Det började ju bra

ÖSK tog ledningen tidigt efter att Kalle enkelt petade ned bollen till RWP som satte 1-0 redan efter 70 sekunder. Alla jublade (förutom en handfull smålänningar) på den rökfyllda arenan och festen var igång. Problemet var bara att festen tog slut där och då.

Efter det skapade ÖSK ingenting utan blev tillbakatryckta utan dess like som små många gånger förr, inte svårt att förstå då laget inte har ett fungerande mittfält eller förmågan att vinna dueller, passa bollar och så vidare.

Ni vet, sånt dugliga fotbollslag kan göra.

Istället tryckte Värnamo på och på och på men ÖSK rensade bort det mesta. Faktum är att man, efter fyrtiofem minuters offensiv torka, skapade ett riktigt bra läge till 2-0 men det läget sumpade Antonio Yakoub.

Nåväl, andra halvlek kan väl inte bli sämre?

Andra halvlek blev sämre

Det började gå åt helvete direkt i andra halvlek när Värnamo fick ett läge i straffområdet som skickades över målet men kort därefter fick man ett till läge som skickades i mål istället. Det var Dajje Björnquists kusin/avlägsna släkting Axel Björnström, evigt springande på kanten, som fick läget efter en retur av Kuba där han var mest vaken och hann stöta in den innan ÖSKs försvar vaknade.

ÖSKs försvar fortsatte sedan sin dvala när Kuba boxade ut ett inlägg till Claesson som tog ner den och sköt in ett lågt avslut på halvvolley. 2-1 till Värnamo i den 53:e minuten.

Dvalan fortsatte och mardrömmen hade precis börjat för eventuella hopp om en snabb kvittering försvann då avståndet utökades ännu mer när Victor Sandberg fick en lite för dålig touch och blev av med bollen till Kai Meriluoto som rullade in 3-1 i 55:e.

Becksvart.

ÖSK:s forcering... Äsch, vad fan säger jag. ÖSK har inte förmågan att forcera effektivt och med effektivt menar jag att konvertera det bollinnehav man får till faktiska chanser. Insticken syns inte till förutom vid ett tillfälle där Edwin faktiskt försökte sig på en genomskärare, första (försöket till) en genomskärar som slagits på Behrn på sex år, typ.

Efter flera år av sidledspassningar vågade någon säga "NEJ!" och slå bollen framåt, nära straffområdet dessutom.

Ni får ursäkta den raljanta tonen, man blir lite upprörd efter en match som denna.

RWP var nära att reducera till 2-3 i 85:e typ (vem har koll egentligen) men hade lagen satt sina lägen hade matchen slutat 2-6 typ för Värnamo var bättre och var två ramträffar ifrån att utöka sin ledning flera gånger i andra halvlek.

Domaren lade bara till två minuter på eländet och i den 92:a blåste han av skiten och ÖSK har nu spelat sin tionde raka utan seger, Värnamo har krupit en poäng närmre från sin nedflyttningsplats och har lagt sin hand på vår axel, redo att slita ned oss från stegen och låta oss falla ned till avgrunden samtidigt som de klättrar uppåt.

Det här var förövrigt hyllningsmatchen till supportrarna.

Matchfakta

ÖSK - Värnamo 1-3 (1-0)

1-0 Rasmus Wiedesheim-Paul (ass. Kalle Holmberg)

1-1 Axel Björnström (ass. ingen)

1-2 Victor Claesson (ass. ingen)

1-3 Kai Meriluoto (ass. ingen)

Skott på mål: vill vi ens veta?

Varningar ÖSK: Kalle, Edwin

Varningar Värnamu: Ingen.

Matchens bästa spelare:

1. RWP Gör mål och var nära ett till, gott så.
2. Christopher Redenstrand Jobbar hårdast av alla i ÖSK.
3. Supportrarna Ni stod ut med eländet i 90 plus tillägg, all eloge till er.

Bäst i Värnamo: Victor Claesson.

Först och främst:

All eloge till Värnamo, de har ju på pappret ett bättre lag än oss och nu efter tolv omgångar utan seger syns det på riktigt. Därför är det väl inte så förvånande att vi förlorade, de har ju Claesson och vi har, äh, jag orkar inte nämna någon. Vi har ingen Claesson iallafall, det kan vi säga. Men det är inte att vi förlorar som gör mig förbannad, det är sättet vi förlorar på. Att vara så tandlösa på vår egen hemmaplan.

IGEN.

Inför matchen frågade vi (okej, jag) oss vem det är som satte oss här men efter dessa tio matcher måste vi fråga oss hur vi satte oss i den här situationen.

Idag känns det ändå som att det är uppenbart för alla, även fotbollsanalfabeter som mig, vad som felar i ÖSK och det är, som så ofta, flera saker:

1. Mittfältet fungerar inte. Vi har två bra mittfältare men tillsammans fungerar de inte bra. Det blir fel balans på mittfältet då våra två sexor snarare är två åttor som i sina försök att se ut som sexor blir sjuor. Va? Jo, låt mig förklara. Dessa två offensivt viktade mittfältare vinner inte dueller, rör sig inte tillräckligt mycket utan boll och med boll för att räcka till över mittfältet och då hamnar de någonstans mittemellan där inte gör någon nytta åt något håll. Vid ett tillfälle var ju både Ortmark och Kusu ner vid backlinjen med bollen. Vafan gör ni där nere? Upp med er!
   Det är uppenbart att Söderström saknas, vi hade helst behövt två av honom för att kunna sätta hans identiska kopia på högerkanten. Söderström har den defensiva spetsen och fysiken som krävs för att brotta ner den genomsnittliga superettanmittfältaren som heter typ Johan Carlsson, 27 år gammal och 187 cm lång med meriter från Djurgårdens P19, som kan vinna dueller i sömnen.Annars lockas jag av idén att spela med tre mittfältare för att helt enkelt övermanna motståndaren. Ni vet, "more is more", som jänkarna gillar att säga. Då måste vi tyvärr plocka bort en anfallare och det vill inte Norling så det blir inget med det.
2. Vi anfaller inte. Att ha en offensiv är ett sätt att avlasta försvaret och samtidigt sätta motståndarnas försvar i arbete, då tvingas de lägga tid på att hålla koll på våra spelare, jaga bollen och då finns inte lika mycket energi kvar när de väl får tillbaka bollen. Problemet nu är att vi anfaller på ett sätt som mest ödslar vår egen energi då vi springer både för lite och fel. Om vi blir av med bollen för enkelt då har motståndarna kvar massor av energi samtidigt som de kan ställa om på oss gång efter annan.
3. Det går för långsamt. Att titta på ÖSK de senaste åren är lite som att kolla på gåfotboll. Det går inte fort, bollen rullar i långsamt tempo och spelarna klagar på att de har ont i höften och att barnbarnen inte besöker dem. Okej, det sista stämmer inte men man kan tro att ÖSK-spelarna käkar Bridgemix i paus och kollar på Åsa-Nisse inför matchen istället för motståndarnas senaste match.
   Det saknas inte bara en förgörare på mittfältet, det saknas en kreativ typ som kan röra sig upp och ned för mittfältet i jakt på öppningar. Är Edwin den typen? Nja, inte riktigt. Kusu? Nej. Ortmark? Det sades det inför men det har vi inte sett sen typ matchen mot Peking. Tänk snarare en Elias Barsoum eller en yngre Nordin Gerzic. Men denna spelartyp kräver ett tremannamittfält eller en spelförstörare bredvid sig för balansen och det har vi inte. Därför får vi lida av att kolla på vår nuvarande fotboll där vi rullar runt, runt och efter en stunds eftertanke, runt.

Det är tre faktorer, det finns garanterat fler men jag lämnar det till NA för jag orkar inte se repriser på den här skiten. Det är fan ofattbart att vi sätter oss i skiten igen och på tal om NA så förstår jag inte hur Brännmyr kan säga att det "inte sitter i väggarna", det sitter ju för fan i golvet, taket och i självaste golvlisten.

Något är tokigt i ÖSK och jag är helt säker på att det är inuti det kollektiva psyket det riktiga problemet sitter. Detta problem kom förra året i samband med att allting gick åt skogen och vi trodde det var borta efter en bra start men efter lite motgång är det uppenbart att det aldrig försvann, det samlade bara ny kraft i vårt kollektiva psykes mörka hörn för att träda fram när saker börjar gå åt skogen. Du skulle kunna sätta Pep på bänken och Messi på planen men det skulle ändå se för jävligt ut. Detta mörker verkar ju förvandla alla till sämre versioner av sig själva.

Eller kan det vara en förbannelse? Har Degerforsarna lagt en förbannelse på oss för de två derbysegrarna 2024? Kan någon ringa en ung katolsk präst och en äldre katolsk präst och be dem utföra en exorcism på Behrn Arena?

Hur mår vi?

Att det ska bli så här igen. Att vi ska vara så dåliga och involverade i ännu en bottenstrid, det tär på en så jäkla mycket. Det som ska vara en liten oas i vardagen, ett litet glädjepiller i den svenska arbetsvardagen, har blivit till en grop fylld med spikar och ormar och pillret blir svårare och svårare att svälja för varje gång. Det är ofattbart tungt att vara en svartvit supporter just nu och om vi ska vara ärliga har det varit tufft i flera år. När 1-3 målet kom ville jag bara slänga alla mina halsdukar, tröjor och annan merch i en påse för att sedan elda upp det, sluta följa ÖSK på sociala medier och sluta skriva här på svenskafans för att göra er, stackars läsare, en tjänst.

Men jag kan inte (förlåt, Svenskafans).

Kärleken till denna klubb är så oerhört stark så jag kommer hålla i och hålla ut till slutet, oavsett hur det går och oavsett hur ont det gör på vägen.

Så förbered dig, kära läsare. Vi står inför ännu en lång höst i bottenstridens träsk och det är bäst att börja plocka fram de smärtsamma minnena och lärdomarna från fjolåret, de kan behövas.

För 2025 inte var en engångsföreteelse - det var en varning.