"Siete della Roma, no?"

Vi har en härlig vecka framför oss med flera matcher i Serie A och Champions League, där vi kommer åka tåg mellan städer och hinna med så många matcher som möjligt under sex dagar. Resans första anhalt är just Turin. Vi går igenom insläppet till den östra läktaren, med Curva Maratona direkt till höger om oss, och med Milan-sektionen så långt till vänster som möjligt är på denna långsidesläktare.

När vi funnit våra platser märker jag till min stora förvåning att det inte enbart är granatfärgat runt om oss. Till höger och till vänster, ovanför och nedanför, bakom oss och framför oss, ja överallt på huvudläktaren, ser jag rödsvartrandiga tröjor. De tjoar och tjimmar och gör sig hörda på ett väldigt självklart sätt som jag inte alls varit van att se på italienska läktare. Torinofärger tillsammans med Milans ränder, till synes oproblematiskt. Mina tidigare besök på italienska läktare har gjort mig varse att en uppblandning av supportrar likt detta endast har att göra med ett slags gemellaggio, eller vänskapsband mellan supporterskaror.

Hur fan kunde jag inte veta att de har ett gemellaggio? Tänker jag för mig själv samtidigt som jag gör en snabb googling för att läsa om denna okända vänskap. Till min stora förvåning ser jag inte Milans namn i listan av vänskapsband Torino har. Jag ser deras välkända vänskap med Fiorentina, med Genoa (som jag fick uppleva på Marassi bara ett halvår tidigare). Jag ser River Plate, Benfica, Chapecoense, Millwall, Ascoli och flera andra klubbar runtom i världen, men Milan saknas. Slutledningen blir således att det inte handlar om ett gemellaggio, utan att det kanske snarare är så att italienarna blivit mer toleranta med att “släppa in” motståndarnas supportrar på huvudläktarna, snarare än att samtliga bör förpassas till settore ospiti. Naivt…

Under matchens gång flyter allt på galant. Det smäller på planen, kort delas ut, mål görs och bråk spelare sinsemellan bryter ut, men på läktaren? Lugnt. Torino vinner 3-1 och matchen är slut. Morgonen efter bär tåget av österut, till Verona.

På menyn står Hellas Verona-Roma. Jag har bokat biljetter på Bentegodis huvudläktare. På ungefär samma sätt som gårdagens match i Turin har vi Hellas curva direkt till höger om oss, och Romas tillresta support ganska långt bort till vänster. Inför denna resa har jag varit väldigt tydlig med mina vänner: “När vi sitter på huvudläktarna kan vi inte på något sätt visa sympatier för bortalaget.” För mig som romanista på en Hellas-läktare, när Roma är på besök, känns det svårt. Men jag har stålsatt mig och bestämt mig för att verka helt neutral. Jag kan inte jubla om Hellas gör mål, det går fetbort. Men jag kan inte heller jubla om Roma nätar, därmed röja mitt supporterskap och då riskera att hamna i trubbel. Med ungefär 20 minuter till matchstart kommer ett par och sätter sig direkt till vänster om mig. Hon har en blågul halsduk på sig, han har en rödgul. Herregud, tänker jag. Kanske är det så att det kryllar av Roma-supportrar på Hellas-läktarna här också? Jag ser en öppning. En lösning på mitt dilemma. Milan-supportrarna kunde ju jubla och leva sig in i matchen utan problem igår? Då borde jag kanske också kunna göra det?

Det tar 26 minuter, sedan gör Dawidowicz 1-0 för Hellas. Jag rör inte en fena. Runtom oss är alla på fötterna jublande, förutom jag och min gulröda granne till vänster. Några minuter senare kommer Tammy Abraham fri. Han rundar målvakten och målet gapar tomt, men han lyckas på något sätt skicka bollen utanför. Av ren reflex sparkar jag till räcket framför mig. Grannen till vänster ställer sig upp och skriker ut sin frustration. Jag kommer på mig själv. Vad fan sysslar jag med? Jag påminner mig om några herrar snett ovanför mig, som vi skymtade när vi satte oss vid våra platser. Vid första anblick såg de ut som några som suttit femton år på kåken var, i Hellas tjänst, typ. Ni förstår vad jag menar. Ni ser dom kanske framför er? Återigen; vad fan sysslar jag med? Nu vet dom, tänker jag. NU VET DOM att jag håller på Roma.

Några minuter senare, efter att Zaniolo provocerat och irriterat hela Verona, men i synnerhet Dawidowicz, åker Hellas-kaptenen på ett rött kort. Zaniolo, mästaren av provokation, ställer sig upp och ser så där dryg och svårälskad ut som bara han kan. Läktarna har vid denna tidpunkt redan kokat över fullständigt, min gulröda granne har redan hamnat i meningsskiljaktigheter med det hårdkokta gänget ovanför oss, och jag känner att jag har en måltavla på ryggen. Sitt still, sitt still. Jag sneglar på mina vänner för att se om de tänker samma sak. Jo, tack.

Det går kanske fem minuter. Sen kommer han störtades på en retur och petar in kvitteringsmålet. Nicolò Zaniolo. Ärkesvinet. Om Bentegodi hade kokat över tidigare sattes nu hela staden i brand. Zaniolo joggar, till synes oberört, med blicken fäst upp mot läktarna, provocerande nöjd. Ölglas flyger i takt med svordomarna, folk springer ner mot räcket för att släppa ur sina avgrundsvrål av vrede, och då, mitt under kalabaliken, känner jag en stor hand lägga sig på min axel.

Han trycker axeln hårt nedåt, som att han stödjer på den, samtidigt som han kliver över mig. Han ställer sig framför mig och säger med blicken av stål: “Siete della Roma, no?” och pekar på oss. Det är en av männen jag tidigare fruktade ovanför oss. Han har tatueringar på halsen, håret är rakat. Hans blick är oroväckande fokuserad, som laser rätt in i själen på mig. Som att han redan vet svaret på frågan, men att han bara vill klä av mig innan han sätter in dödsstöten. “Svedese, svedese” stammar jag fram med ett förvridet leende. Vad fasen gör ett leende i den här situationen? Han stirrar på mig i några sekunder till. Sedan fnyser han, mumlar något och tar samma väg tillbaka igen.

Pulsen är skyhög. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Resten av matchen är en tävling mellan oss kompisar om vem som kan sitta mest still. Vem kan kan göra minst väsen av sig? Matchen fortgår och 1-1 står sig långt in i andra halvleken. I den åttioåttonde minuten landar en förlupen boll vid Volpatos fötter. Han drar till och den studsar retsamt in i Hellas-målet. Total tystnad runt om oss. Förutom från en herre. Det är min granne till vänster, my fellow romanista, som ställer sig upp, vrålar för allt han är värd. Sedan kommer det. Han gör en sväng hundraåttio grader, sträcker upp båda armarna och lägger dubbla långfinger upp mot Hellas-supportrarna bakom oss. Herregud, vi måste härifrån! hinner jag tänka innan tre män flyger ner mot honom. Till höger om oss har andra supportrar fått nys om beteendet och ansluter sig till tuppfäktningen. Ölglas flyger nu från alla håll och kanter. Vi får alla smaka Peroni i ansiktet (även om de såklart inte siktade på oss), men vi sitter helt stilla. Säkerhetsvakter tillkallas, ett tiotal personer dras ut, och i all kalabalik ser jag hur El Shaarawy tricksar in 3-1. Min granne, som vid denna tidpunkt förs ut några meter nedanför oss, uppfattar målet och gör samma gest igen. Det är sista gången jag ser honom.

Jag hoppas innerligt att den mannen som jag hamnade bredvid för fyra år sedan är på plats ikväll igen. Jag hoppas han står där, förväntansfull och taggad till tårna. Jag hoppas han stolt visar upp sina klubbtillhörigheter, och inte döljer dem lika harigt som jag en gång gjorde. Han kommer att behövas ikväll - mer än någonsin - och framför allt mer än vad jag någonsin gjort på en huvudläktare i Italien.