Krönika: Roma har blivit som The Wolf i Pulp Fiction

Framför allt är det den för tillfället identitetssökande Jules som är märkbart tagen av The Wolfs totala kontroll och det lugn som omger honom.

“Was he cool or what? Totally f*****g cool, in control. He didn’t even get pissed when you were f*****g with him. I was amazed.” säger Jules till Vincent, när de två pratar om problemlösaren.

Och just den där meningen om hur “cool” och "in control" The Wolf var, så känner jag om Gasperinis Roma. “Was he cool or what? Totally f*****g cool, in control.”

Ja, herregud...

För det spelade liksom ingen roll att den offensiva kreativiteten till stor del saknades i den andra halvleken. Pisilli kan göra mål ändå.

Inte heller gjorde det något att Rodrigo Mora spelade alldeles för svårt under sitt inhopp, för De Roon tog med sig både sopkvasten och städkittet ut på planen.

Inte heller gjorde det något att en loj Koné bänkades och Cristante såg lite blekare ut än vanligt. Pisilli sprang för de båda ändå.

Kändes situationen förlorad när Malen tog för lång tid på sig i skottögonblicket? Ingen fara, hans viljestyrka räcker långt.

Och även om Castro blev totalt isolerad sista trettio, även om Molina fick leka en lite sämre Wesley på fel kant så spelade det ingen roll.

För detta Roma, som är så sprudlande och friskt. Så hungrigt och expansivt. Även ett sånt Roma behöver ibland kunna falla tillbaka på en trygghet bakifrån, när anfall inte längre är bästa försvar.

Vilken tur då att den elegante argentinaren Balerdi är snabblärd, och så naturligt respektingivande. Vilken tur att han tillsammans med våran fanbärare Mancini och giganten Hermoso ger sken av att Ndicka inte alls behövs i trebackslinjen.

En sån tur att Gasperini och D’Amico täckt upp för de brister som detta Roma hade i truppbredden inför säsongen. Transferfönstrets betyg bara växer och växer…

Detta Roma har för mig blivit såsom The Wolf är för Jules. Ni minns vad Jules så imponerat sa om honom? “Was he cool or what? Totally f*****g cool, in control.”

Inte en sekund var jag rädd eller nervös för att Torino skulle hota Roma. Inte en sekund!

Kom det en boll mot Simeone? Då kom Balerdi. Kom Zapata in? Då stod Mancini och Hermoso där. Kom det ett friläge för Torino? Då väntade ligans överlägset bästa målvakt där, redo att snabbt sätta igång spelet igen.

Romanisti har inte blivit bortskämda med insatser som förlänger livet. Ofta har taktpinnen lämnats över till motståndarna, som tillåts dirigera tempot hela vägen upp till prestissimo runt det gulröda straffområdet.

Numera får motståndarna kanske leka lite med taktpinnen. Kanske får de vifta med den i det låga tempot grave, för att sedan lämna tillbaka den till Gasperinis bestämda dirigent-hand.

Och nu är vi hundraprocentiga. Fyra av fyra, högst upp i tabellen. 12–1 i målskillnad. Det är vi inte heller bortskämda med. Det är väl klart att vi förtjänar att dra stora växlar, och leva på detta så länge det varar...

I den sista scenen som The Wolf medverkar i, befinner de sig utanför en skrotanläggning. The Wolf ska precis röra sig vidare och lämna både Jules och Vincent bakom sig. Man kan föreställa sig att han har nya uppdrag att åka till. Större uppgifter och tuffare problem att lösa någon annanstans.

Jules tar tillfället i akt att säga några väl valda ord till The Wolf, då han vet att detta kanske är sista gången han får se ett äkta proffs arbeta så här effektivt. Kanske gör han det också för att påminna The Wolf om vilket superproffs han är.

Han fattar tag i the Wolfs hand, och säger:

“I just wanna tell you it was a real pleasure watching you work.”

Jag är Jules. The Wolf är Roma. Tack för ett fläckfritt arbete.