2001 blev jag uppringd av Hermann Dill. Som jag minns det hade han sett mig skriva på Gnagarforum och tyckte väl att jag hade någonting. Det telefonsamtalet skulle visa sig bli början på en ganska stor del av mitt liv.
Under de 25 år som gått sedan dess har jag skrivit om Tottenham, Inter, NHL, NBA, Skellefteå och säkert en hel del annat som jag hunnit glömma. Sedan 2006 har jag dessutom haft extragiget som redaktör för Englandssidan med allt vad det innebär. Nu är det slut.
Ekonomin för SvenskaFans har varit skakig under många år. Sajten har fått nya ägare några gånger och förhoppningen var att SvenskaFans.com under Better Collective skulle kunna växa och bli stark igen. Men nu har vi fått veta att verksamheten förändras rejält. Personalstyrkan minskar kraftigt, appen stängs ner och rollerna som ligaredaktörer försvinner.
Efter 20 år försvinner därför också min roll. Jag har förstås vetat länge att den här dagen skulle komma förr eller senare. Men det är ändå märkligt när något som funnits med under mer än halva ens vuxna liv plötsligt tar slut.
Det har blivit ett närmast obegripligt antal texter genom åren. Jag har fått reta gallfeber på folk under namnet Josef K, och jag är fortfarande osäker på hur många som faktiskt förstod Kafka-referensen. Robert Zimmerman skrev otaliga artiklar om Inter. Det har blivit upptakter inför säsongen, Premier League i halvtid, Säsongens lag, Exit Talks, Premier League-panelen, Veckans bild, Fans i Fokus, Hot/Not och alla möjliga andra idéer som känts briljanta när de dykt upp i huvudet.
Ibland tänker jag på hur annorlunda allting var när jag började. Det var långt innan smartphones och sociala medier gjorde varje transfer till en ständig direktrapportering. Man satt på forum och uppdaterade sidan för att se om någon kanske hade hört något. Jag minns fortfarande ett rykte om att Hernán Crespo befann sig i London för att skriva på för Tottenham. Jag sommarjobbade på ett äldreboende i Krokek utanför Norrköping och satt på någon rast vid en dator och försökte ta reda på det allra senaste. Det kändes fullständigt enormt. Någon hade hört något, någon annan verkade kunna bekräfta det och man satt där och tryckte på uppdatera. Ett sådant rykte skulle knappast kunna leva på samma sätt idag. Nu hade någon fotograferat honom på flygplatsen innan han hunnit hämta väskan.
Jag har också suttit i en hotellobby i Milano och lånat hotellets dator för att skriva en matchrapport efter en match jag sett på plats. Ingen telefon att skriva på, ingen ständig uppkoppling. Man fick helt enkelt hitta en dator någonstans och få ut texten. På något sätt säger de där minnena ganska mycket om hur länge det här faktiskt har pågått.
SvenskaFans blev med åren inte bara en plats där jag skrev, utan något som påverkade hur jag följde sport. Man läser nästa nyhet, följer ännu ett konto, sparar ett klipp, en bild eller ett citat som kanske kan användas senare. Under väldigt många år har en del av hjärnan nästan alltid varit inställd på: går det här att göra något av?
Kanske finns det därför också något lite befriande i att det nu tar slut. Att kunna backa tillbaka något och bara följa fotboll för att följa fotboll.
Men framför allt finns det människor att tacka:
- Hermann Dill för det där telefonsamtalet som startade allting.
- Anders Nettelbladt för de härliga första åren, när SvenskaFans.com verkligen kändes som en maktfaktor och när sajten befann sig mitt i något nytt och väldigt spännande.
- John Cederblad och Christian Arvidsson, två väldigt fina människor som jag hade förmånen att arbeta nära under många år.
- Och Per Malmqvist Stolt, vars närmast outsinliga kunskap om och engagemang för engelsk fotboll jag alltid har beundrat. Det finns få människor som kan så mycket och bryr sig så mycket om den engelska fotbollen.
Sedan finns förstås alla skribenter.
Under 20 år på Englandssidan har människor kommit och gått medan andra, på något obegripligt sätt, blivit kvar nästan lika länge som jag. Ni har ställt upp på uppladdningar inför säsong, nedsnack efter säsong, enkäter, paneler, intervjuer och alla möjliga artikelidéer jag har skickat ut genom åren. Utan er hade det aldrig funnits någon Englandssida att vara redaktör för.
Och så alla ni som har läst, kommenterat, blivit förbannade, hållit med, skickat mejl eller bara återvänt till sajten år efter år. Tack.
När man är yngre känns 25 år ungefär som en geologisk tidsålder. Nu är jag tillräckligt gammal för att veta att livet fungerar så här. Saker börjar. Saker blir en del av ens vardag. Och förr eller senare tar de slut.
SvenskaFans har varit en del av mitt liv sedan 2001. Det är ganska jävla länge. Och även om det känns vemodigt att skriva det här är jag framför allt väldigt glad över att jag fick vara med.
Tack för allt.
