Fotbollskulturen mer intressant än spelet
Fotbollen är den enda sport som sträcker sig över alla världsdelar, i varje litet hörn av världen och genom alla samhällsklasser. Det är en samhällsföreteelse för folket men också med folket. Det är inte bara tjugotvå män eller kvinnor som ska underhålla en publik. Det är ett samspel mellan publik och spelare, där publiken och kulturen runt supportrarna många gånger är långt mer intressant än själva matcherna. Inte minst är vår egen allsvenska ett bra exempel på detta fenomen. Rätt usel liga, men med en fantastisk publik och supporterkultur.
Bortskämda fotbollsspelare
Premier League har under de senaste decennierna långsamt monterat ned fotbollens kulturella betydelse. Spelarna bli allt mer välbetalda, alltmer inbäddade i någon märklig rikemanskuvös av konstant träning där allt annat rullas fram och löses av andra. Ett helt kravlöst liv, förutom prestationerna på fotbollsplanen och att sköta sig någorlunda. Och därutöver lyxkonsumtion. Tiden då spelarna var en del av kulturen runt en klubb och man kunde se dem ute på pubarna efter match, som vem som helst, finns inte kvar. Kopplingen mellan spelare och supportrar är borta.
Holmesdale Fanatics ger upp
Dessutom införs undan för undan regler och strukturer som hindrar en levande läktarkultur. Denna vecka packade Crystal Palace Ultras-grupp Holmesdales Fanatics ihop och gav upp. För dyra biljettpriser, förbud mot att ta med tifo-prylar på bortamatcher och i övrigt en struktur som hindrar supporterkultur fick dem att ge upp.
Supporterkulturens själ
Visst, ultras är inte en klassisk engelsk fotbollskultur, men just Holmesdale Fanatics bildades 2005 av fans som var med på 1980-talet och ville återuppliva den gamla engelska fotbollskulturen, men göra den mer organiserad. En fotbollskultur - som till skillnad från Italien - aldrig varit särskilt organiserad. I England har det handlat om snabba repliker, klassiska läktarsånger, en hel del nykomponerat och en mer rå glädje eller sorg på läktarna såväl som innan och efter match. Något som på 70- och 80-talen eskalerade i våld. Men det var inte i våldet som kulturen hade sin bas och själ.
Älskade besöken på Selhurst Park
Men organiserad kan man aldrig beskylla att den engelska läktarkulturen varit, förutom möjligtvis på våldets område med alla firmor som växte fram i slutet av 70- och början av 80-talet. Så kombinationen Ultras och engelsk fotbollskultur blev ett lyckokast. Trots Premier Leagues konstanta försök att göra ligan till någon form av underhållning bortkopplad från vanliga människor, har Holmesdale Fanatics hållit ut. Jag har själv älskat besöken på Selhurst Park där den gamla fotbollsladan med restricted view lite varstans alltid producerat en härlig stämning. Bättre stämning än på andra Premier League-arenor.
Kärleken till klubben och sporten
Men nu är det över. Åtminstone den 21 år långa Ultras-traditionen på Selhurst Park. Men de kommer fortsätta gå på matcherna, dock inte som Holmesdale Fanatics, som så många andra. För trots att Premier League (och även FIFA med flera) gör allt för att göra det svårare och dyrare, så fortsätter fansen att gå. Så djupt sitter kärleken till sin klubb och till fotbollen.
Dyster framtid
Men hur många har man inte träffat när man är på resor i England som berättar att de alltid haft årskort, men för 15-20 år sedan blev det för dyrt. Än så länge lever kulturen - om än tystare och tråkigare. Men om ytterligare ett decennium lär alla band till hela samhället vara kapade och Premier League (om den finns kvar) blir som att köpa svindyra biljetter till någon form av show i stil med Gladiatorerna. Kanske funkar - men inte som en sport som ska nå ut till alla och som är en viktig del av samhället.
