Det här kan vara Premier Leagues nästa stora tränargenombrott

Analysrummet

2026-08-06 18:00

Det här kan vara Premier Leagues nästa stora tränargenombrott

Eddie Howes plötsliga avsked lämnade ett hål större än den vakanta platsen vid sidlinjen. Nu satsar Newcastle United på Matthias Jaissle – en 38-årig tysk pressfanatiker, spelarutvecklare och dubbel asiatisk mästare. Det är ett högriskval. Men det kan också vara exakt den injektion som en klubb i identitetskris behöver.

Armin Gogić

gogic10@gmail.com

@G93Lion

För mindre än ett och ett halvt år sedan stod Eddie Howe på Wembley med Newcastles första stora inhemska titel på 70 år. Han hade tagit över ett lag i Premier Leagues nedflyttningszon, gjort St James’ Park till en av Europas mest elektriska arenor och fört klubben till Champions League vid två tillfällen.

Nu är han borta.

Howes avgång kom bara veckor före starten av säsongen 2026/27. Den officiella förklaringen var att han efter nästan fem år av ”hjärta, själ och obeveklig energi” behövde kliva åt sidan, återhämta sig och ta en paus. Externa rapporter har samtidigt beskrivit en tränare som blivit alltmer frustrerad över ett minskat inflytande över transferstrategin och över att se flera av projektets viktigaste spelare försvinna.

Att kalla det ett vanligt tränarbyte vore därför missvisande. Howe var inte bara mannen som tog ut laget. Han blev symbolen för Newcastles återkomst från sportslig apati till den europeiska scenen. Med 84 Premier League-segrar lämnade han klubben som den Newcastletränare som vunnit flest matcher i ligan under Premier League-eran.

Den som efterträder honom måste inte bara vinna fotbollsmatcher. Han måste övertyga en sårad supporterbas om att klubbens stora projekt fortfarande rör sig framåt.

Newcastles svar är Matthias Jaissle.

Från okänt namn till ”rockstjärna”

För många svenska Premier League-följare är Jaissle fortfarande ett relativt obekant namn. Newcastle beskriver honom som en av Europas ledande unga tränare och uppger att han blev den tydligt främsta kandidaten efter en omfattande rekryteringsprocess. Klubbens vd David Hopkinson har gått betydligt längre och kallat honom en ”rock star” – en tränare med eld, passion och ett ledarskap som människor i Newcastle kommer att ta till sig.

Det låter som marknadsföring. Men bakom formuleringarna finns ett tränar-CV som är ovanligt tungt för en 38-åring.

Jaissle föddes 1988 i Nürtingen i södra Tyskland och fostrades som mittback i Stuttgart. Som spelare hamnade han därefter i Hoffenheim, där Ralf Rangnick ledde klubben genom två raka uppflyttningar och hela vägen till Bundesliga. Svåra skadeproblem tvingade Jaissle att avsluta spelarkarriären redan vid 25 års ålder.

Den tidiga pensioneringen blev startpunkten för en närmast laboratoriemässigt utformad tränarutbildning. Han arbetade inom RB Leipzigs ungdomsverksamhet, blev assisterande tränare i Brøndby och fortsatte därefter till Salzburgs akademi. Den danska perioden ger honom dessutom en konkret koppling till skandinavisk fotbollskultur innan karriären tog fart på allvar inom Red Bulls tränarsystem.

Efter bara ett halvår som huvudtränare för farmarlaget FC Liefering fick han som 33-åring överta Red Bull Salzburg. Under sin första säsong vann han både ligan och cupen. Han förde också Salzburg förbi Champions Leagues gruppspel för första gången i klubbens historia, innan Bayern München blev för svårt i åttondelsfinalen. Säsongen därpå försvarade Salzburg ligatiteln.

I laget fanns bland andra Karim Adeyemi, Benjamin Šeško, Nicolas Seiwald, Luka Sučić och Brenden Aaronson. Jaissle ärvde visserligen Europas kanske mest avancerade talangmaskineri, men han visade att han kunde organisera unga spelare, ge dem tydliga roller och samtidigt leverera omedelbara resultat.

Det oväntade steget som stärkte hans rykte

Sommaren 2023 lämnade Jaissle Salzburg för Al-Ahli i Saudiarabien. Beslutet riskerade att placera honom utanför den europeiska fotbollens blickfång, men perioden i Jeddah blev betydligt mer meriterande än många först antog.

Al-Ahli hade just återvänt från andradivisionen och fyllde omklädningsrummet med spelare som Riyad Mahrez, Roberto Firmino, Édouard Mendy, Franck Kessié och Allan Saint-Maximin. Jaissle behövde omedelbart hantera stora namn, starka viljor, lokala spelare och en supporterbas med höga krav. Under hans första säsong slutade laget trea och kvalificerade sig för AFC Champions League Elite.

Den andra säsongen innehöll en resultatkris som nästan kostade honom jobbet. Supportrarna tog emellertid öppet ställning för honom, varefter Al-Ahli återhämtade sig och vann klubbens första asiatiska mästartitel. Ett år senare försvarades titeln – något inget lag hade lyckats med sedan Al-Ittihad 2004 och 2005. Jaissle lämnade dessutom Saudiarabien med en färsk seger i den saudiska supercupen.

Det blev 90 segrar på 123 tävlingsmatcher under hans tre år i Gulfregionen. Det är inte samma miljö som Premier League, men det är inte heller ett tomt CV byggt på dominans i Österrike. Jaissle har överlevt kriser, hanterat stjärnor och vunnit kontinentala utslagsmatcher under ett hårt externt tryck.

Varför valde Newcastle just honom?

Den enklaste förklaringen är att Jaissle representerar kontinuitet utan att vara en kopia av Howe.

Under Howes bästa perioder byggde Newcastle sin identitet på intensitet, aggressivt presspel, fysisk kraft och snabba anfall efter bollvinst. Klubbens motto blev i praktiken ”intensity is our identity”. Jaissles grundidéer ligger mycket nära detta: hans lag pressar högt, försöker vinna tillbaka bollen omedelbart och vill attackera innan motståndarna hinner organisera sig.

Det innebär att Newcastle inte behöver riva ned hela den taktiska infrastrukturen och börja från noll. Spelarna känner redan igen kraven på löpstyrka, aggressivitet och kompakthet. Skillnaden är att Jaissle under tiden i Saudiarabien utvecklade ett mer varierat spel med boll än det ibland endimensionella Red Bull-anfall som förknippades med hans första tränarår.

Newcastles ledning lyfter också fram tre egenskaper som ligger nära klubbens nuvarande strategi: förmågan att utveckla spelare, skapa sammanhållna högenergilag och arbeta inom en större prestationsorganisation. I en trupp där dyra färdiga stjärnor har sålts och yngre spelare fått allt större betydelse är den profilen logisk.

Det finns dessutom en institutionell dimension. Al-Ahli och Newcastle kontrolleras båda av Saudiarabiens Public Investment Fund. Det betyder inte att Jaissle automatiskt fick jobbet, men Newcastles ägare har kunnat följa hans arbete på nära håll: hur han tränar, kommunicerar, hanterar press och reagerar när en säsong börjar gå emot honom.

För omvärlden är han ett vågat val. För klubbledningen är han redan välkänd.

Jaissles fotboll: organiserat kaos

Jaissles filosofi kan sammanfattas i fyra ord:

Pressa, återerövra, vänd, attackera.

När motståndaren påbörjar ett anfall vill hans lag inte vänta vid mittlinjen. De främsta spelarna går mot mittbackarna, medan mittfältet stänger centrala passningsvägar. Målet är att styra bollen mot ett område där flera pressande spelare kan attackera bollhållaren samtidigt.

Vid en egen bollförlust är den första reaktionen inte reträtt. Spelarna runt bollen ska direkt krympa ytan, stoppa motståndarens första passning och försöka återerövra bollen innan laget hunnit bli utdraget. Det är denna gegenpressing – eller återerövringspress – som är den tydligaste delen av Jaissles fotbollsidentitet.

Redan under Salzburgs Champions League-säsong såg man hur pressintensiteten och hastigheten i omställningarna skapade problem för Sevilla och franska mästarna Lille. Vid bollvinst sökte Salzburg ofta omedelbart en framåtriktad passning mot Adeyemi och de andra djupledshoten.

Men ”vertikal” ska inte förväxlas med planlös långbollsfotboll. Jaissle vill spela framåt när möjligheten finns, men han vill inte att laget ska forcera varje situation. I Al-Ahli byggde laget ofta kort och relativt tålmodigt, ibland i en 3–2–5- eller 2–3–5-struktur, innan tempot skruvades upp vid inträdet i den sista tredjedelen.

Det är en viktig utveckling. Salzburgversionen av Jaissle var främst en Red Bull-tränare. Al-Ahli-versionen har blivit mer av en hybrid.

Formationerna är bara startpositioner

I Salzburg utgick Jaissle ofta från en smal 4–4–2-diamant eller 4–3–1–2. Ytterbackarna stod för bredden, två centrala anfallare hotade bakom backlinjen och offensiva mittfältare fyllde ytorna mellan motståndarnas mittbackar och ytterbackar.

Den djupaste mittfältaren kunde falla ned mellan mittbackarna, vilket frigjorde ytterbackarna och skapade en trebackslinje i uppspelsfasen. Framför dem bildades en offensiv femma där spelarna ockuperade de båda kanterna, de båda halvrummen och den centrala korridoren.

I Al-Ahli använde han oftare 4–2–3–1. Han kunde skydda ledningar med kompaktare formationer och sätta in en andra anfallare när laget behövde jaga mål. Jaissle har själv betonat att formationen är underordnad principerna: spelarna måste förstå hur laget ska anfalla och försvara, inte bara var deras magnet sitter på taktiktavlan.

Så kan filosofin synka med Newcastle

Newcastles officiella trupp innehåller fortfarande en kärna av spelare som rekryterades eller utvecklades för Howes intensiva fotboll: Joelinton, Lewis Hall, Tino Livramento, Sven Botman, Fabian Schär, Dan Burn, Harvey Barnes, Jacob Murphy, Joe Willock och Lewis Miley. Bland nyare offensiva alternativ finns Yoane Wissa, Nick Woltemade, William Osula, Bazoumana Touré och den svenske landslagsyttern Anthony Elanga.

Anthony Elanga kan bli den tydligaste vinnaren

För svenska läsare blir Elanga naturligtvis den mest intressanta pusselbiten.

På pappret är hans explosivitet och direkta löpningar en mycket tydlig matchning med Jaissles omställningsspel. När Newcastle vinner bollen vill tysken snabbt hitta spelare som kan attackera utrymmet bakom en framflyttad backlinje. Elanga kan starta brett i en 4–2–3–1, men också röra sig inåt som en av två smala offensiva spelare i en 4–2–2–2-liknande pressformation.

Den verkligt avgörande frågan blir hans arbete utan boll. Jaissle vill inte ha yttrar som väntar på nästa anfall. De ska stänga passningsvinklar, sprinta mot ytterbackar och reagera direkt efter bollförlust. Klarar Elanga den rollen konsekvent kan tränarbytet ge honom en tydligare funktion än en traditionell, isolerad kantroll.

Hall och Livramento ger systemet nödvändig bredd

I Jaissles smalare system måste ytterbackarna skapa anfallsbredden. Därför ser Lewis Hall och Tino Livramento ut som potentiella nyckelspelare.

De behöver inte bara överlappa. De måste kunna ta emot bollen högt, spela under press och omedelbart reagera defensivt när en attack bryter samman. Om båda går fram samtidigt måste en mittfältare falla ned och skapa en säkerhetsstruktur bakom bollen. Det är ett område där Jaissles erfarenheter från Salzburgs 4–4–2-diamant kan få direkt användning.

Joelinton personifierar kraven

Få spelare i truppen ser mer Jaissle-kompatibla ut än Joelinton. Brasilianarens fysik, aggressivitet och förmåga att pressa framåt kan göra honom till en av de centrala ”åttor” som lämnar sin position för att attackera motståndarens ytterback eller bollmottagare.

Samtidigt behöver Newcastle balans. När en spelare går i press måste de övriga flytta efter. Jaissles fotboll är kollektivt aggressiv, inte individuellt impulsiv. Ett enda sent eller felriktat pressinitiativ kan öppna ett stort centralt område.

Woltemade kan få en roll som faktiskt passar honom

Nick Woltemade är 198 centimeter lång men fungerar inte enbart som en traditionell targetanfallare. Hans främsta egenskaper finns även i kombinationsspelet, i förmågan att sjunka ned och länka samman mittfält och anfall.

Det kan göra honom intressant som tia bakom en anfallare, som en av två forwards eller som en falsk nia med Wissa, Elanga eller Barnes löpande förbi honom. Jaissles tidigare system har ofta byggt på att anfallarna lämnar den centrala korridoren för att dra isär backlinjen och skapa plats för löpningar från mittfältet.

Jaissle kan därför ge Woltemade ett sammanhang där tysken inte bedöms enbart efter hur många dueller han vinner som ensam nia.

Mittfältet är den stora varningslampan

Här finns också projektets största problem.

Sandro Tonali och Anthony Gordon har redan lämnat klubben. Bruno Guimarães står fortfarande uppskriven som en del av truppen på Newcastles officiella truppsida när detta skrivs, men Reuters och andra stora medier rapporterar att en övergång till Arsenal är nära eller överenskommen.

Om även Bruno försvinner har Newcastle på kort tid tappat sin ledande bollprogressör, sin italienske tempokontrollant, sin främsta kantspelare från Howe-eran.

Jaissle kan organisera ett presspel. Han kan förbättra unga spelare. Han kan skapa tydligare roller för Elanga, Hall, Livramento, Joelinton och Woltemade. Men ingen taktik kan helt trolla bort en sådan koncentration av individuell kvalitet.

Yngre mittfältare som Lewis Miley, Aladji Bamba och Sean Steur får då bära ett betydligt större ansvar, medan Jacob Ramsey, Willock och Joelinton behöver bidra med både löpkraft och kreativitet. I ett smalt mittfält krävs dessutom en spelare som kan ta emot felvänd, spela sig ur press och samtidigt skydda ytan framför mittbackarna. Det är sannolikt den mest kritiska profilen för Newcastles fortsatta transferarbete.

Målvakten blir en del av uppspelen

Jaissle betraktar inte målvakten som en separat position. Han vill att målvakten ska förstå samtliga spelfaser och delta aktivt i uppbyggnaden. Newcastle har för närvarande bland andra Nick Pope, Ewen Jaouen och nyförvärvet Lukáš Horníček i truppen.

Pope ger räckvidd och skottstoppande kvalitet, men Jaissles modell kan öka betydelsen av precision och beslutsfattande med fötterna. Vem som blir etta handlar därför inte bara om räddningsprocent, utan om vem som kan locka fram motståndarens press och hitta rätt passning genom eller förbi den.

Det kan bli evolution – inte revolution

Det mest logiska grundsystemet är inledningsvis en 4–2–3–1 som med boll förvandlas till 3–2–5. En ytterback kan kliva mycket högt medan den andra stannar något djupare, alternativt kan en central mittfältare falla ned mellan mittbackarna.

Elanga och Barnes ger fart på utsidan. Woltemade kan spela tia, falsk nia eller andraanfallare. Wissa och Osula erbjuder löpningar bakom backlinjen. Joelinton kan bli den aggressiva mittfältaren som flyttar pressen framåt, medan Hall och Livramento ger laget den bredd som Jaissles centrala överbelastningar behöver.

Mot motståndare som bygger med två mittbackar kan Newcastle pressa i en 4–4–2-form, där tian går upp bredvid anfallaren. Mot ett lågt försvar kan samma lag etablera fem spelare på sista linjen. När Newcastle leder kan formationen bli kompaktare och mindre riskfylld.

Det är den taktiska flexibiliteten som gör utnämningen mer intressant än en ren återgång till Howes mest intensiva period.

Men riskerna är betydande

Jaissle har aldrig tränat i Premier League. Hans största europeiska framgångar kom med ett Salzburg som var ekonomiskt och sportsligt överlägset de flesta inhemska motståndare. Al-Ahli hade samtidigt en spelarbudget som gav honom Mahrez, Firmino, Kessié, Mendy och Ivan Toney.

I England kommer pressmönstren att testas varje vecka av lag som kan spela sig igenom första linjen. En hög backlinje lämnar stora ytor, och Newcastles mittbackar måste kunna försvara löpningar bakåt när återerövringen misslyckas. Den fysiskt krävande fotbollen måste dessutom implementeras bara veckor före ligastarten.

Nästan hela Howes ledarstab lämnade tillsammans med honom. Jaissle ska därför inte bara presentera en ny taktik utan bygga ett nytt tränarteam, vinna omklädningsrummets förtroende och hantera fler möjliga försäljningar – samtidigt som resultaten förväntas komma omedelbart.

Och över allt detta svävar Howe.

Varje motgång kommer att jämföras med mannen som återupprättade klubben. Varje svagt hemmainsats kommer att väcka frågan om Newcastle tappat sin själ. Jaissle behöver snabbt visa att han inte är en bekväm intern PIF-lösning, utan en tränare som fått jobbet för att han kan göra Newcastle bättre.

Ett riskfyllt val med verklig höjd

Newcastle har inte valt det tryggaste namnet. De har valt en tränare vars karriär hittills präglats av brådska: spelarkarriären tog slut tidigt, befordringarna kom snabbt och titlarna nästan omedelbart.

Han är taktiskt skolad men inte låst. Han är ung men har redan hanterat omklädningsrum fyllda av världsstjärnor. Han är formad av Red Bulls aggressiva fotboll men har under tre år i Saudiarabien lärt sig att kontroll, tålamod och anpassning ibland är lika viktiga som press och vertikalitet.

Det är också lätt att förstå varför Newcastle tror att han kan fungera på Tyneside.

St James’ Park har aldrig krävt 70 procent bollinnehav eller långa akademiska anfallssekvenser. Publiken kräver ett lag som attackerar, som springer för varandra och som får motståndarna att känna att arenan lutar ned mot deras eget mål.

Det är precis den känslan Matthias Jaissle kommer försöker skapa.

Han kan inte ersätta Eddie Howes historia. Men han kan bygga vidare på den intensitet Howe lämnade efter sig – och ge den en ny taktisk riktning.

Efter en sommar präglad av avsked, osäkerhet och förlorad riktning behöver Newcastle mer än bara en ny tränare. Klubben behöver en ny tro.

Matthias Jaissle är inte värvad för att förvalta det som finns kvar.

Han är värvad för att tända elden igen.