Finns det starkare bevis mot meritokratins existens än att Gerry Cardinale är dollarmiljardär? Ja, det gör det (se världens rikaste man), men Cardinale blir ytterligare ett exempel.
På det spåret är det kanske inte läge att hylla Paul Singers Elliott Management, men tänk var vi var för fyra år sedan. Italienska mästare – de yngsta någonsin. Vi var yngre, mer ekonomiskt stabila och bättre än både Inter och Juventus, våra största (och egentligen enda) konkurrenter.
Det var där vi stod innan Gerry Cardinale och RedBird Capital Partners tog över klubben. Det sportsliga förfallet sedan dess har varit svårt att missa, och är enkelt att illustrera.
Resultat i förfall
Under RedBirds första säsong slutade Milan på en femteplats i Serie A på pappret (Juventus poängavdrag gjorde att man kom fyra, men det hade ingen riktig sportslig relevans till den säsongen). Under den andra säsongen kom man tvåa tack vare en rejäl överprestation, men var aldrig nära att vinna någonting, och Pioli fick sparken. Under den tredje säsongen kom man åtta, men man vann i alla fall Supercoppa Italiana – två matcher. Sedan, under den fjärde säsongen, trots att man spelade en match i veckan, kom man femma.
På pappret har Milan bara slutat säsongen på en av de fyra topplatserna i Serie A en gång på fyra säsonger. Den enda titel man vunnit på fyra säsonger är en turnering som består av två matcher. Den enda gången man varit nära att vinna en annan titel var när man gick till Coppa Italia-final 2025. Den förlorade man, mot Bologna.
Beslutsfattande i förfall
Under dessa år har Milan i stort sett drivits utan logik. Uppgifter om vad som skett bakom kulisserna ger en idé om klubbens skräckinjagande arbetsprocesser, men till att börja med räcker det att bara titta på de beslut som fattats.
Sommaren 2023, efter att Paolo Maldini och Ricky Massara hade lämnat, var man redo att buda över 35 miljoner euro på anfallaren Nicolas Jackson – att äntligen få in en rejäl nia var en prioritet. Den dealen blev inte av, och i slutändan värvades Luka Jović in gratis på deadline day. Milans anfallsvärvning var alltså en spelare som Fiorentina – ett lag långt, långt under Milan i näringskedjan – var så trötta på att de inte ens krävde ut en transfersumma för att släppa honom. Satan.
Följande säsong bestämde man sig för att Stefano Pioli inte dög. Han fick kicken. Julen Lopetegui, en då 56 år gammal tränare med ett ytterst mediokert cv, var favoriten att ta över. Supportrarna blev rejält förbannade, protester uppstod snabbt. Då var Lopetegui plötsligt inte alls aktuell för klubben längre – sedan dess har Lopetegui själv berättat om hur abrupt diskussionerna med Milan avbröts.
Under samma tid jobbade Milan på att ta in en nia av prestige, för det hade man ju inte lyckats med året innan. Innan man visste vem som skulle träna laget under följande säsong landade valet på Joshua Zirkzee, en anfallare som inte gör mål. Nåväl, han hade andra egenskaper. I många månader sägs man ha fört diskussioner med Zirkzees representanter. Tydligen var det först i juni man fick reda på agentens skyhöga provisionskrav – ajdå, det blev en deal-breaker.
Med detta bakslag var det enda rimliga steg att värva Álvaro Morata. Först försökte man värva en 23-åring, med ett utköpsklausul på 40 miljoner euro, som typ bara är bra utanför straffområdet – sedan värvade man en 31-åring som typ bara är bra i straffområdet.
Samtidigt som förhandlingarna med Zirkzees representanter började stagnera sägs Milan ha tagit en titt på Serhou Guirassy. Han hade stått för 30 poäng utan straffar på 26.4 90-minutare för Stuttgart under föregående säsong, och hade ett utköpsklausul på 17,5 miljoner euro. Även de underliggande siffrorna var svindlande, men Milan tackade nej, då lönekraven var för höga. När Álvaro Morata slutligen värvades fick han ett dyrare kontrakt än Guirassys kontrakt i Dortmund, dit han gick i stället.
Och sen har vi tränarna. Det blev inte Lopetegui sommaren 2024, utan Paulo Fonseca. Högt försvarsspel, mycket boll, satsning på unga spelare. Fräscht! Strax innan hemmamatchen mot Roma runt säsongens mittpunkt beslutade klubben för att sparka honom. Nu var det plötsligt ledarskap och pragmatism som behövdes; välkommen Sérgio Conceição! Fast ajdå, det gick inte heller så bra – välkommen Massimiliano Allegri, en levande karikatyr av den konservativa fotbollstränaren!
En sportslig organisation i förfall
Sen går det inte att blunda för uppgifterna om vad som hänt bakom kulisserna. Kanske är det inte värt att gå igenom allt i detalj, men många gånger har det rapporterats om en sportslig organisation där aktörerna inte varit överens, där aktörerna stundvis till och med varit i konflikt med varandra, och en sportslig organisation som låtit agenter styra sin verksamhet. Dessa uppgifter är inte bekräftade, men det är svårt att hitta någon annan förklaring till att Milan drivits så kaotiskt och irrationellt under senare år.
En av de absolut främsta gärningsmännen tycks ha varit vd Giorgio Furlani. Tack gode gud, nu är i alla fall han borta. Men ingen annan än Zlatan Ibrahimović står kvar, i en roll vars komiska oklarhet symboliserar Milans brist på professionell struktur och funktionalitet. Men det är ett aningen ytligt argument. En mer konkret fråga man bör ställa sig är huruvida det är ett sammanträffande att det var först efter Zlatans ankomst som Milan började präglas av fullständigt irrationella beslut, och det började rapporteras om interna konflikter inom klubben.
När Milan står utan vd, sportchef, teknisk direktör och huvudtränare är idealbilden att klubben står med en tydlig idé om vad som ska definiera nästa sportsliga projekt, baserat på en välgrundad uppfattning om hur en framgångsrik fotbollsklubb drivs. Vi kan konstatera att verkligheten är en annan, och det är illa nog. Än är det en tröst att Massimo Calvelli, styrelseledamot i klubben, lobbar om att anställa Ralf Rangnick och låta honom styra upp det nya projektet. Rangnick är en erfaren fotbollsman med tydliga idéer – relativt fräscha dessutom, trots hans ålder.
Vad lobbar Zlatan för, då? En 58 år gammal sportchef med ett fasansfullt dåligt cv, och en 54 år gammal, ytterst osympatisk huvudtränare som egentligen bara upplevt motgångar under de senaste sju åren. Zlatans projekt saknar någon tydlig strategisk idé, och visst sprids det rykten om att det inte är sportsliga värderingar som driver Zlatan i detta fall, utan hans relation till agenten Rafaela Pimenta.
Andra uppgifter från mer tillförlitliga håll påstår att Zlatans nuvarande roll i Milan i grunden utgörs av ett uppgjort ekonomiskt samarbete med Gerry Cardinale – han påstås ha investerat upp till 40 miljoner euro i RedBird Capital Partners. Därtill bör nämnas att Zlatan inte är anställd av Milan, utan formellt sett är han anställd av just RedBird.
Kanske är detta bara skvaller, men det förstärker bilden om att Milans förfall inte är någon tillfällighet. Det handlar om ett virus som planterats i klubben, och som spridit sig långt bortom fotbollsplanen.
En institution i förfall
Stortalangerna i ungdomsleden Simone Lontani och Alessandro Longoni rapporteras vara på väg bort från Milan. Klubben kommer inte att få någon transfersumma för varken den ena spelaren eller den andra; de lämnar i och med att deras respektive kontrakt löper ut. Detta hänger ihop med en ungdomssektor som lider överlag. På det spåret är det svårt att inte återgå till ryktena om Zlatan.
2024 lanserades Milan Futuro-projektet. Med etableringen av ett nytt professionellt andralag skulle talangerna i ungdomsleden få en chans att spela mot vuxet motstånd, och således utvecklas i högre grad. I dag har fyra italienska klubbar ett sådant projekt. Milan är den enda vars utvecklingslag åkt ut Serie C – det gjorde de på första försöket, och de tog sig heller inte tillbaka till Serie C under följande säsong.
Det är Jovan Kirovski som har varit ansvarig för detta projekt från första början. Han ska ha valts ut av just Zlatan – paret sägs ha en stark relation sedan deras tid tillsammans i LA Galaxy. Kan denna anställning helt enkelt ha varit en god gärning till en kompis? Ja, Kirovski verkar ju inte vara särskilt kompetent, och än i dag lobbar Zlatan för att han ska bli kvar i klubben.
På tal om nepotism finns uppgifter som erfar att Ignazio Abate tvingades lämna Milan sommaren 2024, då han inte hade givit tillräckligt med speltid till Zlatans son, Maximilian. Abate kom först till Milan som 13-åring, gjorde 306 matcher i a-laget, och gjorde senare succé som tränare i ungdomsleden, där han var aktiv i tre år. Än förlängde klubben inte kontraktet när det var på väg att löpa ut sommaren 2024.
Detta är ett häpnadsväckande beslut även bortom anklagelserna om nepotism. Inter gick så långt som att anlita Cristian Chivu som deras huvudtränare i a-laget i fjol. Han hade endast 13 matcher som seniortränare, men han hade en lång historik i Inter som spelare, och ledningen hade dessutom imponerats av det jobb han hade gjort som tränare i ungdomsleden. Det beslutet lönade sig, kan man säga.
Sedan Abate lämnade Milan har han varit på väg att ta Ternana till Serie B innan han obegripligt nog fick sparken – sedan dess har klubben konkat – och varit ack så nära att leda nyuppflyttade Juve Stabia till Serie A för första gången i klubbens historia. Att han inte fick fortsätta som tränare i Milans ungdomsled säger mer om Milans ungdomssektor än det gör om Abate som fotbollstänare.
Viruset tycks ha spridit sig än längre än så. I veckan bevittnar journalisten Luca Serafini om att det råder uppsägningar och dagliga bråk på Casa Milan. Dessutom ska Milan TV tydligen stängas ner. De drabbade, enligt Serafini, är inte bara profiler som Carlo Pellegatti och Mauro Suma, utan även unga arbetare som knappt tjänar 1000 euro i månaden.
Sen har vi relationen till supportrarna också. Ultrasgrupperingarna motarbetas aktivt med en rad olika initiativ. Ett som drabbar samtliga supportrar är att biljettpriserna ökar i raketfart. Den trenden lär inte avta när Milan till slut har flyttat från San Siro.
Luca Serafini har följt Milan sedan början av 1970-talet. Han kallar RedBirds styre för det sämsta han skådat under denna tid. Utan tvekan. Och då är konkurrensen inget att skoja bort – som han säger är Milans historia faktiskt ganska kaotisk utöver Berlusconi-eran. Sämre än såhär har det dock aldrig varit. Det är ett Milan i förfall.
