Epoken Pep Guardiola
Pep Guardiola har med sitt Manchester City tagit 6 ligatitlar, 3 FA-cuper, 5 ligacuper och så - kronan på verket - en Champions League-titel. Det är en sanslös framgångssaga - en epok i sig - och kan i modern tid endast jämföras med två andra stora epoker: Liverpool under Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan och Sir Kenny Dalglish samt Manchester United under Sir Alex Ferguson.
Epoken Sir Alex Ferguson
Ferguson kan ståta med 13 ligatitlar, 5 FA-cuper, 4 ligacuper, 2 Champions League och en cupvinnarcup. Det är givetvis fler än Guardiola, men samtidigt var Ferguson verksam från 1986 till 2013 medan Pep "endast" varit verksam mellan 2016 och 2026.
När Ferguson lämnade 2013 lämnade han ett trött gäng bestående av flertalet spelare som passerat zenit och in kom istället David Moyes, som inte alls kunde uppbåda den respekt hos det seniora gardet som Sir Alex hade. Av förklarliga skäl då Manchester United vid den tidpunkten var Sir Alex Ferguson. Varenda cell i klubbkroppen handlade om honom. Han hade förvandlat en av världens största klubbar till sin egen och gjort den ännu större.
Det går inte att ta över från en sådan bedrift och det gick definitivt inte för David Moyes. Och sedan 2013 har egentligen aldrig Manchester United kommit tillbaka till en nivå där de flesta - inte minst deras fans - anser att de ska befinna sig. Snart 26 år har nu gått och ett ständigt letande efter en identitet av storhet som försvann med Sir Alex.
Epoken präglad av The Boot Room
1959 tog en karismatisk skotte vid namn Bill Shankly över Liverpool FC. En klubb som då inte alls nådde upp till någon form av storhet. Undan för undan skapade han ett lagbygge som började ta titlar och väckte beundran över hela Europa. Shanklys personlighet tillät dock ingen annan att lysa lika mycket som han själv. Hans lyskraft var magisk och han älskade det. Klubben älskade det.
Men Shankly skapade också en stab av trofasta assisterande tränare i form av herrar vilka ofta samlades i Liverpools Boot Room, vilket också blev ett samlingsnamn för staben.
När så Shankly ledsnade och avgick 1974 var en av herrarna i Boot Room redo att kliva in. Bob Paisley åtnjöt samma respekt som Shankly, fast på ett annat sätt. Paisley var inte alls lika utåtriktad, men klubben, spelarna och fansen respekterade honom som bärare av den heliga graalen - dvs Liverpools då unika syn på hur fotbolls skulle spelas samt hur man skapade framgång i ett sammanhang där kollektivet var allt.
Det visade sig att Paisley blev till och med mer framgångsrik än Shankly, men har aldrig sagt något annat än att han jobbade vidare i Bill Shanklys anda. När Paisley avgick 1983 tog en annan ur Boot Room över, nämligen Joe Fagan. framgångarna fortsatte i samma takt och anda. 1985 tar så Kenny Dalglish över. Klubbens kanske bäste spelare genom tiderna och fostrad in i den anda som Shankly satte. Framgångarna fortsatte. Dalglish avgick 1991, helt utmattad av fotbollen, då kraven hela tiden ökade och han hade fått dra ett alltför stort lass i sorgearbetet efter Hillsborough-katastrofen. En annan trotjänare tog över i några matcher - Ronnie Moran - men sedan var det dags för en nysatsning.
In kom den gamle Liverpool-legendaren Graeme Souness, som gjort sig ett namn som manager i Glasgow Rangers och inte alls hade samma syn på den anda som skapats av Bill Shankly.
Först bröt han ned laget och därefter - undan för undan - tappade Liverpool den identitet som gjort dem så framgångsrika. Och har man en gång gjort det, så är vägen tillbaka oerhört lång. Man försökte återinställa den med att tillsätta Boot Room-medlemmen Roy Evans som manager. Men det var för sent och även om Liverpool inte slutade plocka hem titlar då och då, så gick det inte att jämföra med perioden från Bill Shanklys övertagande 1959 till Kenny Dalglish avgång 1991.
Under den perioden tog klubben 13 ligatitlar, 4 FA-cuper, 4 ligacuper, 4 Europacuper (nuvarande Champions League) och 2 UEFA-cuper (nuvarande Europa League).
Andra epoker
Tappar man tråden är det svårt att komma tillbaka. Manchester United letar fortfarande medan Liverpool vaknade till på riktigt under Jurgen Klopp, men då med en helt ny anda. På samma sätt handlade Uniteds storhetsperiod under Sir Matt Busby på 1950- och 60-talet om en helt annan anda än Sir Alex Fergusons. Faktum är att United åkte ur högsta divisionen då man inte kunde hitta tillbaka på Busbys vinnarspår.
Även Arsene Wengers epok i Arsenal är oerhört stark ur ett historiskt perspektiv, men når inte riktigt upp till Sir Alex och The Boot Rooms absoluta toppar. Hade Wenger haft en bättre ekonomi under sin andra halva av managerskapet kanske det sett annorlunda ut. Och man kan faktiskt se Mikel Arteta lite som samma andas man. Men kanske inte fullt ut.
Vilken väg väljer Manchester City?
Så nu återstår frågan: vilken väg kommer Manchester City att välja? Liverpools, där du lyckas lämna över samma framgångsanda i decennier eller Manchester Uniteds, där det faller platt direkt? Tyvärr tyder nog det mesta på att det kan bli den senare, då Pep inte verkar ha fostrat fram någon efterträdare. Men det återstår att se.
Pep Guardiolas epok i Manchester City sällar sig dock till de allra största i engelsk fotbollshistoria, tillsammans med Boot Room-Liverpool och Sir Alex Manchester United.
