Nyheten slog ner som en bomb i fotbollsvärlden. Och en knäskada är aldrig kul. Men vissa skador känns mer än andra. Det här var en sån.
Jag tappade faktiskt ord när beskedet kom. Nu, ett par veckor senare, ska jag försöka sätta ord på vad Johanna Rytting Kaneryds korsbandsskada faktiskt innebär.
För Johanna. För Lyon. Men också för det svenska landslaget.
Den 8 augusti kom beskedet som blev en mardröm för Sveriges damlandslag. Framför allt är det förstås en mardröm för Johanna själv, som nu drabbats av sin tredje knäskada.
Och det är kanske där man måste börja.
Hon hade precis tagit steget till Lyon. Nytt land, nytt lag, ny miljö och en ny vardag. Hon skulle in i ett av världens bästa lag och jag var så positiv till det. Jag såg framför mig hur Lyon skulle använda hennes fart,mod och hennes förmåga att utmana.
I stället blir det rehab.
Det är en tuff start i en ny klubb. Hon hann inte riktigt lära känna laget, bli en del av gruppen och bygga den där tillhörigheten som kommer när man tränar och spelar tillsammans varje dag. Allt det som skulle börja nu får i stället vänta till nästa säsong. Klart hon kommer vara med laget ändå, men ni fattar.
Nu är operationen också gjord. Ett steg på vägen tillbaka är avklarat, även om den långa rehaben precis har börjat.
Samtidigt är Johanna tydlig med att hon ska tillbaka. Det är en sak man vet om henne. Hon ger sig inte, och den inställningen lär hon behöva många gånger under den här resan.
Men sen finns landslaget.
Först Kosovare Asllani. Nu Johanna Rytting Kaneryd. Två spelare som betyder mer än bara sina positioner.
Det är lätt att fastna i frågan om vem som ska spela på högerkanten när JRK är borta. Det är förstås en fråga Tony Gustavsson och hans stab måste lösa, men Sveriges problem är större än så.
För vem ersätter egentligen Jojo?
Det finns ingen naturlig ersättare rakt av. Ingen annan spelare gör exakt det hon gör. Ingen annan har hennes fart eller hennes sätt att gå förbi sin motståndare. Ingen har hennes star-quality.
Det betyder att Sverige kanske inte ens ska försöka ersätta henne rakt av. Man måste kanske tänka om. Andra spelare, andra roller, andra relationer och kanske till och med en annan formation.
Byta formation borde Tony fundera på ändå, men nu blev det plötsligt högaktuellt. Varför spela ett system som inte passar de spelare du vill använda?
Jag har en del tankar kring vad Tony behöver göra och inte göra med landslaget, men det får bli separata artiklar framöver. För nu fokar vi på Johanna.
Kvalet ska gå bra ändå. Sverige måste fortfarande lösa sina matcher och ta sig vidare. Men vägen dit blev svårare.
JRK var en av få spelare som kändes given i Tonys annars unga landslag. Jag har tidigare skrivit om att Tony Gustavsson behöver bygga laget kring sina stjärnor. Jojo var absolut en av dem. Nu går inte det.
Sverige tappar sin anfallsspets, en världsstjärna som kunde avgöra matcher på egen hand. Men laget tappar också en vinnarskalle, en ledare och en glädjespridare. Hon är en av de spelare som sätter standarden, både på träning och i match.
Det märks även utanför planen.
JRK är en av landslagets tydligaste röster i media. Hon svarar på frågorna, säger vad hon tycker och lindar sällan in saker. Hon är tydlig, rak och har inga problem med att säga sånt som kanske inte alla andra säger. Något i alla fall jag uppskattar.
Det behövs, särskilt i ett landslag där många av de yngre spelarna fortfarande håller på att hitta sina egna röster. Och samma sak gäller i omklädningsrummet. Där försvinner en person som bidrar med energi, krav och ledarskap.
Det är svårt att ersätta.
Och kanske är det just det som gör den här skadan så stökig för Sverige. Det handlar inte bara om att hitta någon som kan spela på högerkanten. Tony Gustavsson måste hitta ett sätt att få laget att fungera utan en spelare som både har varit viktig för hur Sverige spelar och för gruppen runt omkring.
Sen kommer det där med mästerskapet.
Alla vet vad ett mästerskap betyder för en spelare. Om Sverige tar sig till VM i Brasilien finns det en liten möjlighet att Johanna hinner tillbaka, men den är inte stor. Just nu är det en kamp mot klockan som ingen hade önskat henne.
Men det får bli en senare fråga.
Just nu börjar en annan match för Johanna. Den kommer inte att spelas på en fotbollsplan och den kommer inte att avgöras på 90 minuter. Det kommer att ta tid, och det kommer säkert att komma jobbiga dagar.
Men Johanna är tydlig med vad hon vill.
Hon ska tillbaka.
Till Lyon. Till landslaget. Till fotbollsplanen.
Jag hoppas att hon får den tid hon behöver och den hjälp hon behöver på vägen.
För den här landslagshösten blev ännu lite jobbigare den 8 augusti. Och svensk fotboll blev lite fattigare på en spelare som betyder mycket, både på och utanför planen.
Önskar dig all lycka i rehaben, Johanna.
Vi ser fram emot att se dig snurra runt på en fotbollsplan igen.
