1. En chans att vinna något
Juventus har vunnit UEFA-cupen tre gånger, och Inter har vunnit två gånger. Milan har aldrig vunnit varken UEFA-cupen eller Europa League. Är det något som berör egentligen? Nja, inte i mitt fall. Jag har oerhört svårt att komma ifrån att Europa League, i synnerhet, är en turnering som består av lagen som helt enkelt inte är tillräckligt bra för att spela Champions League – och lagen i Champions League är verkligen inte så bra heller.
Vad betyder det egentligen att vinna en sådan turnering? Går Milans hela vägen blir det knappast champagne och glädjetårar i mitt hushåll, men att vinna är att vinna – det är alltid lite kul. Att Juventus är med och krigar om Europa League-titeln adderar dessutom lite incitament. Att Premier Leagues representanter är tämligen anonyma, eller åtminstone prestigelösa, är dock mindre kul.
Men, hade du valt att se Milan vinna Europa League, eller återuppleva Champions League-säsongen 2024–25? Kanske att bragden på Bernabéu väger tyngre än en eventuell seger i Europa League-finalen mot, exempelvis, Olympique de Marseille, men poängen är att Milan ändå inte brukar gå särskilt långt i Champions League.
2. Allegri fick sparken
Ja, det här har ju inte så mycket att göra med Europa League-upplevelsen i sig, men när du plågar dig igenom Milans Europa League-matcher i år vill jag att du minns att detta är priset för att Massimiliano Allegri inte längre tränar AC Milan. Får man säga så, eller finns det fortfarande folk som avgudar Allegri?
Det värsta med Allegris andra sejour i Milan var den totala bristen på långsiktig utvecklingspotential. Om man anställer Allegri får man gå med på premissen att ingenting är hans fel, och att du garanterat kommer vinna om du bara ger honom de spelare han vill ha. Men i våras uppgav pressen att dessa spelare var Mario Gila, Leon Goretzka och Moise Kean, och det var direkt omöjligt att föreställa sig hur dessa värvningar skulle leda Milan till någon scudetto när man beskådade Milans fullständigt hädiska prestationer under samma tid.
Allegri-experimentet var ett projekt utan någon framtid över huvud taget. Säg vad du vill om Milans nya inriktning, men det går i alla fall att föreställa sig hur det kan ge resultat i längden – även efter en sanslöst usel första halvlek mot ett högst mediokert Lazio kan man åtminstone intala sig att klubben befinner sig i en långsiktig process, och att det kommer ta tid att ta sig till toppen.
Vart detta projekt kommer leda får vi se, men hopp finns i alla fall, och det är jag osäker på om det hade funnits om Milan hade besegrat Cagliari och tagit sig till Champions League.
3. En chans att kvala till Champions League
Här är min första riktigt seriösa synpunkt. Säsongen är ung, men Milans konkurrens för en topp fyra-plats ser rejält skräckinjagande ut just nu.
Vi har Inter, som bör vara Italiens bästa lag. Vi har Roma, som kom trea i fjol och hittills har varit överlägset bäst i Serie A, och knappast med något överdrivet enkelt spelschema. Vi har Como, som även de löste topp fyra under fjolsäsongen. Under kalenderåret 2026 har Como presterat på en nivå som absolut hade kunnat resultera i en scudetto över en hel säsong, och dessutom har de ett väldigt ungt lag som lär bli bättre över tid.
Sedan har vi även Juventus, som trots en bommad topp fyra-plats i fjol har varit marginellt sämre än Inter sedan Luciano Spalletti tog över i höstas, enligt de underliggande siffrorna. Inter, Roma, Como och Juventus – det är fyra lag som har rätt att drömma om Scudetton. Det innebär att Milan faktiskt kan göra en rätt så bra säsong och ändå komma femma – det har hänt flera andra lag flera gånger förut.
Inte minst tänker jag på Napoli som säsongen 2020–21 kom femma trots 77 poäng och en målskillnad på +45 – säsongen efter kom man trea med nästan identiska resultat, och säsongen efter vann man scudetton.
På det spåret kan jag flika in att Amorim-projektet inte behöver klappa ihop om Milan återigen misslyckas med att kvalificera sig till Champions League, men det är onekligen ett skrämmande scenario. Alternativa vägar till Champions League är således ovärderliga för Milan.
En sådan alternativ väg är att italienska lag gör det bra i europeiska tävlingssammanhang och på så sätt ger Serie A en femte Champions League-plats, men detta ligger utanför Milans händer. Om Milan vinner Europa League garanterar man spel i Champions League säsongen 2027–28, och det betyder kanske mer än själva vinsten av en titel i sig; det kanske är den riktiga anledningen till att du borde bry dig om Milans Europa League-kampanj.
4. Spelarutveckling
Milans negativa spiral under de senaste tre–fyra åren har sammanträffat med en brist på utveckling av unga spelare. Många har klagat på att Milan har värvat för ungt och behöver mer prövade spelare med erfarenhet och ledarskap, men verkligheten är att Milan inte alls har satsat särskilt ungt – om något har man varit klart undermålig i denna avdelning.
Milan har värvat unga spelare, men de som verkligen har haft rum för utveckling har främst varit särskilt råa och oerfarna talanger. Lägg då till att Milan har saknat förutsättningarna för att utveckla dessa spelare – man har knappt ens velat spela dem. Förhoppningen är att Milan numera inte bara har en annan avsikt vad gäller spelarutveckling, men även en tränarstab som kan hjälpa Milans unga spelare att blomstra.
Samtidigt är sanningen att prioritering av spelarutveckling brukar komma på bekostnad av kortsiktiga sportsliga resultat, och i Serie A kan detta bli förödande. Detsamma gäller inte riktigt för Europa League, där Milan kommer att möta sämre lag, och kommer få många chanser att ge värdefull speltid till sina unga talanger.
Tyvärr har Sankhoun Diawara och framför allt Christian Comotto utgått från höstens Europa League-trupp, vilket faktiskt är värt att kritisera med tanke på vissa av namnen som är med, men Europa League kan samtidigt betyda mycket för spelare som Davide Bartesaghi (som trots rollen under fjolåret hittills blivit bänkad i tre av fyra Serie A-matcher i år), Ardon Jashari, Alphadjo Cissé, Omari Hutchinson och Francesco Camarda. Kanske kan även Filippo Terracciano visa varför Ruben Amorim har valt att behålla honom – kanske .
5. Bortaresorna
Fotbollens romantik må till viss del ha urholkats av sportens kommersialisering över åren, och där är storklubbar som Milan knappast något undantag. Själva uttrycker vi vår kärlek för klubben från ett avsevärt geografiskt och kulturellt avstånd, men det betyder inte att vi inte kan uppskatta fotbollens sanna skönhet.
Här kommer ett tillfälle för mig att konfrontera mitt egna förakt för dessa mindre europeiska turneringar. Sanningen är att detta förakt grundar sig i en fixering vid ren sportslig prestige. Det är ett fasansfullt ytligt förhållningssätt till fotbollen som jag egentligen vill fördöma.
Att Europa League är en säsongslång påminnelse om Milans tidigare sportsliga misslyckanden är vad det är. På ett sätt förstärks bara denna upplevelse av att man behöver möta en massa mer eller mindre obskyra skitlag, men det är just här dessa turneringar har sin enorma charm. Visserligen är det främst kul för skitlagen som får en chans att möta Milan, men det är också en chans för oss att ta oss ut på kontinenten – till platser där man sannolikt aldrig hade hamnat annars.
Bara under ligafasen väntar bortamatcher mot Red Bull Salzburg, AFC Bournemouth, Olympiakos och Levski Sofia för Milan. Salzburg i Österrike, Englands södra kust, Aten (som bör tala för sig självt), och Bulgariens huvudstad. Det bör poängteras att samtliga av dessa matcher spelas på torsdagar, men om du får en chans att se någon av dessa matcher på plats måste du ta den. Europeiska bortamacher är bland det finaste som fotbollen har att erbjuda, och ett privilegium som inte bör tas för givet.
