Efter 15 år på SvenskaFans – de första tolv som skribent, de tre senaste även som en del av centralredaktionen – lämnar jag nu med ett tungt hjärta.
Som min kollega Sebastian Ahokas kommunicerade ut i ett mejl till skribenter i fredags dras det ned på bemanningen på centralredaktionen och bland annat jag kommer inte ha någon avlönad tjänst. Det är mycket, mycket tråkigt. Givetvis hade jag velat fortsätta jobba med SvenskaFans som betytt så mycket för mig genom åren.
Som nu syns på sajten har SvenskaFans sen i måndags förändrats. Den traditionella startsidan är ersatt av forumsidan och som Sebastian berörde i sitt utskick till skribenter kommer den minskade bemanningen innebära att skribenter inte kommer kunna få samma hjälp som tidigare.
Även om det är vi som blir uppsagda som påverkas direkt ekonomiskt så är dessa omvälvande förändringar något som påverkar alla hundratals skribenter. Och det är skribenterna som är SvenskaFans. Sen jag gick från att ”bara” vara skribent till att jobba med SvenskaFans har min prioritet alltid varit att hjälpa skribenter så mycket jag kan, lyfta fram skribenter ännu mer och sätta dem i centrum.
Jag vill att alla som skriver och läser på SvenskaFans ska veta att vi som jobbat på centralredaktionen alltid har gjort vårt bästa för SvenskaFans under inte alltid helt lätta omständigheter.
Med anledning av förändringarna på sidan väljer jag att sluta helt, även om mitt jobb som redaktör för internationell fotboll och tjänstgörande redaktör är det som tas ifrån mig fanns möjligheten att fortsätta skriva om Ajax och holländsk fotboll som en vanlig ideell skribent, som jag gjort sen 2011. Men jag väljer att sluta med det också då de här förändringarna gör att jag inte ser någon mening i det då det SvenskaFans jag känner försvinner.
Jag var 17 år när jag började skriva på SvenskaFans. Jag är 32 nu. Förutom min familj och Ajax är SvenskaFans det enda som varit en konstant i mitt liv under dessa 15 år. Jag har flyttat, pluggat olika saker, jobbat med olika saker, människor har varit in och ut ur mitt liv, så som det är. Oavsett vad har SvenskaFans alltid funnits där.
Därför gör det mig förstås väldigt ledsen att förlora det så här. SvenskaFans har varit både en hobby och ett jobb för mig. Framför allt en ventil där jag fått utlopp för mitt största intresse i livet.
Det som gjort SvenskaFans till en fantastisk plattform är att det kunnat vara både en språngbräda för människor med sportjournalistiska ambitioner, men också och kanske först och främst: en plats för människor som jag som bara ville skriva om vår passion. Av fans, för fans.
Nu när AI-farsoten tar över mer och mer i medielandskapet tror jag att behovet av en plattform som SvenskaFans egentligen är större än någonsin. Då mer och mer av det vi läser på olika plattformar och hemsidor är producerat av robotar blir behovet av mänskligt skrivna texter bara större, tror jag. Och är det något man fått på SvenskaFans är det väldigt mänskligt skrivna texter. Kanske går det att hitta mer välskrivna texter på andra ställen, men det finns inte en plattform i Sverige (eller världen?) där människan bakom texten lyser igenom så starkt som på SvenskaFans. Det tycker jag är vackert. Det ser jag ett värde i.
Att få jobba med sitt största intresse är en ynnest få förunnad, även om det slutar så här är jag djupt tacksam för att jag fick chansen att göra det. Ett stort tack till tidigare chefredaktör Aldijana Talic som trodde på mig, övertalade mig att testa och stöttade mig.
Stort tack också till Sebastian Ahokas, Emil Annetorp, Mattias Eckerman, Per Malmqvist Stolt, Hugo Nilsson, Arvid Larsson och Ludvig Forssberg som jag jobbat tätt ihop med i det dagliga på centralredaktionen. Tack även till tidigare redaktionskollegorna Rasmus Karlsson och Hanna Thompson. Och Joakim Sparr, som slutade tidigare i år för annat jobb men en gång började på centralredaktionen ungefär samtidigt som jag och trots att vi är väldigt olika människor kände jag att vi ofta hörde ihop, hjälpte varandra och ”Sparren” är en klippa man kan luta sig stadigt mot.
Stort, stort tack till de ligaredaktörer jag fått förmånen att jobba tätt ihop med. Redan nämnde Sparren, den evige Henrik Örtenvik, ständige Johan Stistrup, Daniel Jakobsson, Oskar Lejroth, Joakim Billtén, Rick Sjöberg och inte minst Per Malmqvist Stolt.
Per var inte bara en kollega som ligaredaktör England och tjänstgörande redaktör, vi var också bundsförvanter i att nörda ner oss i fotbollshistoria. Det började när vi drev projektet Allsvenskan 100 år med artiklar och poddar ihop (tack till Elias Johanson som producerade). Det fortsatte med podden Fotbollsstofilerna och massa andra historiska nedslag. Var någonting inaktuellt, hade dåligt nyhetsvärde, var inte klickvänligt men på något vis ändå intressant – då var det något för Per och mig.
Inte minst ett otroligt stort tack till alla skribenter. Det roligaste med redaktörsjobbet för mig var att få ännu mer kontakt med andra skribenter. Jag kände redan många sen innan efter alla mina år på sajten, men jag lärde känna dem och många fler ännu bättre de senaste åren. Ni är hundratals så jag kan inte lista alla här men har du någon gång svarat på mejlutskick med panelfrågor, hört av dig med idéer för grejer att göra på SvenskaFans, kommit med input, dykt upp på en skribentträff eller bara snackat lite: tack!
Några måste jag ta tillfället i akt och tacka lite extra. Oskar Uneland, en av Himmelrikets hovfotografer och Sveriges främsta expert på argentinsk fotboll, som blivit en nära vän på riktigt. Johan Dykhoff med Soccerberoende som också blivit en vän på riktigt. Mina kumpaner som hållit till på Övriga Europa- och Övriga Världen-undersidorna: Birgitta Malmborg (Lyon), Andreas Mitsis (Grekland), Ossian Lindström (Mexiko), Mato Zoric (Dinamo Zagreb/Kroatien), Erland (Belgisk Fotboll), Robert Wahlström (Celtic), Tomi Wallman (Rangers), Robert Linde (PSV/Holland), Cuvan Cakir (Fenerbahce/Turkiet), med flera. Den oefterhärmlige Magnus Falk. Sofia Skarin, Linda ”Fotbollssurr”, Micke Kristersson, David Bellander för att nämna några till som jag haft mycket att göra med och det har alltid varit lika kul och trevligt. Ni är många fler men jag får verkligen hålla mig här.
Dankjewel till Pelle Johansson och Joakim Dahl som skrivit ihop med mig på Ajax-redaktionen genom åren. Vi är inte många Ajax-supportrar i Sverige, men vi brinner för klubben. Länge drev jag Ajax-redaktionen helt själv, men det var alltid roligast att göra det tillsammans med andra. Det är synd att det slutar så här efter alla artiklar, matchrapporter, krönikor, 120 texter om gamla Ajax-ikoner, 20 longreads om Ajax hela historia och allt annat.
Tack till alla som läst och kommenterat genom åren. Tack för alla uppmuntrade ord, tack också till den random Feyenoord-supporter som med några års mellanrum plötsligt kunde droppa in för att hetsa lite i kommentarsfältet för att sen försvinna igen.
Det har varit otroligt roligt, tack. Vi hörs, vill man något får man gärna höra av sig till william.edstrom@gmail.com . Jag finns också på twitter fortfarande, @wyeds. Tills vidare kan man ta del av mina fortsatta öden och äventyr med Ajax där.
