Just känslan, vid namn längtan, blev extra tydlig i luften innan GBG-derbyt mot ÖIS. Det längtades efter en seger, några längtade till att få se sin första allsvenska fotbollsmatch, många längtade efter en solig folkfest i stan med polarna men framför allt var längtan till gemenskapen starkast. Att igen få stå sida vid sida med folk som är där för samma sak, Blåvitt.
Jag stod som så många gånger förr och fascinerades över alla dessa eldsjälar som i timmar och åter timmar förbereder för att vi andra ska få en maxad fotbollsupplevelse. Det knyts, tejpas, sorteras, viks, delas ut osv osv i en koncentrerad tystnad. Alla vet exakt vad man har för uppgift och allt görs med en enorm precision och stolthet. Alla blir delaktiga i något större i och med sin uppgift. På raden framför mig står en medelålders man med tatueringar som tydligt talar om vilket lag hans hjärta slår för. Bredvid honom en flicka i tioårsåldern med blåvit-målade kinder som ställer nyfikna frågor till sin pappa om allt hon ser. När laget springer mot läktaren på uppvärmningen knyter mannen näven och skriker något peppande till laget och flickan studsar upp och ner och stämmer in i lagets applåder. De är där av samma anledning. Känslan som uppstår kring ett klubbmärke.
”Tårögdsvackert”
Det blir mål. August Erlingmark får äntligen lite revansch för sin lite mindre uppskattade start på säsongen och gemenskapen på läktaren tätnar ytterligare. Sen gör Benjamin mål, och även han får flytta fokus från tråkigare rubriker för en stund. Min son rycks med i en kram från en kille i 20-årsåldern och jag får en highfive av tonåringarna bakom mig. Aldrig någonstans har jag upplevt en plats där gemenskap syns så tydligt. Det är tårögdsvackert.
Benjamin Brantlind fick jubla och sprang över hela planen för att fira med kortsidan.
Jag fullkomligt älskar vad fotbollen och i detta fall IFK Göteborg bidrar med till samhället. Nej, jag står inte bakom handlingar som orsakar fara eller annat olagligt såklart, men att se människor leva ut hela sitt känsloregister under 90 minuter och att se och känna hur många människor som får ett sammanhang, en mening, genom att befinna sig på läktaren, det är bevis nog för mig att fotboll och framför allt supporterkulturen behövs.
Längtan i bröstet slocknade efter 39 minuter hos alla med blåvita hjärtan och matchen avbröts. En lång väntan kantrades av bristande tålamod hos vissa, större och större gäspningar från några, ett ihärdigt hejjande från en del men framför allt, en massa kommunikation mellan människor som stod enade i att alla ville samma sak, fortsätta se matchen.
Det är svårt att sätta ord på det, men på läktaren spelar det ingen roll vad du kommer ifrån, vad du arbetar med eller hur du ser ut. Det finns en plats där för alla. Och det ni, kära skeptiker, det är när man ser och känner sådant som det är Värt det varenda gång!
