Jag har tidigare sagt att damlandslaget börjar likna ett föris där någon försöker lägga pussel samtidigt som bitarna hela tiden byter plats.
Och på ett föris måste man ha tålamod.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer fastnar jag vid en annan fråga.
Ska man verkligen ha tålamod med pedagogerna?
Det är väl ändå kidsen man ska ha tålamod med.
Är det inte samma sak här?
Jag har medvetet undvikit orden ”avgå” och ”sparka honom”. Inte för att kritiken saknats, utan för att jag faktiskt haft förståelse för att en generationsväxling tar tid. Nya spelare ska in. Nya relationer ska byggas. Nya ledare ska växa fram. Skador hit och dit.
Men som på vilket företag som helst måste verksamheten fortsätta fungera under tiden omorganisationen pågår.
Det är där mitt skav ligger.
För vissa menar att Sverige bara måste ge det mer tid. Att det här är priset man får betala för att bygga nytt.
Jag köper det till viss del.
Det jag däremot inte köper är att det ska se så här svajigt ut.
Hade Sverige förlorat matcher men samtidigt visat en tydlig riktning hade det varit en sak. Hade man kunnat se ett lag som successivt växer in i sina roller hade det varit lättare att acceptera. Men just nu känns det snarare som mycket in, mycket ut och väldigt lite som faktiskt blir någonting.
Det är därför tålamodet nu snuddar botten.
För om man ska genomföra en generationsväxling måste man få med sig spelarna på resan. Man måste skapa förutsättningar för dem att lyckas. Man måste bygga självförtroende och tydlighet.
Och framför allt måste man skapa nya ledare.
Vi har fått höra länge nu att flera av de gamla ledarna försvunnit.
Fine.
Men är det inte förbundskaptenens uppgift att se till att nya växer fram?
Just nu känns det stundtals som en hönsgård där ute. Alla springer, alla försöker, alla jobbar hårt. Men vem leder egentligen?
Om inte Tony Gustavsson tror fullt ut på laget, vem ska då göra det?
För det är också där frustrationen växer.
Tony Gustavsson har ett fantastiskt spelarmaterial att tillgå. Det här är inte ett landslag utan kvalitet.
Tvärtom. Det finns fortfarande spelare på hög internationell nivå, spelare som borde kunna bära ett landslag betydligt längre än vad prestationerna just nu visar.
Hur får man inte ut mer av det?
Spelarna har också ett ansvar
Samtidigt kommer inte spelarna undan ansvar, särskilt inte efter den första halvleken.
Vänstersidan hade stora problem i första halvlek och uppspelsfasen går fortfarande för långsamt. Detsamma gäller omställningarna. Sverige spelar ofta som om laget behöver en extra touch, en extra passning och en extra fundering innan någonting får hända.
Och jag ser fortfarande inte att samarbetet mellan Schröder och Blackstenius fungerar.
Blackstenius blir ofta osynlig.
Schröder kladdar med boll för länge.
Det ser fortfarande ut som två spelare som försöker lösa samma uppgift.
Rytting Kaneryd borde kanske ha gjort mål. Samtidigt ska hon ha beröm. Hon visade energi, mod och en vilja att faktiskt göra någonting. Bara det stack ut.
Men när man börjar prata om spelarna hamnar man ändå i samma fråga igen.
Hur lätt är det att bygga relationer när formationerna ändras hela tiden?
Hur lätt är det att hitta trygghet när rollerna ändras från samling till samling?
Hur många olika lösningar har vi egentligen sett under det här kvalet?
Vid någon punkt måste spelarna också få kontinuitet.
Det fanns alternativ
Och det är därför jag inte kan släppa en annan detalj från Italien-matchen.
Inför matchen skrev jag:
"För det som har visats hittills räcker inte. Och det är nog den största oron inför Italien. Inte att Sverige förlorar. Utan att man ännu en gång väljer att göra exakt samma sak och hoppas på ett annat resultat."
Mitt lag mot Italien hade sett ut så här:
Falk
Holmberg – Ilestedt – Lundkvist – Sandberg
Zigiotti Olme – Kafaji – Angeldahl
Rolfö – Olsson – Rytting Kaneryd
Jag säger inte att den elvan hade löst allt.
Men snacka om replik från spelarna som faktiskt kom in.
Lundkvist gör mål.
Rolfö gör mål.
Två av de spelare jag ville se från start.
Det handlar inte om att jag ska få rätt.
Det handlar om att det fanns alternativ.
Det handlar om att det fanns spelare som kunde bidra med något annat.
Det handlar om att Sverige behövde nya impulser. Och rutin.
Rolfö visade på 30 minuter vad erfarenhet kan betyda för ett lag som letar efter stabilitet.
Det blev mindre hönsgård.
Och när de väl kom in hände det faktiskt saker.
Jag skrev tidigare i veckan att jag fick JDT-vibbar av den här situationen.
De vibbarna har inte försvunnit.
Nej, situationerna är inte identiska. Men känslan är bekant. Prestationerna har alltför sällan motsvarat kvaliteten som finns i den här spelartruppen, frågorna blir fler och förtroendet minskar. Samtidigt fortsätter man göra ungefär samma saker och hoppas på ett annat resultat.
Efter matchen har det kommit många förklaringar. Vissa rimliga, andra betydligt mer luddiga. Men till slut spelar det mindre roll vad som sägs. Det är det som syns ute på planen som avgör hur situationen ska bedömas.
Spelarna i den mixade zonen svarar fortfarande precis som de ska. Så pass rätt att de skulle kunna ställa upp i valet i höst.
Men ibland säger kroppsspråk mer än citat.
Det är i alla fall inte ett landslag i harmoni vi ser.
VM kommer vi med största sannolikhet till slut att nå ändå.
Det är inte det som oroar mig.
Det som oroar mig är hur det ser ut på vägen dit.
För med det här spelet är det svårt att prata om medaljer. Det är svårt att prata om världstoppen. Och det är svårt att känna att Sverige är på rätt väg.
Någon sa till mig efter Danmarksmatchen i våras:
"En avdankad snubbe som inte lyckats med någonting. Varför valde man honom?"
Ja du.
Det är en fråga som blir svårare och svårare att svara på.
