Ingen person kom att spela större roll bakom kulisserna i Brasiliens väg mot VM 1970 än João Havelange.
Maktspelaren och strategen.
Havelange var en av de mest inflytelserika maktspelarna i fotbollens historia , både i Brasilien men även med tiden globalt. Han var ordförande i CBD mellan 1958-1974 “och blev därmed den brasilianska fotbollens mäktigaste person.” under den fantastiska era som gav “Seleção” tre inteckningar i Jules Rimets VM-buckla.
Havelange var som vi nämnt i tidigare artiklar en pragmatiker. Även om han var uppväxt i en aristokratisk högermiljö så var han inte någon som såg sig nödd och tvungen att endast omge sig med människor med liknande bakgrund. Om något så var Havelanges styrka att bygga allianser och nätverk. Innefattade det en hetlevrad journalist med uttalade vänstersympatier kunde Havelange leva med det så länge han själv tjänade på arrangemanget.
Förutom att ha varit instrumental i utnämnandet av Saldanha så kom han att spela minst lika stor roll i den övertalningskampanj som skedde för att få tillbaka superstjärnan Pelé. Havelange vädjade till Pelés kärlek till det brasilianska folket och utlovade på samma gång förbättrade förberedelser och en nytändning på coachfronten. Pelé lät sig till slut övertygas
och skulle komma att återvända lagom till det brasilianska kvalspelet inför det stundande mästerskapet.
Problemfri seglats genom kvalet?
Det sydamerikanska kvalet till VM i Mexiko skulle spelas i en extremt komprimerad form. Med endast 25 dagar mellan den första och sista matchen skulle Saldanha styra sina mannar på resan mot mästerskapet.
Den 6/8 1969 spelade Brasilien sin första match och Saldanha skulle direkt få betalt för satsningen med Tostao som Pelés lekkamrat. Cruzeiroanfallaren gjorde båda målen i den 2-0-vinst som skulle ge Brasilien en flygande start i kvalspelet. Fyra dagar senare visade sig Venezuela vara betydligt svårare att bryta ner än väntat. I den 77-e minuten stod det fortfarande 0-0, och det visade sig återigen bli den 23-årige Tostao som skulle lösa knutarna och sedan exploderade matchen fullständigt. När domaren blåste av stod det 5–0 till Brasilien efter tre mål av Tostão och två av Pelé.
En vecka senare så kallades det till drabbning i Asuncion, Paraguays huvudstad. Det som på förhand ansågs vara Brasiliens enda realistiska hot i gruppen kunde till sist betvingas med 3-0. Ett självmål, i princip framtvingat av den vindsnabbe yttern Jairzinho öppnade målkontot. Han gjorde sedan ett eget innan vänsteryttern Edu stängde matchen med sitt 3-0 mål.
Fyra dagars paus erbjöds innan de avslutande tre matcherna skulle spelas under en tiodagarsperiod. På Maracana tog man emot ett Colombia som skulle sprattla emot länge och väl. Ett tag stod det 3-2 till Brasilien, och Colombia hade bud på kvittering ett flertal gånger. Till sist kunde brassarna emellertid trycka gasen i botten och glida ifrån till 6-2. Den colombianska reservmålvakten Quintana, som hade fått ersätta den ordinarie keepern Lagarcha i halvtid, stod för en av de svettigare insatserna på Maracana på många år. Samstämmiga uppgifter från de som var där vittnar om att reservkeepern räddade Colombia från en tvåsiffrig förlust. Han belönades välförtjänt med en stående ovation när han lämnade planen. En annan notabel sak var att Saldanha släppte in den unge Rivelino som gjorde ett av målen i andra halvlek. Denne Rivelino skulle visa sig bli en av de viktiga hörnstenarna i landslaget framöver.
Efter fyra raka segrar stod det nu klart att Brasilien kunde säkra sin VM-biljett på Maracaná i nästkommande match mot ett svagt Venezuela. Tostao dödade matchen genom att göra ett hattrick på 17 minuter. Jairzinho och Pelé med två mål,varav ett på straff konfirmerade slutresultatet på 6-0. Nu återstod endast en betydelselös evakueringsmatch mot Paraguay. Med tanke på att matchen inte gällde något så är det minst sagt imponerande att 183000 fans slöt upp. Pelé kunde skjuta matchens enda mål och se till att brassarna gick igenom kvalet utan poängförlust.
Så ur det brasilianska fotbollsförbundets och Joao Saldanhas synpunkt så var väl allt frid och fröjd? 6 matcher, 6 segrar och 23-2 i målskillnad talade ju sitt tydliga språk. Men det var snarare nu som problemen hopade sig som mörka moln på den brasilianska fotbollshimlen.
Saldanhas taktiska misstag och en president med starka åsikter.
Att leda en talangfull generation brasilianska fotbollsspelare till VM är en sak, men att navigera i det politiska spel som omgärdar ett landslag av Brasiliens magnitud är något helt annat.
Saldanha hade återinfört hoppet kring det brasilianska landslaget och hade på så sätt vunnit förtroendet hos i alla fall de flesta av Brasiliens 110 miljoner självutnämnda tränare. Han missade däremot chansen att vinna förtroendet hos den viktigaste, den i oktober 1969 nytillträdde brasilianska presidenten, general Emilio Garrastazu Medici.
Till skillnad från sina företrädare på posten hade Medici inte själv varit aktiv i militärkuppen 1964, men när posten som president nu blev vakant så var han den militär som stod högst i rang och sålunda var given på posten. Medici insåg snabbt televisionens och massmedias kraft. Ett framgångsrikt brasilianskt landslag blev därför ett perfekt propagandaverktyg. Medici var en stor anhängare av Riolaget Flamengo där han sades dra i trådarna från sin position. Bland annat ska han ha varit den som såg till att den dynamiske anfallaren Dario från Atletico Mineiro blev en del av den rödsvarta Flamengotruppen.
Med tiden så skulle Saldanha och Medici krocka och det var tydligt att presidenten inte var samma pragmatiker som Havelange hade varit och det skulle visa sig att Saldanhas tid närmade sig slutet. Vid ett tillfälle hade Medici bjudit det brasilianska landslaget på lunch, men det skulle inte gå att genomföra då Saldanha vägrade flytta på spelarnas träningsschema för att möjliggöra lunchen.
Den mest omtalade historien i konflikten mellan Medici och Saldanha var när journalisterna efter en träningsmatch i mars 1970 frågade Saldanha varför han inte tagit ut Dario från Flamengo. Saldanha svarade att han hade två bättre spelare på positionen i form av Tostao och Roberto från Botafogo. När journalisterna då framhärdade att Dario var Medicis favoritspelare så sade Saldanha att han inte tar ut Medicis kabinett och då ska inte Medici heller ta ut hans lag. Vissa källor hävdar att Saldanha ska ha sagt detta på skoj, men den typen av humorinspel gör sig dåligt i text och Medici såg inte något skojigt i det alls.
Paranoia, Pelé och president Medici
Under våren 1970 så visade sig Saldanhas sämre sidor allt oftare. Han hade svårt att glädjas åt det lovande kvalet och såg bara problem med att man skulle få tampas med brutala europeiska försvarare. Han uttalade sig i samband med lottningen när det visade sig att man skulle ställas mot England,Tjeckoslovakien och Rumänien. Saldanhas tes var enkel: VM skulle vinnas av de bästa brottarna och boxarna. Det fick honom att välja att ersätta sin ordinarie målvakt Felix med de mer välväxta Ado och Emerson Leao. Från ingenstans hade han även plockat fram de fysiska mittbackarna Baldocchi från Palmeiras och den unge Marco Antonio från Fluminense. De skulle följa med när man på våren 1970 skulle resa till Europa för förberedelser.
Många är teorierna om vad som var den utlösande faktorn att Joao Saldanha till sist fick sparken. En av de största var onekligen den allt större sprickan mellan honom och Pelé. Den brasilianska superstjärnan var inte längre vad han hade varit, Han hade kvar blicken för spelet och en tydlig aura av superstjärna. Han hade varit borta från landslagsspel och hade blivit lite tyngre och var följdaktligen inte lika snabb längre. Från att ha dominerat varenda match han spelade under de tidiga delarna av 60-talet så hände det nu att Pelé gjorde dåliga matcher och till och med flera i rad ibland. Även om han med råge uppvägde detta mellan varven så retade detta Saldanha så till den grad att han ville bli av med Pelé. Han ansåg att Pelé inte hjälpte till i det defensiva spelet och hans öppna kritiserande av stjärnan skapade friktion. Detta kulminerade när den hetlevrade förbundskaptenen gick så långt att han påstod att Pelé hade genomfört en synundersökning och att den hade visat att Pelé var närsynt och att det var därför han inte hade kunnat prestera på den nivå som Saldanha krävde.
Slutet på historien kom när Saldanha inför en träningsmatch mot Chile gick ut med att han tänkte peta Pelé helt och hållet. Några dagar senare befriades Saldanha från sitt uppdrag och anledningen uppgavs vara “känslomässig instabilitet”.
Man kan säga mycket om Saldanha och att han var en människa som skapade känslor och rubriker är väldokumenterat. Men att han i grund och botten skulle vara så känslomässigt instabil att Brasilien skulle ha kört i diket i Mexiko är något som kraftigt ifrågasätts av flera som var med. Mittfältseleganten Gersón var en av dem som tyckte om Saldanha, även om han erkände att tränaren hade “pavio curto”, kort stubin.
Nu stod alltså Brasilien utan tränare, och detta två månader innan ett stundande världsmästerskap där man ska återupprätta sin heder från 1966. Hur skulle man lösa detta? Jo, man gjorde som så många gånger förr. Man ringde en av sina gamla hjältar, en lagkamrat till Pelé från Stockholm 58.
