Dagen efter fiaskot. Ja, fiaskot, låt oss kalla ett äpple för ett äpple. Sveriges nationaldag. Klockan är närmare 04.00 på morgonen när jag påbörjar att skriva denna text. Inte många timmars sömn, vaknar lika besviken som när jag somnade. Men mer öppen för att bena ut och nyansera vad som hände.
När jag tänker på vårt damlandslag just nu så hör jag tonerna av Darins låt Identitetslös eka i huvudet. Raden "jag är identitetslös" går på repeat.
Ska man beskriva damlandslaget efter gårdagen med ett enda ord så är det nog precis det. Identitetslöst.
Sveriges damlandslag börjar likna herrlandslaget. Och det mina vänner vet vi alla att det inte är positivt. Ett VM till trots.
Herrarna tog sig till VM på det krångligaste sättet möjligt. Kanske blir det samma sak för damerna.
Det damlandslag vi så länge varit så stolta över i alla år när herrarna misslyckats gång på gång.
Svensk fotboll är inte toppen just nu.
Det smärtar att säga högt på just nationaldagen. Av nån anledning.
Fredagens förlust gjorde så att Sverige inte längre kan ta en direktplats till VM i Brasilien nästa sommar.
Låt det sjunka in.
Ett damlandslag som under så lång tid varit landets favoritlandslag och trygga punkt. Till och med de som inte är så insatta har snappat upp att ”Ja, men damerna, dom är ju bra”.
Ja, eller är och är, dom var bra i alla fall.
Graham Potter kom in när herrarna behövde det som mest och trollade, har inte haft mycket tid för att sen sätta sin touch och göra något av laget. Det har jag förtroende för att det kommer. Kanske inte redan i VM men snart så.
Tony Gustavsson däremot.
Det förtroendet börjar rinna ut i sanden.
Att i den här kvalgruppen inte ta sig direkt till VM är inget annat än ett rejält nederlag.
Fyra mål på fem matcher i VM-kvalet hittills är inte godkänt någonstans.
Det måste kunna sägas i och av media.
Vi har Italien kvar på tisdag innan vi helt kan summera VM-kvalet. Faktum kvarstår dock. Sverige kommer inte att ta den där direktplatsen till VM.
Och det är egentligen där allting börjar.
För det handlar inte om förlusten mot Danmark.
Det handlar inte ens om den här samlingen.
Det handlar om att Sverige under en längre tid sett ut som ett landslag som famlar efter sin identitet medan tiden bara fortsätter att ticka.
Det kanske är därför det här smärtar som mest.
För om vi ska vara helt ärliga mot varandra så är det här inte ett landslag som saknar kvalitet. Tvärtom. Det finns fortfarande spelare i toppklass. Spelare som till vardags reppar några av Europas bästa klubbar. Spelare som borde kunna bära ett landslag betydligt längre än vad resultaten just nu visar.
Ändå sitter man här dagen efter och känner att väldigt lite fungerar.
Försvaret ser osäkert ut.
Anfallsspelet känns forcerat och idéfattigt.
Bytena kommer ofta sent och när förändringarna väl görs lämnas man inte sällan med fler frågor än svar.
Det är svårt att peka på någon lagdel och känna att där finns tryggheten som resten av laget kan luta sig mot.
Och det mest oroande av allt är att problemen ser exakt likadana ut varje gång vi samlas.
När samma saker återkommer gång på gång är det svårt att inte rikta blicken mot ledarskapet.
För någonstans måste ansvaret landa.
Jag har som tidigare nämnt full respekt för att Sverige befinner sig mitt i ett generationsskifte. Jag har full respekt för att spelare ska fasas in och att relationer behöver byggas upp. Men då måste man också känna att det finns en tydlig plan.
Just nu gör jag inte det.
Visst har inte förutsättningarna varit perfekta. Ett generationsskifte sker inte över en natt och det kommer alltid perioder där resultat och prestationer svajar. Men ju längre tiden gått desto mer har jag fått känslan av att Sverige gjort resan svårare än den hade behövt vara.
Istället för att bygga trygghet har osäkerheten vuxit.
Istället för att stärka spelarnas självförtroende känns det som att allt fler tvekar i avgörande situationer.
Och istället för att se ett lag som successivt hittar sin väg framåt ser vi samma frågetecken dyka upp samling efter samling.
Det gör att det här inte bara handlar om en missad direktplats till VM eller en förlust mot Danmark.
Det handlar om ett större misslyckande där flera delar av verksamheten måste granskas.
För oavsett generationsskifte måste ett landslag utvecklas i rätt riktning.
Just nu är det svårt att hävda att Sverige gör det.
Det spelar ingen roll hur många klipp som läggs ut på sociala medier där spelarna skrattar, dansar och verkar ha roligt tillsammans.
På planen ser jag någonting helt annat.
Jag ser ett lag som spelar med handbromsen i.
Jag ser spelare som tvekar en halv sekund för länge.
Jag ser spelare som väljer den enkla passningen istället för den modiga.
Jag ser spelare som inte riktigt verkar lita på det de gör.
Och framför allt ser jag inte ett lag.
Fotboll är fortfarande världens enklaste och svåraste lagsport.
Just nu ser Sverige oftare ut som elva individuellt mer eller mindre skickliga spelare än som ett landslag med en tydlig gemensam idé.
Det är nästan så att jag vill ta copy paste på min egen krönika inför Danmark-Sverige . Där fanns frågorna redan då. Frågorna kring försvarsspelet. Frågorna kring laguttagningarna. Frågorna kring identiteten.
Danmarksmatchen gav inga svar.
Den förstärkte bara oron.
Det här laget hade förmodligen mått bra av matcher utan press. Problemet är bara att sådana matcher inte existerar längre.
Ska man tillhöra världstoppen är press en del av vardagen.
Det är där de bästa lagen växer.
Och just nu växer inte Sverige.
Det som saknas är struktur.
Relationer.
Tydlighet.
En känsla av att alla vet exakt vad de ska göra och varför.
Och ibland undrar jag om spelarna själva vet det.
En sak är jag däremot säker på.
Spela spelarna där de ska spela.
Inte där de kanske kan fungera.
Mot Italien vill jag se en helt annan elva.
Det räcker nu.
Men även om Sverige skulle avsluta kvalet med en seger mot Italien förändrar det inte den större bilden.
För därefter väntar nya kvalmatcher.
Ny press.
Nya krav.
Och kanske ett VM.
Men ska vi verkligen prata om medaljer just nu?
För några månader sedan hade jag utan att tveka svarat ja.
Idag gör jag inte det.
Det här laget känns inte som en medaljkandidat.
Det känns som mellanmjölk.
Eller som den rosa mjölken som folk letat efter i veckor. Hajpen enorm, förväntningarna skyhöga och sociala medier svämmade över av bilder. Sedan smakade den mest... okej.
Lite som Sverige just nu.
Och det är kanske den hårdaste domen av alla.
För mig är det inte förlusten i sig som känns jobbigast.
Det är att Tony Gustavsson verkar helt oförmögen att se det som så många andra ser.
Han verkar redan ha sina favoriter. Spelare som får fortsätta spela oavsett formkurva och ibland dessutom på positioner där de aldrig ser som bäst ut.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Sätt spelare där de ska spela.
Inte där de kan spela.
Matchplanerna ger inte önskad effekt.
Spelare som tidigare sett självklara ut ser plötsligt osäkra ut.
Självförtroendet verkar minska snarare än växa.
Listan kan göras lång.
Efter Danmark fick Gustavsson frågor om sitt ledarskap.
Han svarade att han var glad och tacksam över förtroendet.
Det är säkert sant.
Men just nu är det inte förtroendet som är den intressanta frågan.
Det är resultaten.
Fyra mål på fem kvalmatcher.
Två segrar på de nio senaste landskamperna.
Det är siffror som inte går att prata bort och som berättar betydligt mer än alla fina formuleringar om processer, utveckling och långsiktighet.
För ett landslag med Sveriges resurser, erfarenhet och spelarmaterial är det här helt enkelt inte tillräckligt bra.
Ingen i och runt landslaget kan vara nöjd med var man befinner sig idag.
Just nu vilar ett ovanligt tungt mörker över svensk damfotboll. Inte för att allt hopp är ute, utan för att avståndet mellan förväntningarna och verkligheten blivit så stort.
För bara några år sedan var Sverige en självklar medaljkandidat när mästerskap skulle summeras.
Idag känns VM längre bort än det borde göra.
Och det är kanske den tydligaste signalen av alla om att någonting måste förändras.
Spelarna säger att de har förtroende för sin förbundskapten.
Offentligt finns det inget annat svar att ge.
Det sa herrlandslaget också om JDT när kritiken var som störst.
Sedan kom förändringen och många vittnade om hur nödvändig den faktiskt varit.
Jag säger inte att situationerna är identiska.
Men jag säger att spelarnas offentliga stöd sällan berättar hela sanningen.
Till slut handlar det om något mycket enklare.
Resultat.
Ingen direktplats till VM.
Ett landslag som fortfarande söker sin identitet.
Och en förbundskapten som ännu inte lyckats övertyga om att han är rätt person att leda Sverige genom den här omorganisationen.
För några år sedan var frågan hur långt Sverige kunde gå i ett mästerskap.
Idag är frågan om vi ens är på väg åt rätt håll.
Det är där vi befinner oss idag.
På Sveriges nationaldag.
En dag som egentligen borde handla om stolthet.
Istället sitter vi här och undrar vart Sveriges damlandslag egentligen är på väg.
