0-1.
Fjärde raka förlusten och den tredje raka förlusten på hemmaplan. Var det rättvist? Nää, inte riktigt men rättvisa med hänsyn till slutresultat inom fotboll skipas i målen och inte i området mellan dem. Vi kan rulla, runt dominera bollinnehav och skjuta åttio gånger så mycket som motståndarna men om vi inte gör mål på våra hundra chanser och motståndarna gör det på sin enda, ja, då förtjänar vi att förlora.
Vad lider då krisrubriken? Kod röd (på riktigt)? Orange? Gul? En del av mig vill skrika "KOD RÖD!" rakt ut men vi måste hålla oss lugna, sitta stilla i båten och försiktigt säga "kod orange", som Fredrik Carlsson på NA säger. Frågan vi bör ställa är hur vi kan sitta stilla i båten när hela havet stormar och båtfan gungar som om det vore Lasse Kongo vid rodret.
För nu närmar vi oss bottenstriden och ekon från fjolåret studsar i minnenas valv och man minns tillbaka till de fem inledande förlusterna förra året. Inte ska vi väl behöva stå ut med ännu en skitsäsong? Igen?
Samtidigt är känslan en annan än den från fjolåret. Då förlorade vi många matcher för att vi gjorde rakt igenom dåliga insatser. I år har vi oftast haft en bra halvlek allt som oftast följt av en dålig halvlek där vi förlorat. Och varför har vi förlorat? Varför är alltid andra halvlek sämre? Ja, våra spelares ork är en faktor. De trycker på och trycker på utan resultat och det tär nog på både den fysiska och psykiska orken. Tänk att för varje minut som passerar utan mål framåt, framförallt i en hemmamatch, så ökar pressen på laget att leverera och man kanske tar fler risker samtidigt som andra spelare börjar spela med större marginaler och helt plötsligt sitter ingenting ihop. Lägg till att vi haft skadeproblem och ersättare som inte riktigt hållit måttet i år. Hasan Dana har inte gått att känna igen och Erman Hrastovina behöver få lite nätkänning i en lägre division för att fungera som anfallare i detta läge.
Resultatet av denna trötthet och feghet blir det som retade gallfeber på Behrn igår: sidledspassningar. Gång på gång passade laget i sidled när man enkelt kunde ha avancerat antingen på egen hand eller genom en rak passning men de verkade inte finnas i repertoaren igår under andra halvlek. Visst, att slå tidiga inlägg och leta långt i det läget kanske inte alltid ger resultat men om det misslyckas så leder det inte heller till en hockeyomställning heller, allt som oftast hamnar bollen hos målvakten istället.
Så vad ska vi göra annorlunda? Ja, kanske bör vi lugna ner oss och inte pressa och trycka på framåt för mycket i första halvlek. Med andra ord, vi bör kanske lugna ner oss lite i första halvlek för att ha orken kvar att fortsätta ligga på även i andra halvlek. Framförallt nu när vårt krut är mer vattendränkt än en gädda i vassen. Samtidigt får vi inte låta ett par misslyckade aktioner i rad svänga momentum totalt åt andra hållet. Det hände igår och det hände även mot Brage hemma i början på den andra halvleken som blev en katastrof.
Men ni kanske vi undrar vem vi ska sparka? Svaret är ingen. Norling är inte dum, han är ingen Joel Cedergren, därför tror jag på hans förmåga att göra de små förändringar som krävs. Enes då? Nej, inte han heller. Jag vill tro att om vi får fortsätta spela med Kusu, vars lugn med boll under press inte har setts i ÖSK på fem år, så kommer det bli bra och det var ju det som var tanken när vi lånade honom. Att Kusu gick och skadade sig direkt och därmed tvingade unge Ibrahimbegovic in i elvan är inget Enes hade i planerna. Skador, och de har vi haft många av i år, är inget en sportchef kan förhindra på egen hand.
Därför är det enda vi kan göra nu att sitta stilla i båten, trots att vi börjar bli sjösjuka och om inget förändras snart så kommer folk börja kasta sig överbord.
För hur länge orkar vi svartvita stå ut med detta elände, egentligen? Vår kärlek för klubben är stark och tack vare det tål vi det mesta men inte allt och jag är rädd för att snart börjar denna gräns passeras och rätt vad det är kommer båten vara tom.
