Milans nya projekt är inte som de tidigare. Nu ska vi börja tänka långsiktigt, sägs det.
Detta tugg har blivit alltmer vanligt i fotbollen, och är lätt att förlöjliga; det Långsiktiga Projektet™ kan enkelt reduceras till en gimmick. Folk i högt uppsatta roller i fotbollsklubbar verkar plötsligt ha bestämt att de inte ska tänka på de Kortsiktiga Resultaten™ – till skillnad från alla andra dinosaurier – utan de ska ha ett Större Perspektiv™, för det är bra och det ska man ha. "Det, öh, kommer... ge resultat. På lång sikt, alltså."
Vem har bestämt det? Och vad betyder det egentligen?
Ja, helt obegripligt är det kanske inte. Den mest uppenbara principen som hör till detta revolutionära tänkande är att man inte ska kicka tränaren efter några enstaka förluster; man ska ge hen tid. Även detta typ av resonemang är väldigt lätt att driva med. Det är så enkelt att hamna i en situaiton där man bara låtsas att allt inte är skit, och att man inte lever i total misär. Kanske ligger man sist i tabellen efter 24 omgångar, ”MEN VI KAN INTE SPARKA TRÄNAREN, FÖR VI HAR SAGT ATT VI SKA GE HONOM TID – MINNS DU INTE DET?”
Liknande tankegångar har blivit väldigt vanliga i NFL. För de som är oinsatta är quarterbacken den överlägset mest värdefulla positionen i amerikansk fotboll, och när ett NFL-lag ska drafta en quarterback är det ett beslut som till och med brukar mer avgörande för lagets framtid än anställningen av en huvudtränare.
Samtidigt är risken att man draftar en quarterback som inte duger mycket hög, men då det nästan alltid tar minst ett år för en ung quarterback att leverera på seniornivån uppstår viss problematik.
Man förväntar sig inte att ens ny-draftade quarterback ska vara särskilt bra inledningsvis, utan man utgår från att det kan bli skakigt i början, och att det kan ta sin tid. Men sedan står man där mitt i år två utan att ha vunnit en enda match, med en quarterback som skiter på sig vid varenda dropback, och ändå intalar man sig att det inte är hans fel; "vi behöver bara byta tränare och ge honom skickligare lagkamrater". Så kanske det är ibland, men det är mer sannolikt att du helt enkelt har draftat en usel quarterback.
Så, är det där vi befinner oss med Ruben Amorim? Tja, kanske är vi på väg dit i längden, men jag vill ändå förklara varför jag tycker det är totalt oseriöst att ifrågasätta huruvida Amorim borde vara kvar i detta skede av säsongen.
Först och främst finns det quarterbacks som är fasansfullt dåliga i början av karriären, och sedan når historiska höjder – på samma sätt finns det tränare som inleder horribelt i en klubb, och sedan vinner en massa titlar. Det uppenbara exemplet i modern tid är Mikel Arteta i Arsenal. Nu har han visserligen inte vunnit massor av titlar i Arsenal riktigt än, men nu när han äntligen har vunnit Premier League hoppas jag att vi har slutat låtsas som att han inte är en av världens absolut bästa tränare, och att Arsenal inte är en av de absolut mest välpositionerade fotbollsklubbarna i världen på lång sikt.
Samtidigt minns de flesta hur dåligt det gick i början. Man inledde Premier League-säsongen 2020–21 med fyra segrar, två kryss och åtta förluster, och efter 15 omgångar låg man på 15:e-plats. Trots en uppryckning efter denna svit slutade man åtta i Premier League den säsongen – det vill säga Artetas andra säsong i klubben, om än hans första fullständiga.
Att det sedan vände för Arsenal innebär dock inte att det behöver gå dåligt för Amorims Milan i två–tre år, innan ordningen plötsligt återställs och Milan prenumererar på scudetti. Bland annat bör det påpekas att Arsenals trupp var väldigt risig när Arteta tog över. Milans trupp är inte perfekt, men är framför allt betydligt starkare än vad man visat på plan under de tre senaste matcherna.
Det som består är att det är naturligt att det tar tid för spelet att sätta sig, inte minst för en tränare som Amorim. Hittills kan vi bland annat konstatera att presspelet inte är helt synkat och saknar aggressivitet – dessa är problem som utan tvekan är sammanhängande. Laget är dessutom ofta både sterilt och statiskt med boll.
Så är det, och det kostar på kort sikt, men dessa är aspekter som bör förbättras ju mer de nötas i såväl träningar som matcher, och om Milans satsning på Amorim leder till att man är Italiens bästa lag om två år, kommer det inte att vara värt de tidiga bakslagen?
Vad gäller hur jag bedömer Amorim som huvudtränare i Milan är de kortsiktiga sportsliga resultaten en nästan helt irrelevant parameter. Det jag tittar på är intention och utveckling. Jag vill se ett Milan som åtminstone försöker kväva motståndarlaget med sitt presspel och äga mycket boll, och jag vill se att Milans spel och prestationer blir mer sammanhängande och totala över tid.
Med det sagt finns det inte så mycket att säga efter fem matcher, som dessutom präglats av en skiftande prestationsnivå. För det första tycker jag alltså att vi behöver ett avsevärt större underlag för att ens göra en riktig bedömning av Amorim, för att inte tala om att faktiskt sparka honom. Jag är inte säker på att Ruben Amorim är rätt tränare för Milan, men jag är säker på att han behöver betydligt mer tid.
För övrigt tror jag att det är lätt att underskatta hur mycket hans Manchester United utvecklades över tid. Det fanns stora problem, och Amorim verkade vara i konflikt med nästan alla i och runt klubben, men laget visade en markant långsiktig förbättring som är obestridlig. Nu är det upp till Milan att visa att man gav Amorim ett treårskontrakt av en anledning, och förse honom med ett större tillit än Manchester United gjorde.
