Det börjar nästan likna föris.
Det läggs pussel överallt i det svenska landslaget. Spelare flyttas runt, positioner ändras och lagdelskaptener utses som om det vore barn som lirar på en skolgård. Ju närmare de avgörande matcherna vi kommer, desto fler frågor dyker upp.
Borde det inte vara tvärtom?
Förra samlingen lämnade en bitter eftersmak. Sverige såg svajigt ut, inte bara defensivt utan över hela planen. Det saknades struktur, relationer och tydliga mönster i spelet. Individuella prestationer fanns där, absolut. Någon slog en bra passning, någon annan drev upp tempot eller skapade en chans.
Men som lag?
Där såg man inte mycket.
Var finns spelvändningarna? Var finns rörelserna som öppnar upp motståndarna? Det kändes som elva spelare som försökte lösa saker på egen hand snarare än ett kollektiv med en tydlig idé.
Effektiviteten har länge varit ett problem för Sverige. Det är inget nytt. Men när chanser fortsätter att brännas börjar man undra om problemet är större än så.
Ta Felicia Schröder som exempel.
Hon gör mycket rätt. Hon tar löpningarna, hittar ytorna och kommer till avslut. Men hon har fortfarande inte gjort mål i landslaget. Det är ett faktum.
Frågan är hur länge det kan fortsätta innan det blir en mental spärr.
Med hennes talang är det rimligt att ställa krav.
Samtidigt måste Sverige bestämma sig. Ska Schröder spela nia eller inte spela alls? Att använda henne som tia gör att man inte får ut hennes fulla potential.
Samma sak gäller diskussionen kring Stina Blackstenius.
Välj en av dem.
Bestäm er.
För just nu känns det som att man försöker få plats med alla samtidigt.
Och när matcherna låser sig uppstår en annan fråga:
Vem är egentligen ledaren?
Mot Serbien stod det 0–0 i paus. Ett Serbien som dessutom saknade flera av sina största stjärnor. Efteråt berättade Tony Gustavsson att han tog ett steg tillbaka, sa två saker och sedan lät spelarna ta över.
Det låter fint.
Men det känns också som ett svar som passar väldigt bra när diskussionen om bristen på ledarskap redan pågår. Spelarna berättade själva att de pratade i mindre grupper i omklädningsrummet.
Det låter snarare som att ingen riktigt tog kommandot.
När bollen inte går in, vem kliver fram då?
Mittbackskrisen gör inte saken bättre.
Vi har på riktigt ett problem centralt i försvaret. Samtidigt verkar Sverige ha en outsinlig källa av yttrar som kan användas lite överallt.
Det blir rörigt.
Skador händer, det är en del av fotbollen. Men att vi har två renodlade mittbackar som knappt spelat ihop osar inte direkt stabilitet.
Amanda Nildén avslutade säsongen starkt genom att spela mittback i Tottenham och det är uppenbart att den flexibiliteten lockat landslagsledningen. Men det säger också något om situationen.
Sverige verkar leta lösningar överallt utom bland renodlade mittbackar.
Och det leder till den naturliga frågan:
Finns det verkligen ingen tydlig mittback för landslaget i h e l a Sverige?
Anvegårds uttagning illustrerar också dilemmat. Hon har varit petad flera gånger och nu är hon plötsligt tillbaka. Det känns nästan som en inbjudan med armbågen.
Ska hon nu gå från att vara utanför till att starta en av de viktigaste matcherna?
Det vore märkligt.
För om hon är tillräckligt bra för att spela avgörande minuter nu, varför var hon då inte tillräckligt viktig när truppen först togs ut?
Och nej, hon är inte mittback.
Signalerna blir svåra att tolka.
Samma sak gäller Rebecca Blomqvist. Att gå från startspelare till att vara helt utanför för att sen få vara med och träna skickar ett tydligt budskap:
Ingen är säker.
Hon kommer säkert hantera det professionellt, men man kan ändå fundera över vad det gör med spelarnas förtroende.
Sverige behöver tydliga roller. Ett landslag blir inte bättre bara för att man pressar in så många bra spelare som möjligt. De måste också användas där de är som bäst.
Fridolina Rolfö måste också användas bättre. Att ha 108 landskamper på bänken i ett läge där laget söker ledarskap känns märkligt. Hon kanske inte avgör matcher på egen hand längre, men hennes rutin kan ge lugn när det blåser.
För det kommer att blåsa.
Nu väntar kvalets tuffaste motstånd. Sverige kommer att testas på riktigt.
Jag vill nånstans tro att Sverige tar sig igenom det här. Inte för att spelet kommer övertyga. Inte för att relationerna sitter perfekt. Inte för att frågetecknen har rätats ut.
Utan för att kvaliteten fortfarande finns där.
Men då krävs att spelarna presterar nära sitt max.
Det handlar inte om snygg fotboll längre.
Det handlar om resultat.
Två matcher.
Två möjligheter.
Ett mål.
Direktplatsen.
Sverige är tillräckligt bra för att ta direktplatsen. Det måste vara ambitionen. Inte playoff, inte omvägar och inte hopp om hjälp från andra.
Bara vinna.
Och när kvalet är över kommer ingen minnas hur det såg ut, bara att det blev gjort.
Men om Sverige ska lyckas krävs något som saknats under de senaste samlingarna:
Tydlighet.
För just nu känns det fortfarande som att någon sitter på golvet och försöker få ihop ett pussel där bitarna hela tiden byter plats.
Det må fungera på föris.
Inte i ett landslag som måste vinna.
