Vi ställdes mot ett rejält skadedrabbat och roterat Bayern Munchen, visserligen på bortaplan, men när startelvorna kom var vi solklara favoriter. Vi inledde bra och det enda hotet Bayern tycktes ha för dagen var Alphonso Davies längs vänsterkanter, honom finns det ingen som hänger med. Förutsättningarna kom dock att förändras rejält när Saka skadade sig redan efter 10 minuter och tvingades halta av planen, in kom Eze.
En kvart senare satte samma Eze ledningsmålet. Ödegaard slår en lång fin boll in bakom Bayerns backlinje som Eze löper med och med en fin halvvolley sätter i det bortre hörnet. Något man gillar att se – det raka, snabba och beslutstagande Arsenal som tar hela handen när de ges lillfingret.
Målet väckte dock Bayern i allmänhet men Harry Kane i synnerhet. I sin nya roll där han emellanåt faller otroligt djupt och mer eller mindre spelar som en quarterback i amerikansk fotboll går det inte att komma ifrån att han är otroligt bra. Redan 10 minuter efter ledningsmålet kom kvitteringen när Kane hittade en yta där ingen följde med honom. Med en helt otrolig passning frispelar han Davies som springer ifrån Timber och enkelt kan rulla in 1-1-målet som stod sig till halvlek.
Med tanke på både truppbredd och hur lagens frånvarolistor såg ut var förhoppningen att det skulle vara ett Arsenal som kom ut i andra och tog tag i taktpinnen – så blev det inte. Det går visserligen för att argumentera för att Arsenal spelar i en svårare och mer krävande liga men den ursäkten tänker jag inte skydda laget med den här gången. Det var likt mot både Nottingham och Leeds både idé- och tempofattigt. Vi gör ingenting när vi har bollen samtidigt som defensiven inte satt så som den brukar. Bayern utnyttjade vår höga backlinje med bollar in bakom med mycket bättre precision än vad vi är vana vid och det märktes.
I minut 61 leder detta till att bollen till slut hamnar i hos Kane i straffområdet som bara ska bomba in den i nät. Timber slänger sig för att täcka och istället får Bayern en straff som Kane förvaltar. Kom reaktionen då? Knappast. Det var fortsatt Bayern som tryckte på och länge var känslan att det var närmre 3-1 än 2-2. En hel del byten gjordes i båda lagen i den andra halvleken och där fick Arsenal mest effekt.
Från minut 75 och framåt handlade det mesta om Arsenal medans Bayern stod lågt och letade kontringslägen. Det var fortsatt svårt att skapa något riktigt hett och det var sällan man kände att det var nära. Men i minut 82 spelas bollen in till inbytte Gyökeres i straffområdet som på en touch läckert skarvar den vidare till Rice som kommer stormande, som i sin tur distinkt sätter 2-2 målet i det bortre hörnet. Rättvist skulle jag vilja hävda, efter 2-2 var det fortsatt mest Arsenal men ett segermål från något av lagen var aldrig riktigt nära.
Totalt sett en godkänd insats, att kryssa borta mot Bayern är inget att klaga över. Däremot börjar det bli svårt att undvika elefanten i rummet. Många klagade över att vi inte förstärkte offensiven mer än vad vi gjorde i somras, jag var inte en av dem. Det börjar dock kännas nu, och det går inte längre att komma ifrån det faktum att det behöver handlas offensiv spets i januari. Dels presterar inte spelarna några bländande insatser direkt, men framförallt går de sönder en efter en. Minst en, men helst två offensiva spelare in i januari, annars kan det kosta oss en hel del när våren kommer.
