Du inser inte värdet av något förrän det är förlorat. När Roma radade upp Champions League-säsonger, när en av dem nådde sin kulmen då en grekisk gud fick romarriket att återuppstå, visste vi inte hur värdefullt det var. Åtta år senare: Nu vet vi, för nu har det tagits ifrån oss så länge.
Snart är bollen i rullning. Finrummet bjuder in till den vackraste av danser och den här gången har vi en entrébiljett. Roma kliver in i en häxkittel i Kadiköy för att klippa vingar på kanariefåglar. Så mycket vi längtat, så länge vi väntat. Och alla pusselbitar är kvar. Jag är övertygad om att Roma lyckades behålla truppen intakt den här sommaren för att Champions League smäller högt i spelarnas öron.
Manu Koné var ett grönt Gasperini-ljus från att flytta till Chelsea. Han är kvar. Paulo Dybala jagas inte längre av de största, men kapade sin lön för att han älskar staden och gillar läget. Och läget är detta: Roma andas morgonluft. Solen är mer rödgul än på länge. Spelet har satt sig, målen trillar in. Gasperini-maskineriet har tuggat igång.
För första gången på länge har man också en bänk som kan förändra matcher. Santi Castro är en murbräcka, Nahuel Molina en frisk fläkt, Mati Soulé avgör matcher igen – och varken Daniele Ghilardi eller Leonardo Balerdi får plats i försvaret trots att de ser läskigt lovande ut med sina italienska hårsvall och orädda spelstilar.
Elddop runt hörnet
Roma är alltid Roma. I dag är man serieledare, i morgon kan himlen rasa. Men här och nu rider en enad armé in i Istanbul för att lägga ytterligare klossar på sitt imponerande lagbygge. Dybala kan dra muskler om en halvtimme, men leder assistligan. Donyell Malen kan visa sig mänsklig om två omgångar, men toppar skytteligan.
Vart ska detta ta vägen? Hur långt kan det bära?
Snart väntar Inter, Como och Real Madrid. Snart kommer Gasperini ropa efter ännu en ytter. Men här och nu, en torsdag i Turkiet, är de skarpaste strålkastarna återigen på. För fyra år sedan grävde vi guld i Tirana, korades till första Conference League-mästare. Ett år senare prickade Nemanja Matic en hand utan att domare Anthony Taylor gick ut för att VAR-titta på den och en Mourinho som aldrig förlorat en final föll mot ett Sevilla som… Ja, aldrig förlorat en final.
Sedan följde no way för José och en Daniele De Rossi som började briljant innan han stångades med sin chef, sparkades och i skuggorna fick se henne lämna. Och så kom Claudio Ranieri och limmade ihop bitarna av en splittrad kristallkula, och så hämtade han in den Gian Piero Gasperini som blev orsaken till att han själv fick lämna.
Vi har sett och lidit och nu står vi här. Serieledare. Champions League-deltagare. Vi är här med Dybala och Malen som skrämmer slag på alla, med Manu Konés åtta ben och armar, med Mile Svilars trygghet och Mario Hermosos grinta, med Gianluca Mancini som informell kapten, med Bryan Cristantes löpmeter, Wesleys energi och med Evan N’Dicka som bärande vägg i ett romerskt palats.
Tillbaka bland stjärnorna, tillbaka till framtiden.
Ännu är inget vunnet, men ännu är inget förlorat. Efter åtta år dansar vi i finrummet igen. Den här gången vet vi värdet av det.
