Krönika: Idag var vi ostoppbara

Vi var inte bra idag . Vi var faktiskt helt bedrövliga. Frenesin, kämparglöden, desperationen, kvaliteten och framförallt det psykologiska övertaget IFK Göteborg visade upp under gårdagens halvtimme var som läktarsångerna; frånvarande.


Tomma läktare när matchen återupptogs idag.

Vi förtjänade verkligen att åka ur Allsvenskan 2002, 2023 och 2024. Om vi inte hade varit en storklubb så är jag övertygad om att vi hade gjort det, åtminstone ett av åren. Därför har jag varit orimligt lugn inför derbyt mot Öis i omgång 8, trots en jumboplacering och resultatraden 0-3-4.
Vetskapen att jag hade haft svårt att se oss ha en chans att spela för överlevnad i sista omgången om vi hade tappat poäng idag gjorde matchen avgörande. Möten mot de regerande mästarna Mjällby och pigga nykomlingarna Västerås på svårspelat konstgräs skulle följa, innan vårsäsongen var till ända, i vilka jag har tippat oss kamma noll. Att då resa sig efter sommaruppehållet hade i det närmaste varit omöjligt, eller ett mirakel – hur man nu är lagd och väljer att se på det.

Tre poäng var alltså livsviktiga i klassikerderbyt mot Öis, och gårdagens första halvtimme visade verkligen på att vi är som bäst när vi måste. Starkt ifrågasatta August Erlingmark och iskalla Benjamin Brantlind, två akademispelare, två födda änglar, tog sitt ansvar och sköt Blåvitt till årets första tvåmålsledning. Skönt. Nu är det avgjort, tänkte jag på plats.

Men mitt i anstormningen till 3-0 så släpper vi till en kontring och ex-djurgårdaren, aikaren och hammarbyaren William Hofvander trycker dit en blytung reducering. Minuten efter bryts matchen. Polisen meddelar att det är omöjligt för 22 män att sparka på en fotboll på grund av en liten och kortvarig majbrasa, trots att det den senaste veckan gått utmärkt i Stockholm och Halmstad att göra just det. Matchen ska istället spelas klart idag klockan 15:00 inför tomma läktare.

Mitt lugn inför att det ändå kommer att lösa sig är kvar, om än med sorg och ilska att jag inte får rätten att beskåda det på plats. Spelarna går återigen ut till en helt malplacerad rödblå inmarschlåt men är nu plötsligt hur ängsliga som helst. Öis tar över matchen helt och får mycket rättvist in sitt kvitteringsmål i den 87:e minuten, efter ett inlägg från Tobias Sana på vänsterkanten som vi släppt till gång på gång under hela våren.

Här visade det sig att min trygga och lugna känsla bara var en falsk fasad. Jag tappade det helt. För första gången i mitt liv trodde jag att det var kört. Vi skulle åka ur.

Men vi måste ha nio liv , för den tredje akademispelaren och ängeln Felix Eriksson tryckte in sitt allra första mål för Blåvitt i matchens sista ordinarie minut. Det visade sig att vi var ostoppbara idag, hur mycket som än hade gått emot oss så skulle vi bara lösa det till slut.
För vi är IFK Göteborg och det är det vi gör, vi vinner och vi överlever, åtminstone sedan 1970.
Men jag börjar tro att det snart är slut på liv, även för oss. Må vi aldrig sitta i den här situationen igen, för någon gång kommer det att straffa oss. Tack för att det inte var idag.



och Tack August Erlingmark, Benjamin Brantlind och Felix Eriksson för att ni visade hjärta när det behövdes som mest. Utan er hade vi inte vunnit. Sträck på er. Idag är ni inte bara ”blåvita sedan barnsben”, ni är numera blåvita för alltid.