För jag är inget fan av den moderna hockeyn, särskilt inte den moderna offensiva hockeyn. Ni vet, den där allt ska gå så vansinnigt fort och vara så väldigt fräsigt. Det är Michiganfinter, sköna toe-drags och massa annat fjös som alla de barn som nu invaderar ligan lärt sig på Youtube. Jag må låta som en fossil här, och det kanske jag är, men det är också därför jag har sådan behållning av att se Nikita Kucherov spela ishockey.
För i min mening så är Kucherov en av ligans sista renodlade playmakers. Ni vet, en riktig playmaker och en renodlad sådan.
För det han har bevisat genom hela sin karriär är att det inte behöver gå så fort, det behöver inte vara så jäkla fräsigt och häftigt för att vara fullständigt briljant. Det behöver inte alltid gå i 110, det kan tvärtom vara till god fördel att dra ner på farten ibland. Och i konsten att behärska det står Kucherov ut i ganska ensamt majestät. Hans förmåga att ta ner tempot, att pausera och att med det få komplicerade manövrar att se lekfullt och tramsigt lätta ut.
Och det fina i allt är att det inte är en slump. Det är klart att det finns en talang i botten, men ovan på den så finns ett sällan skådat driv och en arbetsmoral som står ganska ohotad.
För Kucherov är ledig ungefär en vecka om året. För oavsett hur lång säsongen har varit eller hur den tagit slut så unnar han sig aldrig mer än ett par dagar av vila innan han är tillbaka på is igen, där han sedan spenderar hela sommaren med att jobba med små, små detaljer i sitt spel, timmar och åter timmar spenderas med att fila på det finstilta i sitt hantverk, eftersom det egentligen är då det finns tid att göra det. Det har också med åren blivit alltmer vanligt att vissa av hans lagkamrater stannar kvar i Tampa över sommaren enbart för att träna med Kucherov. Och “Kuch-Camp” har vi sett gjort enorm skillnad för spelare som Brandon Hagel och Nick Paul, som efter en sommar med Kucherov lyft sitt spel på flera plan.
Det är lätt att låta superlativen hagla, och det med rätta. För även om han utåt kan framstå och beskrivas som arrogant och sluten så är han, bakom lyckta dörrar och bortanför kamerorna en lagspelare, en ledare och en väldigt sympatisk person enligt alla som rört sig runtom i Lightnings katakomber. Och han håller inte någon till en högre standard än sig själv, han tar alla motgångar för laget väldigt personligt, och agerar på det genom att jobbar ännu hårdare på sitt hantverk. Kort och gott så är han en som låter andra prata medans han jobbar.
Därför känns det extremt vackert att han inatt fick spränga sig in i den exklusiva klubb av spelare med 1000-poäng i NHL. Och för att sätta bedriften i perspektiv så gör han det som tredje snabbaste aktiva spelare i ligan, endast bakom Connor McDavid och Sidney Crosby. Det är alltså snabbare än många spelare som ses som gjutna i Hall of Fame som Nathan MacKinnon, Evgeni Malkin och Alexander Ovechkin. Det är en otrolig bedrift för ett renodlad ytterforward som tack vare det inte åtnjuter riktigt samma minuter eller tid med puck som en center.
Som sagt, jag skulle kunna sitta här och ösa superlativ i 1000 tecken till, men jag tror ni fattar poängen, och de som inte fattar har helt enkelt inte sett honom spela tillräckligt mycket och borde ta sig tid att göra det. För det är en unik och alldeles speciell spelare vi har att göra med, och som det kommer dröja länge innan vi får se igen, om det ens kommer att hända i dagens hockey.
Jag undrar om det var det här man såg när man valde en tanig liten snidare från Malikop i slutet av andra rundan i draften 2011. Det är svårt att tänka sig att man där och då hade känslan av vad man skulle få ut av det valet, att det skulle komma att bli det bästa draftval man någonsin gjort.
För från ett mål på Henrik Lundqvist på sitt första skott, i sitt första byte i sin första match i NHL, till att 809 matcher senare nå till 1000 poäng med två Stanley Cups, tre poängligasegrar, en Hart Trophy och en säsong med 100 grundserieassist längs vägen, det är själva sinnebilden av en speciell spelare som jag aldrig tror att jag kommer att få uppleva igen som supporter när han tillslut väljer att hänga upp skridskorna. För det jag nämner ovan är bara ett axplock av allt han uppnått, hans storhet för mig ligger i alla de små grejer som han bjudit på för oss som kollar på varje match, alla gånger han fått mig att bara sitta i soffan och skaka på huvudet.
Det känns så fruktansvärt häftigt att ha fått vara med på hela resan, att ha fått uppleva i princip varenda en av de 1000 poängen. För alla stora ögonblick, för alla otroliga upplevelser, för att ha fått den stora äran att bevittna den häftigaste och största spelaren att någonsin dra på sig en Lightning-tröja i realtid.
Tack för det, Nikita Kucherov!
