Ibland undrar man huruvida intensiteten hos vissa tränare är av ondo eller av godo. Bara av att ta del av vissa brottstycken i Pep Guardiolas tränargärning i diverse olika klipp och dokumentärer kan ju höja pulsen på vem som helst. Detsamma gäller Mikel Artetas ständiga rörelser och energi. Den senare jobbar dessutom en hel del med pseudopsykologiska exempel och perspektiv som skulle kunna få vilken anställd som helst med lite erfarenhet att önska honom åt h-vete med alla floskler. Men... vi ska komma ihåg att de formar unga män med liten erfarenhet av livet som sådant. Dessutom än mindre utbildning. Så, det kanske är både rimliga och dessutom välfostrande metoder. Vem vet? Men de används i alla fall och det har ju gått bra för både Pep och Mikel.
Intensitet från förr
Old School funderar då och då på olika tränarstilar från förr och en som kommer när Artetas och Guardiolas intensitet är Wolves mästartränare från 1950-och 60-talet - Stan "The Iron Manager" Cullis.
”There is no substitute to hard work.”
Cullis byggde sin filosofi på tre ledord: spirit, fitness, tactics.
Benhård disciplin
Laganda var inget ovanligt för managers på 1960-talet, där kollektivet alltid var viktigare än individen, vilket också avspeglades i nästan livegna förhållanden för spelarna, även efter att lönetaket togs bort runt 1960/61. I huvudsak fanns det också två metoder att skapa sammanhållning, dels genom att tillsammans med laget skapa gemenskap som bygger på att lyfta spelarnas självbild (åtminstone de som för närvarande var i A-laget, övriga fick aldrig särskilt mycket uppmärksamhet), dels att via benhård disciplin och management by fear skapa sammanhållning hos spelarna mot dig själv som manager. Culllis tillhörde den senare kategorin.
"Vi hatade honom"
Cullis var en benhård manager. Han var inte The Motivator som Bill Shankly i Liverpool , utan en fruktad boss som höll sina spelare i herrans tukt och förmaning. Respekterad, men ofta hatad. Utskällningarna var legio, dock utan att svärord någonsin kom från hans läppar, istället överanvände han ord som flipping och flopping när han var riktigt förbannad. På bänken flög han upp och ned, skrek och gestikulerade. Levde med i varje spark och rörelse, faktum var att det ansågs som lite farligt att sitta bredvid. Passionen var hans drivkraft tillsammans med disciplinen.
Dennis Wilshaw (centerforward och engelsk landslagsman):
”I think the team spirit in the Wolves side stemmed from the fact that we hated his guts.”
Drog i krig för sitt Wolves
Det var dock ett ledarskap som passade the Iron Manager som byggde sin filosofi på gamla ideal. Faktum var att han nog såg sig som en fotbollens Winston Churchill när han drog ut i ”krig” för England under en rad med vänskapsmatcher mot europeiskt motstånd som kulminerade med en seger mot ungerska Honved. Då ansedda som Europas kanske bästa lag. Cullis förklarade därmed Wolves som bäst i världen, vilket satte fart i Paris där man började dra upp riktlinjerna för en turnering mellan Europas bästa klubbar. Det som idag kallas för Champions League.
Store idolen: krigshjälten Montgomery
Cullis var dessutom patriotisk med ett enormt intresse för militärhistoria. En gång sände han krigshjälten Bernard Montgomerys biografi till fältmarskalken själv med frågan om han ville signera boken. Men det fanns fler intressen. Stan Cullis brorsdotter Rita Cullis är operasångerska, vilket var en konstart Stan själv älskade.
Stan Cullis ledde Wolves under klubbens storhetsperiod och är en av engelsk fotbolls allra största tränare genom tiderna. Han ledde Wolves till tre ligatitlar, två FA-pokaler och dessutom kontinuerliga topplaceringar under hela 1950-talet och i inledningen av 1960-talet.
