Vi noterar: Avsnitt 100 i en historia om ett lag från norra London.
Klockan klämtade kanske inte på "Clock End", men runt omkring Highbury och på pubar och restauranger så spreds ryktet om Jack Craystons avgång rätt snabbt. Den väldigt trafikerade Caledonian Road pulserade som vanligt med sitt prunkande liv och diskussionerna i norra London var stora om orsaker, verkan och framförallt vem som nu skulle ta över efter den korta séjour som den forne mittbacken hade.
Önskelistan var kort. Den hade ett namn: Joe Mercer.
Hjälten, kaptenen och centralgestalten hade lämnat klubben efter sitt brutna ben och nästan omgående gått in i tränarroll. Han hade redan varit påtänkt som biträdande tränare till Whittaker under sin séjour som spelare, men han tyckte inte det passade. Hans första jobb som tränare blev Sheffield United. Inledningsvis som interimstränare, men efter ett tag skrev han på ett kontrakt som tog honom två år framåt. När Crayston avgick, så skickade Mercer in sin ansökan till Arsenal. Diskussioner ägde rum, men när Arsenals styrelse insåg att de troligtvis var tvungna att lösa ut den gamle hjälten från Sheffield United, så föll detta val bort. Ingen Mercer som tränare för Arsenal. Det hade kanske varit något, för han fick en lysande karriär som tränare för ManCity under 60-talet.
Istället landade frågan hos George Swindin. Den gamle målvakten hade efter karriären i Gunners tagit vägen till Peterborough United, som låg i amatörligan och under tre raka säsonger tagit dem till lokala titlar. Kanske inte så där värst stora meriter, men han sökte till tränarposten och klubben tyckte att det var bra med ett familjärt ansikte i klubben och George Swindin anställdes som ny tränare.
George Swindin kom in i klubben med en virvelvind och med en vilja att starta om. För att göra det behövde han både rensa ut gammalt och få in nytt. Med tanke på finanserna och hans mål att få in styrka i laget, så sålde han av Tapscott och senare under hösten Holton. Med det tappade han dock en hel del mål, men förväntade sig att David Herd skulle fortsätta göra mål. Flera spelare med mindre matcher försvann från lönekuvertet och även backen Stan Charlton. Istället förstärkte han med flera unga spelare som skulle utvecklas inom Gunners. Här var John Snedden , Billy McCullough, Alan Skirton som var runt tjugo år gamla och så senare under hösten tillfördes rutin i form av Tommy Docherty och yttern Jackie Henderson. Sedan kom storvärvningen i form av Mel Charles.Detta var brodern till Wales stjärna John Charles och en spelare som kom med ett starkt rykte. Gunners sprängde transferrekordet för honom och jag ämnar återkomma till detta.
1958/59 års säsong
När 1958/59 års säsong började hade England återigen fått på pälsen i ett VM. Att fotbollsvärlden Inte längre snurrade kring ön började man långsamt begripa. Wales, Nordirland, Skottland och England hade alla deltagit i ett VM. England hade åkt ut enkelt i gruppspelet. Efter att ha kommit tolva året innan, så var förhoppningarna i norra London inte så stora, men Swindin kom in med ny energi, spelade ett gött försvarsspel där nye Tommy Docherty snart positionerade sig som en stark kugge med Bill Dodgin jr. På mittfältet var Jimmy Bloomfield, Danny Clapton och Gerry Ward tongivande med Joe Haverty och så en David Herd som öste in bollar. När den sistnämnde gjorde fyra på Everton på Goodison Park i början av september började till och med kritikerna och tro att det var något annorlunda med laget detta år. Letargin var försvunnen, tempot fanns och målen gjordes.
Laget var med längst fram och slogs, men tre hemmaförluster i rad runt jul satte käppar i hjulet och man tappade på täten. Trots en bra vår så lyckades man inte landa någon riktig attack på toppen. Men man slutade ändå trea. Den bästa placeringen sedan 1962/53. Wolves vann igen med sitt fantastiska 50-tals-lag. De visade bland annat Arsenal hur man spelade fotboll med 6-1 på Molineux.
Det skall dock nämnas att Arsenal inte blev lottlösa denna säsong. I skuggan av FA-cupen pågick nämligen en cup som kallades Southern Floodlight Challenge Cup. Den spelades som alternativ till FA-cupen och för lag som installerat elljus. I den södra delen av denna turnering var det mellan tretton och arton lag som deltog. Arsenal var med sedan 1956/57 utan framgång ända fram till våren 1959, då de gick till final och slog Crystal Palace i finalen med 2-1. Gunners hade vunnit en pokal. Ja, eller vad de nu fick. Denna enkla cup spelades ett år till och ersattes sedan av ligacupen. Så kan det gå. En stor match ägde också rum på hösten när Juventus dök upp på besök och Arsenal vann med 3-1. Alltid något.
1959/60
Om Gunners kom från en säsong som kändes bra. Trea i ligan och så en obskyr cupseger var en bra start för Swindin. Kunde man reprisera denna säsongen 59/60? Svaret var: inte ens nära. Laget var i princip intakt. Dave Bowen- den store backen- som fått en mer undanskymd roll i laget försvann tillsammans med Goring och Fotheringham. Efter en inledning som gav mersmak föll laget ihop fullständigt strax före jul. Tio förluster på tretton matcher pxh ett försvar som läckte något oerhört. Man släppte In tre mål i snitt under de matcherna och 0-3 borta mot ett framväxande Spurs i Januari gav en frustration i klubben som inte försvann. När man summerade året så landade laget på en icke meriterande 13e plats. Den sämsta placeringen för Gunners på tretton år. Åttio insläppta mål och sextiofem gjorde var inte heller hedrande. David Herd gjorde fjorton mål denna säsong, men började bli mer och mer frustrerad längst fram, då han löpande spelades på annan position än den han var ämnad för. Swindin spelade honom som ytter, offensiv mittfältare på höger- och vänsterkanten och sällan som den center han var.
Nåväl.. två Swindin- säsonger gångna. Fortfarande vandrar Gunners i dödsskuggans dal utan någon form av livslust
