1982 lyfte Dennis Mortimer Europacup-pokalen efter 1-0 mot Bayern München, 1996 lyfte Andy Townsend ligacuppokalen efter 3-0 mot Leeds, den senare Aston Villas senaste titel. Nu var det John McGinns tur. 30 års titeltorka fick räcka. Med Unai Emery vid rodret - Europa League-kejsaren - känns det som en självklarhet - i efterhand. Härdade av de träiga senaste decennierna vågade inte vi inbitna Villa-fans ta ut någon seger i förskott. Magsurret var obehagligt hela dagen. Bäst att ta plats längst fram på soffkanten redan från avspark, en plats som annars brukar vara vikt för slutminuterna av jämna matcher. Tröjan från -95 - mellan de båda senaste ligacuptitlarna - kom på inför returen mot Nottingham Forest, hängde med i fredagens Liverpool-match och var därför ett självklart - allt svettigare - val till kvällens match.
Prins William på läktaren såg segerviss ut från start och visst hade han fog för det. Visserligen en ganska avvaktande start. Två disciplinerade lag som inte släppte till mycket. Hur bryter man upp en sådan situation? Jo, man låter de fasta situationeras magiker, Austin MacPhee, få fria tyglar. Ännu en kreativ hörnvariant, där Morgan Rogers lyfte en boll längs hela straffområdeslinjen. Mycket kvar att göra dock, men inget problem om man låter en bollkänslans virtuos sköta jobbet. En sagolikt precis träff av Youri Tielemans. 1-0, nollan spräckt, med en legendarisk smekning, något elegantare än Peter Withes strumprullare på De Kuip dessutom.
Knappt hade jublet tystnat förrän det var dags för nästa dolkstöt mot det tyska försvaret, ett så kallat psykologiskt viktigt mål, precis före pausvisslan. Bollen i högerposition hos vår skotske härförare John McGinn. Smarte Emi Buendia manövrerade sig in i en fri yta. Snabb vändning och ett curlat mästerverk med vänstern i bortre krysset. Den lille argentinaren får stå som en symbol för det magiska mästarlag som Unai Emery har byggt - med moral och lagkänsla. På väg bort från Villa har han varit. Besked har lämnats om att han är fri att gå. Utlånad har han blivit till Bayer Leverkusen. Många gånger ifrågasatt och oönskad, men med ett brinnande Villa-hjärta och en vilja av stål. Han gjorde klart för Emery att han ville vara kvar och slåss för sin plats. Och som han har gjort det. Allt bättre, allt mindre ifrågasatt och med en produktivitet av imponerande mått.
Inte var han färdig efter sitt drömmål heller. I 57:e minuten var det dags för passningsläggaren Buendia. I vänster innerposition, likt uppvisningen mot Nottingham Forest. Lite dribblingsgodis, en väntan på rätt tillfälle och leveransen in till en framstormande Morgan Rogers. Enkel stöt vid främre stolpen och 3-0. Signerat: Emi Buendia, en värdig nummer 10 numera!
Det visade sig vara nådastöten. Det blev ingen Sunderland-upphämtning. Freiburg hade inte mycket att komma med. Imponerande av lillebrorslaget från Baden-Württemberg att ta sig till final, men det tog stopp där. Aston Villa var för stort!
Slutet av matchen innehöll ett stycke vacker symbolik. En av de saker jag hade målat upp i min skalle - i de mest positiva av stunder - inför finalen var att vi skulle ha en trygg ledning och att Tyrone Mings därmed skulle bytas in i slutminuterna. I 87:e minuten hände det. Fantastiske Pau Torres lämnade plats för en av de två portalgestalerna, den Mings som har varit med om hela resan från Championship till Europa League-titeln och Champions League-spel. Den andre är förstås vår kapten, Super John McGinn. Och hur bra var inte han när det väl gällde? Outsägligt bra! Varenda boll som spelades upp på Villa-kaptenen behandlades med silkeshandske. Han är verkligen inte bara ett “big ass” vår härförare, snarare en komplett spelare med tuffhet, arbetskapacitet, spelsinne, ett vasst skott och läckra passningar. En ledargestalt som vi köpte för småpengar, men som har definierat det här laget. Därför var det här mer än en vunnen match. Det var en generationsdefinierande titel. Nu blir det här gänget, där vi också får räkna in Emi Martinez, Ollie Watkins och Ezri Konsa som trotjänare, ett lag som blir inskrivna i historien. Gänget från Istanbul, de som frälste det dryga tiotusentalet Villa-fans som njutit av dagar i Turkiet. Inte längre ett “nästan-lag”, utan ett vinnargäng!
I det gänget har vår svenske representant Victor Nilsson Lindelöf fått spela en väsentlig roll. Ifrågasatt i ett dalande Manchester United. Värvad till Villa som något av en billig nödlösning enligt många tyckare. Han har motbevisat tvivlarna och klivit fram som en stor favorit bland fansen. Det har visserligen blivit sparsamt med minuter som mittback och i vissa fall som högerback, men i säsongens slutskede - med Boubacar Kamara och Amadou Onana skadade - har Victor klivit fram som en klok och näst intill felfri defensiv mittfältare jämte Tielemans. Hatten av för IK Franke-produkten. Ta med den känslan in i VM-tack!
Som en del i det här väl sammansvetsade laget fick han nu vara med och lyfta pokalen i konfetti-regn. Trofén hissades sedan framför Villa-klacken om och om igen. Kan man lyfta en cup-pokal nog många gånger?
Emi Martinez tog Unai Emery på sina axlar. Vilka profiler, båda två! Martinez, som var på väg bort i somras, men som till sist bestämde sig för att stanna. Ett klokt beslut. Nu kan han lägga Europa League-titeln till Copa America-triumfen och VM-guldet. The World’s No1! Och nästa år spelar vi i Champions League…
Och vad säger man om Unai Emery? Legendarisk redan nu. Kanske näste man att stå staty vid Villa Park. Han som omdefinierade hela klubben, från en tragisk loser-miljö till “stolthet och framgång” för att travestera Jane Austen. Procentuellt sett mer segerrik än någon annan Villa-manager i historien och med ett fjärde raka Europa-spel i horisonten. Overkligt bra! I vanlig ordning tackade Emery i Disney-intervjun fansen och klubbledningen. Han borde också tacka sig själv, för den otroliga arbetsinsats och den klokhet han har bidragit med för att återföra denna “sleeping giant” till sin rätta plats. För egen del dessutom med fem Europa League-titlar - surrealistiskt!
Och klubben Aston Villa då? Sju ligatitlar, sju FA-cuptitlar, fem ligacuptitlar, en europacuptitel - och nu en färsk Europa League-trofé. Det är vackert! Vi ryser och gråter av vällust denna glittrande kväll.
