Dagens fotbollsanalytiker har en inställning till fotboll såsom det vore någon form av högre akademisk kompetens. Detta gäller oavsett om det är tyckare och kommentatorer eller de som jobbar som coacher i klubbarna. Det är press på bollhållare, det anglifierade uttrycket "possession" med mera och så vidare... Ja, för att inte tala om hur mycket man ägnar åt fenomenet XG. Med pannor i djupa veck hos den ena "fotbollsprofessorn" efter den andra analyseras allt i detalj. Ofta med utgångspunkten att jag kan mest, de andra förstår inte fotboll.
Skyll allt på Herbert Chapman
Vi kanske ska skylla allt på Arsenals store manager Herbert Chapman som började jobba med formationer och taktiska drag på 1920-talet. Fram tills dess hade fotboll mest handlat om att gå ut och göra mål, där flest mål vinner.
Renodlad taktik - bort från trams
På 1950-talet renodlade dock Sheffield Wednesday sin taktiska idé. Mangern Erik Taylor var helt ointresserad av taktik, så han tog hjälp av en gammal flygofficer, vilket inte var orimligt då Storbritanniens RAF vann kriget i luften mot tyskarnas Luftwaffe. En taktisk bragd av historisk mått som kanske till och med var en av de avgörande insatserna för att vända andra världskriget och förhindra att nazisterna tog över Europa.
Tydligt koncept
Officeren konceptualiserade sin ide enligt några tydliga och enkla regler. Därefter satt han på läktaren för att kartlägga varje spelare under säsongen och sedan föra bok på vad de gjorde och kunde i enlighet med vissa grundläggande parametrar som fastställts:
-Ju oftare bollen är på motståndarens sida och helst straffområde, desto troligare är det att Wednesday gör mål.
-Försvarsspelare skall inte hålla boll, utan i förstaläget skicka upp den på motståndarens planhalva och helst straffområde.
-Inga pass mellan försvarare på Wednesdays planhalva.
-Varje spelare kommer att konfronteras med sin statistik två till tre dagar efter match.
-Forwards instruerade att skjuta på mål närhelst det fanns en möjlighet och skulle dessutom göra det X antal gånger per match (varje spelare hade en egen skottkvot) för att inte bli petade.
Vi skrattar åt det nu - men inte då och vad kommer vi skratta åt sen?
Det hela känns nästan lite komiskt och exempelvis forwarden Albert Quixhall konstaterade när de fått kvoten att skjuta minst tre skott på mål per forward:
”I ´m going to shoot from the half-way line and get my quota in.”
Vi kanske skrattar lite åt det idag. Men vete tusan om vi inte om några decennier kommer skratta lika mycket åt all taktisk klokskap som förmedlas idag från diverse experter... Var frälsare har sin tid.
Skål på er! Snart avspark.
