När besvikelsen efter finalen 1952 hade lagt sig och Joe Mercer hade övertalats att köra ytterligare ett år till, så gick Tom Whittaker in i en ny säsong med sitt lag. Sommaren 1952 hade förflutit med ett OS i Helsingfors som förde Emil Zatopek till historien. Tjecken vann 5000m, 10000m och Maraton på samma OS, vilket gör honom historisk. Ingemar Johansson blev diskad för passiv boxning, Sovjetunionen uppträdde som en nation för första gången och Västtyskland var tillbaka som nation efter kriget. 1952 låg sju år efter andra världskriget och nationerna började långsamt lägga ruiner, katastrofer och besvikelser bakom sig och rusta för ett ny tid.
Arsenal hade ju kommit på en hedrande tredjeplats året innan och förlorat finalen och sågs som en outsider inför året. Som förhandsfavoriter fanns titelförsvararna ManUnited, Spurs och ett Stan Cullis-coachat Wolves med Billy Wright som kapten och Mullen/Wilshaw på topp. En annan möjlig outsider var Preston med legendariske Tom Finney på topp.
Låt säsongen börja...
En av de större ändringarna i laget var att Jack Kelsey- en walesisk målvakt- hade börjat att ta mer och mer plats i målet. George Swindin, som stod 1947/48 och även var med före kriget, hade närmat sig de fyrtio och 24-årige Kelsey fick mer och mer tid i målet. Det skulle bli nästan 30 matcher för honom denna säsong. Walley Barnes hade skadats under FA-Cup-finalen och återkom inte under hela säsongen och nu fick Whittaker använda sig av Joe Wade- som går till historien som Arsenalspelare och ordinarie under endast denna säsong. Bortsett från dessa så finner vi nästan samma lag som tidigare spelat final och varit med några år - Lionel Smith, Joe Mercer, Ray Daniel, Alex Forbes, Peter Goring, Don Roper,Doug Lishman,Cliff Holton, Jimmy Logie, Artur Milton och så en Arthur Shaw som också i princip bara gjorde ordinarie matcher denna säsong.
Gunners sköt igång direkt med två raka segrar och visade att man ville vara med i toppstriden tidigt, men sjönk ihop som om luften gått ur en ballong. Efter tio omgångar låg man på åttonde plats med 4 segrar, tre oavgjorda och 3 förluster,. Hemmaförlusten mot Charlton med 3-4 sög naturligtvis men ett inspirerat Gunners åkte sedan till White Hart Lane och inför 69,000 så slog man Spurs med 3-1. Goring, Logie och Milton nätade. Man noterar att detta var del av en "streak" på fyra matcher, då Spurs torskade mot Gunners. Det har bara hänt två gånger till- under 80-talet och nu pågående. Just denne Arthur Milton var en intressant karaktär. Han kom till Gunners strax efter kriget, men tillbringade mest tid i reservlaget. han debuterade i A-laget i mars 1951 och fick faktiskt möjlighet att spela för England samma år. Han var en flink ytter som gjorde nästan hundra matcher för klubben, men det var hans andra karriär som var mer känd. Precis som Compton-bröderna, så spelade han Cricket och var riktigt bra. Han spelade Cricket i Gloucestershire från 1948 och spelade faktiskt aktivt ända fram till 1974. Han var också med i det engelska lag som spelade "the Ashes" i slutet av 50-talet och när han avled 2007, så var han den sista överlevande som spelat för England i fotboll och Cricket. Det var 12 stycken.
En annan som hamnade i rampljuset var Jimmy Logie . Den numera 33-årige forwarden från Skottland blev äntligen kallad till landslaget. Även denna match mot Österrike. Lite väl sent kanske för denne Logie, som tillhör post-krigstidens bästa målskyttar. Efter denna landdskamp som var i början av november tog Gunners fart. 5-1 på Anfield imponerar bland annat. Åtta raka matcher utan förlust och lagom till julen spelades en fantastisk match mot starka Bolton. Med hela lagets familjer på plats i Bolton, så sprang Gunners iväg med 4-1 och 6-2 innan Bolton recuerade till 6-4 och fick en straff, som de brände. Gunners var åter med i toppen när nyåret kom.
Efter nyåret började jakten på riktigt
Fram till mitten av februari ledde Arsenal ligan, men ungefär samtidigt som Blackpool slog ut klubben ur FA-cupen, så började formen att dala. En del skador på spelare och sex raka matcher utan seger. Fyra oavgjorda och två förluster och plörsligt var Preston North End före med fem poäng när april började. Då kom fem raka segrar- 18-7 i målskillnad och en Doug Lishman som vräkte in bollar. Med två omgångar kvar hade Arsenal 52 poäng och Preston bakom hade 50 poäng. Det uppenbarade sig då att Arsenal skulle till Deepdale för bortamöte med Preston. Hur det gick? Tom Finney och Charlie Wayman gjorde 2-0 på Gunners och inför sista omgången hade båda lagen 52 poäng.
Nu var det ju dock så att lagen inte spelade samma dag, som de gör nuförtiden, utan Preston mötte och slog Derby County med 1-0 på onsdagen. Arsenal hade Burnley hemma. 51,500 personer samlades på Highbury den 1 maj för att följa en match, där Arsenal behövde vinna. Men Burnley tog ledningen då en boll tog på Mercer och gick in i mål. Arsenal drev dock på och via en fantastisk Alex Forbes, samt mål av Jimmy Logie och Doug Lishman satte upp en 3-1 -ledning som skakade till vid 3-2, men Gunners höll ihop och vann matchen.
Målkvot avgör
Arsenal och Preston slutade båda på 54 poäng. Om man tittat på målskillnaden, så var det inget snack- då hade Gunners fördel- men under 50-talet så var det målkvot som gällde. När man väl tittade så hade Arsenal målkvoten 1,516 och Preston 1,417. Arsenal vinner ligan med 0,1 på målkvot. Om man spolar framåt till säsongen 1988/89 så hamnar man i ett liknande läge, då Arsenal vinner på fler gjorda mål.
Arsenals sjunde vinst gjorde att ingen vunnit ligan lika många gånger som just Arsenal och ser man tillbaka så var det sju ligavinster på femton säsonger- då man räknade bort världskriget. Det är en skaplig dynasti. Lägg till tre FA-Cuper och ett par förlorade finaler, så finner man en klubb som markerat närvaro. Det man dock inte visste när Joe Mercer lyfte bucklan den där dagen i maj 1953, var att det skulle dröja 18 år innan man lyfte denna buckla igen. Jag återkommer dit.
1952/53 är kanske inte mest känd för denna tätstrid utan för FA-cup-finalen som i många historikers ögon är den största och bästa som spelats i engelsk historia. Den gick dagen efter mellan Blackpool och Bolton. Den är känd för två saker - dels Stan Mortensens hattrick(som fortfarande är det enda FA-Cup-final hattrick på Wembley) och Stanley Matthews fantastiska dribblingar. Finalen går fortfarande under smeknamnet "the Matthews final".
Nedan följer listan på Arsenals hjältar detta år. I några anslutande artiklar går jag ned på djupet kring en del av dem.
Arsenal 1952-53 matcher: Daniel 41, Roper 41, Wade 40, Lishman 39, Forbes 33, Logie 32, L Smith 31, Goring 29, Mercer 28, Kelsey 25, Milton 25, Shaw 25, Holton 21, Swindin 14, Chenhall 13, Cox 9, Marden 8, Platt 3, Oakes 2, Bowen 2, Dodgin 1.
Arsenal 1952-53 målskyttar: Lishman 22, Holton 19, Roper 14, Goring 10, Logie 10, Milton 7, Daniel 5, Marden 4, Mercer 2, Cox 1, Forbes 1, Oakes 1, own goal 1.
