsligt hade 0–1 blivit 2–1.
Men den här gången vek vi inte ner oss.
Bara fyra minuter senare slog Engels en fantastiskt fin frispark mot den bortre delen av straffområdet. Mavropanos gick upp, tajmade löpningen perfekt och stänkte dit 2–2 med huvudet. Väldigt, väldigt väl utfört från båda två.
Andra halvlek blev sedan mer av det man kanske ska vänja sig vid från den här serien. Det var inte alltid vackert och Bolton gjorde det jobbigt för oss, men vi fortsatte att arbeta oss in i matchen. Och till slut kom läget.
Veltman slog en boll i djupet mellan Boltons backlinje och målvakt. Gavin Bazunu, målvakten, får förstås ta på sig en stor del av målet, men det ska inte ta någonting från Bowen. Löpningen är perfekt, han är först dit och lyckas få foten på bollen. 2–3 i den 77 minuten.
Och Bowen var för mig utan tvekan bäst på planen. Två mål säger förstås mycket, men det var framför allt allt runt omkring som stack ut. Han var betydligt mer delaktig än tidigare under säsongen, styrde mycket av vårt offensiva spel från högerkanten och tog sig förbi sin ytterback gång på gång. Det såg helt enkelt ut som en Bowen som spelade med självförtroende igen.
En annan som förtjänar beröm är Kanté. Hans prestationer har varit lite upp och ner under inledningen, men här tycker jag att han var viktig. Rollen påminde faktiskt lite om hur vi tidigare använde Souček. På pappret defensiv mittfältare, men när vi hade bollen flyttade Kanté gärna högre upp medan Engels sjönk ner och tog större ansvar för uppspelen. Det gav Kanté möjlighet att använda sin fysik och energi på ett betydligt bättre sätt.
Det här var kanske framför allt en riktig Championship-seger.
Inte perfekt. Inte bekväm. Inte en match där vi bara gick ut och spelade ut motståndet. Men på en tuff bortaplan, efter att ha tappat en tidig ledning och hamnat i underläge, hittade vi ändå ett sätt att vinna.
Det är exakt sådana matcher vi kommer behöva ta tre poäng i om den här säsongen ska sluta där vi vill.
Efter Charlton fanns det fler frågor än svar. Tre raka segrar senare börjar det se väldigt annorlunda ut.
Tåget tuffar vidare, och nu gör det det från toppen av Championship.
