3Arena mot Djurgårdens IF. En arena fylld av blåsvarta trauman för oss från Uppsala.

8–2. 4–0. 4–0. 5–1.

Siffror som etsat sig fast. Matcher där man redan efter tjugo minuter nästan börjat fundera på vilken ursäkt man ska dra till sina kompisar för att ta ett tidigare pendeltåg hem.

Men Sirius anno 2026 verkar drivas av någon sorts vägran att acceptera gamla manus. Det här laget förlorar inte bara för att historiken säger att de borde göra det. Inte ens Adam Ståhl, som byggt upp en närmast provocerande personlig segersvit mot Sirius genom åren, lyckas sätta stopp för det.

Ändå började det precis som det brukar göra där inne.

Djurgården tryckte ner Sirius direkt, vann dueller, fick publiken med sig och gjorde 1–0 på hörna. Den där välbekanta känslan började krypa fram igen. Inte rädsla kanske — mer ett uppgivet konstaterande.

“Snälla. Inte igen. Låt det bara inte rinna iväg.”

Och någon stund senare var det nära att göra just det.

Jeppe Okkels sprang sig fri mot David Celic och hela arenan kändes redo för 2–0. Jag vet inte om Sirius målvakt tänkte tillbaka på den där hädiska höstmatchen 2025 när allt rasade samman mot samma motstånd. Sannolikt inte. Målvakter fungerar nog inte så mitt under ett friläge.

Men för dramaturgins skull väljer jag ändå att tro det.

För David Celic gjorde inte bara en räddning. Han gjorde den räddningen. Den som höll Sirius kvar i matchen.

Och efter det händer något.

Sirius vaknar. Inte försiktigt eller trevande — utan med full kraft. Plötsligt är det istället Djurgårdens IF som trycks ner, tappar dueller och börjar se stressade ut på sin egen hemmaplan. På fem minuter har IK Sirius FK vänt hela matchen genom två mål som på helt olika sätt förtjänar att spelas på repeat resten av veckan.

Vid kvitteringen tog Melker Heier bollen och promenerade genom Djurgårdens mittfält som om han strosade genom Stadsparken en varm julikväll. Ingen satte stopp för honom. Ingen verkade ens komma nära. Och när målet väl kom var det lika elegant som förlösande.

Det andra målet?

Ren fotbollspoesi.

Ett sådant anfall som skapar en känsla innan man ens hunnit förstå varför. Kombinationerna. Tempot. Självförtroendet. Och när Robbie Ure sedan firade med en tydlig hyllning till Castegren blev det hela än mer euforiskt.

Det mest imponerande med Sirius just nu är kanske ändå att laget inte tappar fattningen längre.

Förr hade ett kvitteringsmål på bortaplan mot Djurgården kunnat bli startskottet på ännu en kollaps. Men när hemmalaget gjorde 2–2 i andra halvlek skakade Sirius mest av sig det och fortsatte spela sitt spel.

Och när Neo Jönsson sedan avgjorde var Sirius sådär äckligt bra på att döda matchen. Visst skapade man chanser för att utöka sin ledning. Men sista tio minuterna måste ha varit så frustrerande för hemmapubliken.

Tre poäng in på kontot och fortfarande fem poäng ner till Hammarby IF.

Det finns, minst sagt, en hel del att bära med sig från den här kvällen.

IK Sirius vann — och Stensson (HALLÅ!) och Ståhl förlorade.

Kim och Tolle håller på Sirius.

1300 blåsvarta supportrar på plats!

Och Eriksdagen fick det avslut som den förtjänade.