För när jag vaknade i morse och öppnade X för lite slöscrollande så möttes jag av nyheten att Kucherov under gårdagen informerat Lightnings ledning samt sina lagkamrater att han föredrar att få fortsätta sin karriär någon annanstans. Eller som man också kan säga, en mindre god morgon till Emil.
Det är såklart inget som händer i ett vakuum, det här har varit en följetång sedan i somras. Men jag tror inte att någon trodde något annat än att man skulle lösa det här och sedan aldrig blicka tillbaka på det igen, det är åtminstone så den lilla rapportering kring ämnet har låtit då man har kunnat gömma det här ganska fint i allt annat som pågått runtomkring i ligan under hösten. Det gör också att vi bara kan spekulera kring hur saker har fortlöpt sedan man kunde börja diskutera parternas fortsatta samarbete i Juli.
Ska jag spekulera fritt så tror jag att det här är mångfacetterat.
Det kommer såklart till en stor del ner till pengarna. Tampa Bay sägs ha erbjudit Kucherov ett kontrakt värt 15 miljoner dollar årligen över 4 år, medan Kucherov och hans representanter sägs vara ute efter 20 miljoner per år över 6 år. Det i sig känns som ett gap som borde kunna gå att jämka ihop med lite god vilja från bägge håll, säg 17- 18 miljoner per år i 5 år och saken kanske är biff. Så min uppfattning är att det här sitter djupare och började långt tidigare än när kontraktet skulle börja förhandlas. Så jag tror vi behöver backa 3 år tillbaka i tiden för att se var det här bottnar i.
Nikita Kucherov har under i princip hela sin karriär varit en del av en kärna där det överhängande syftet var att man skulle dra sitt strå till stacken för att hänga ihop. Det var en kultur som började med Steven Stamkos och Victor Hedman, men som sedan varje spelare som stått inför en kontraktsförlängning följt. Man har backat på löneanspråken en aning för att ge laget bästa möjliga chans att vinna, vilket man också sedermera gjorde, och byggde den mest framgångsrika eran av Tampa-hockey någonsin på köpet.
Men att man gör det kommer också med en förväntan om en motprestation från organisationen. Om att när man gett sina bästa år i karriären till under sitt marknadsvärde, så ska man bli belönad i efterhand, som ett tack för att man ställde upp. Vilket om man ser det från spelarnas perspektiv är fullt rimligt.
När han sedan efter det fått se först Ondrej Palat, sedan Alex Killorn och slutligen, men allra främst, Steven Stamkos lämna då de inte blivit mötta från organisationen på det sätt de, och övriga spelare, tyckte de förtjänade, så är det klart att det väcker tankar. Det är heller inte orimligt att tro att den vetskapen gjorde att Kucherov och hans representanter gick in i de här förhandlingarna lite mindre medgörliga än de annars hade varit.
För när vi idag har så mycket data tillgänglig för oss, så är det lätt att glömma bort att spelarna är människor. De är inte bara statistik på ett papper, de är personer som bygger relationer med andra personer. Lagkamrater är inte bara namn på ett papper, det är deras kollegor, deras vänner och människor de genuint bryr sig om. Att man då hängett sig åt ett projekt ihop i tron om att de alla skulle bli belönade för detta längre fram. För att sedan få se en efter en inte bli bemötta så som man förväntat sig, med kaptenen och den enskilt viktigaste rösten i hela organisationen som ett crescendo på händelserna. Det vore naivt att tro att det inte väcker tankar, särskilt hos en person som verkar värdera trygghet och lugn ganska högt.
Så kanske är det så att Julien BriseBois bundit ris åt egen rygg här? För även om alla svåra beslut han själv fattat kring viktiga spelare i laget såhär långt kunnat rättfärdigas statistiskt och visat sig vara de rätta ur det hänseendet. Så har han samtidigt skickat signalen ner i spelargruppen att de saker de förväntade sig när de ställde upp för organisationen troligen inte kommer att infrias och att den grupp du trivs och mår bra i nog kommer att nedmonteras och förändras. Det är en del av den moderna hockeyn, men man får samtidigt ha respekt för att det inte faller helt väl ut med vissa spelare. Och uppenbarligen har Kucherov inte känt sig helt bekväm i det, och därför valde att gå in i det här med ett mer aggressivt mindset där han satte agendan.
Så då återstår bara frågan, vart går man härifrån?
BriseBois gick snabbt ut och klargjorde att man under inga omständigheter planerar att trejda Kucherov. Vad som ligger i det, om det är ambitionen eller bara ett sätt att sätta sig själv i någon form av förarsäte igen, återstår att se, men lampan lyser helt klart rakt i ansiktet på Lightnings GM just nu. Och det finns ingen annan väg ut ur detta än att antingen få Kucherovs signatur på ett nytt kontrakt, vilket troligen kommer kosta BriseBois att han får vika sig ganska långt vilket kompromissar kommande förhandlingar med andra spelare. Eller så står han inför den enskilt viktigaste trejd han någonsin kommer göra, med begränsat förhandlingsutrymme då han trejdar en spelare som vill bort.
Det är svårt att inte bli känslosam nu, det finns ingen spelare jag älskat att ha mitt i lag så mycket som Nikita Kucherov. Han är, utan någon som helst diskussion den bästa spelaren som någonsin burit en Lightning-tröja och kommer så vara under en lång tid framöver. Inget trejd-paket kommer någonsin att kunna rättfärdiga det värde han haft för organisationen, det vet alla inblandade.
Samtidigt fyller det inget värde att behålla en spelare som inte vill vara kvar. Det som gör det komplicerat är att hans värde sjunker för varje dag som går där hans fortfarande billiga kontrakt inte gynnar hans eventuellt nya lag. Det är därför det nu föreligger en helt annan brådska med att lösa det här, på vilket sätt det än månde vara.
För det vi vet är vad som rapporterats, kanske vill Kucherov bort, men kanske är det bara ett sätt att slutligen pressa BriseBois till att rucka på sina egna principer?
Frågan är om det kommer att funka? För att för BriseBois står mycket mer på spel än enbart förhandlingarna med Kucherov, det här sätter praxis för vad alla spelare som förhandlar med honom kan förvänta sig i framtiden.
För nästa sommar börjar man förhandla med Andrei Vasilevskiy. Man har även spelare som Conor Geekie och Pontus Holmberg som ska ha nya kontrakt. Där den sistnämnda nu går mot att göra en ruggigt stark säsong. Och med ett lönetak som höjs explosionsartat så ger det också, så ger det ett helt nytt landskap att navigera för både spelare och GMs. Ett landskap där klubbledning ser mer disponibla pengar som ett sätt att bredda och bygga starkare lag, samtidigt som toppspelare ser sin möjlighet att få ett rejält lönelyft. Det kommer nog att ta ett tag till innan man hittat den gyllene mellanväg som man arbetade efter under de tidigare förutsättningarna.
I vilket fall som helst så har vi intressanta tider att vänta.
Det återstår bara att hoppas på att man landar på fötterna när allt är sagt och gjort.
