Dagen känns som igår, dagen då vi stod på en fullsatt Strawberry och hade enormt hopp på att ta oss till VM. Jag minns det som igår, man klev upp ur sängen, drog på sig Sverige tröjan och hela arbetsdagen gick åt tanken på matchen, något nervös men full av hopp gick vi på samlingen och för att träffa fotbollsfamiljen. Matchen var dimmig av nervositet och man vågade knappt kolla, skrek gjorde jag, det märktes efter matchen och absolut dagarna efter.
När vi väl hade vunnit matchen klev man in i en annan konstig bubbla, en euforiskt bubbla där man svävade på moln och det kändes orealistiskt på något vis. Man gick i flera dagar och tänkte, är det sant... tills man blev påmind om att boka flygbiljett innan priserna gick upp mera än vad de gjort.
Idag när jag tittar på målet som tog oss till VM får jag rysningar, och då varje gång. Kommentatorerna säger enkla ord, ja, nej, nej.... JAAAAA! Bollen var f* i mål efter alla försök och hela arenan skakar av vrålningar. Det måste ha hörts enda till Polen. Magiskt känsla och bara du som var där kan förstå den, en känsla som går till min fotbollshistoria och hjärta.
Och nu med bara 24 dagar kvar till jag ska sätta sig på ett flyg till Mexiko och följa landslaget känns likaså orealistiskt, vad hände med dagarna sedan Gyökeres högra fot fick in bollen och gav hela Sverige en sommar att längta till?.
Ja dagarna har rusat förbi med allt arbete på arbete, som jag ideellt gör för att jag brinner för svensk fotboll, gemenskapen och vad jag kan göra för fotbollsfamiljen.
Till er alla som reser västerut, snart är det dags och denna korta artikel från mig som sitter i Camp Sweden styrelsen är till för att ni svenska fans ska veta vad vi arbetat fram för att ni ska få en blågul fest i Mexiko och USA.
Vi ses i Mexiko och USA! Tillsammans för Sverige!
