Det är inte förlusten som stör mest.
Det är att man såg den komma.
Sverige föll mot Danmark med 2–1 och när slutsignalen ljöd var känslan inte ilska. Inte ens förvåning.
Bara besvikelse.
För det här var ännu en match som blottade samma problem som följt det svenska landslaget under en längre tid.
Man skapar chanser men tar inte vara på dem.
Man har boll men gör för lite av den.
Och framför allt: man får inte ihop helheten.
Smilla Holmberg träffade ribban. Deja vu. Vi har sett det förut.
Stina Blackstenius hade ett läge som måste ge bättre utdelning. Deja vu. Vi har sett det förut.
Holmberg fick en ny chans i den andra halvleken som också missades.
Lägena fanns där.
Men det börjar bli svårt att prata om otur när samma sak upprepas gång på gång.
Samtidigt såg försvarsspelet stundtals direkt svagt ut. Sverige kom inte in i press, förlorade dueller och tillät Danmark att skapa alldeles för många kvalificerade målchanser.
Det var länge sedan jag såg ett svenskt damlandslag så passivt utan boll. Eller förresten, det var det ju inte. Vi såg tendenserna redan i förra samlingen. Skillnaden är att det här var en ny nivå.
Danmark behövde inte ens vara briljanta.
Det räckte att vara mer beslutsamma.
Danmark visade klass även utan Pernille Harder på planen. Eller så fick Sverige dem att se bättre ut än de var. Avgör själva.
Och där ligger kanske den största kritiken.
För det är inte bara försvarsspelet som hackar.
Just nu känns väldigt lite självklart i det svenska landslaget.
Spelet är hämmat.
Besluten är osäkra.
Passningarna går ofta till den enkla lösningen istället för den rätta.
Spelare tar för få initiativ, för få löpningar och för få risker.
Sverige spelar inte som ett lag som tror på det de gör.
Det ser snarare ut som elva spelare som försöker lösa uppgiften var för sig.
Förr visste man det direkt. Sverige vann dueller. Sverige sprang sönder motståndare. Sverige straffade lag i omställningar. Sverige hade en identitet. Och ett försvar som få ville möta.
Nu ser man ett lag som tvekar.
Som släpper bollen när man borde driva.
Som verkar mer rädda för att göra fel än sugna på att avgöra matcher.
Det är ett allvarligt betyg för en förbundskapten.
För när individuella prestationer svajar kan man skylla på form.
När enskilda spelare gör misstag kan man skylla på dagen.
Men när ett helt lag saknar skärpa, tydlighet, självförtroende och riktning är det ledningen som måste granskas.
Och här kommer vi till Tony Gustavsson.
Efter varje samling hör vi samma sak.
Process.
Utveckling.
Omorganisation.
Visst.
Men hur länge ska Sverige befinna sig i en omorganisation?
Fotbollen väntar inte.
Tävlingsmatcherna väntar inte.
Resultaten väntar definitivt inte.
Två segrar på de nio senaste landskamperna är ingen tillfällig svacka.
Det är en trend.
Alla lag utvecklas samtidigt som de spelar matcher. Det är inte ett svenskt specialfall. Det är elitidrott.
På vilket vanligt jobb som helst fortsätter verksamheten även under en omorganisation. Resultat ska fortfarande levereras.
Det kravet kan inte försvinna bara för att landslaget bygger nytt.
Tony Gustavsson förfogar över ett riktigt bra spelarmaterial. Det finns kvalitet i det här laget.
Ändå ser Sverige allt oftare ut som summan av elva spelare snarare än ett fungerande lag.
Det är svårt att komma ifrån den slutsatsen.
Och det är därför den här förlusten känns större än 2–1.
För det handlar inte om Danmark.
Det handlar om Sverige.
Om ett landslag som närmar sig ett mästerskap utan att ha hittat sitt spel.
Om ett försvar som läcker.
Om ett anfall som inte levererar.
Om en identitet som blivit allt suddigare.
Förr visste man exakt vad Sverige stod för.
Just nu är det betydligt svårare att svara på den frågan.
Och när resultaten uteblir samtidigt som spelidén är oklar börjar förtroendekapitalet ta slut.
Ansvaret för det landar till slut hos en person.
Förbundskaptenen.
