Om man är snäll så går det att förstå att förbundskapten Tony vill vara försiktig i ett läge där mycket står på spel. Med mästerskap och avgörande matcher runt hörnet är det kanske inte tiden för stora experiment eller chansningar. Nya eller nygamla namn kan mycket väl få möjligheter längre fram, i kvalmatcher eller träningslandskamper inför VM. Det resonemanget köper jag.
Men att Anna Anvegård fortfarande lämnas utanför landslaget är svårt att förstå. Faktum är att det börjar bli direkt märkligt.
Förklaringen verkar inte heller handla om skador eller “känningar”. I tidigare samlingar har både Johanna Rytting Kaneryd och nu Elma Junttila Nelhage haft problem men ändå tagits ut. Det verkar alltså inte vara ett hinder för uttagning. Därför blir frågan ännu större: vad är egentligen problemet med Anvegård?
Det är svårt att förstå logiken i att ta med spelare som varit skadade och knappt spelat sedan senaste samlingen, samtidigt som formstarka och fullt tillgängliga spelare lämnas hemma. Landslaget ska rimligtvis bygga på prestation, form och konkurrens, inte gamla meriter eller trygghet.
Dessutom står Sverige mitt i en mittbackskris. Ändå väljer man bort Alice Carlsson, en spelare med internationell erfarenhet och tydliga ledaregenskaper. Utåt sett känns det inte som att det finns särskilt många naturliga ledare i truppen just nu, vilket gör vissa beslut ännu märkligare.
Amanda Nildén har haft en fin säsong i Tottenham och avslutade säsongen starkt genom att spela mittback i flera matcher för Tottenham. Kanske ser Tony Gustavsson henne som ett alternativ centralt i backlinjen. Det vore åtminstone en rimlig tanke.
Och så har vi Hanna Bennison.
Hon blir uttagen varje gång trots att speltiden i klubblaget är minimal. Frågan dyker upp ständigt: varför? Sedan december 2025 har Bennison spelat totalt 249 minuter för Real Madrid, knappt tre hela matcher. Det är svårt att argumentera för att hon tas ut på sportsliga grunder utifrån den speltiden.
Samtidigt är det också rättvist att ställa motfrågan: vem ska ta platsen istället? Det är lätt att kritisera, betydligt svårare att presentera tydliga alternativ. Men just därför blir diskussionen om Anvegård ännu mer relevant. Här finns faktiskt en spelare som producerar, håller nivå och borde kunna bidra direkt.
Om det här verkligen är den bästa truppen Sverige kan ställa på benen finns det anledning att känna oro. Samtidigt vet vi att det inte är hela sanningen. Spelare som Nathalie Björn och Kosovare Asllani saknas exempelvis. Men även med dem tillbaka skulle Anvegård höja nivån på den här truppen.
Frågan kvarstår därför:
Vad ska Anna Anvegård egentligen behöva göra för att få spela i landslaget igen?
