Det är inte ofta en landslagsdebatt kräver ett förtydligande av förnamnen. Men när diskussionen om Sveriges tredje målvakt plötsligt handlar om Moa Edrud, Moa Olsson och Moa Öhman är det kanske läge att reda ut vem som egentligen borde ha fått chansen.
Det finns få frågor i svensk damfotboll som engagerat lika mycket den senaste tiden som målvaktsfrågan i landslaget.
Faktum är att det är den fråga jag fått flest kommentarer, meddelanden och frågor om den senaste veckan. Och ju fler som hört av sig, desto tydligare har det blivit att många ställer sig samma fråga: var det verkligen rätt målvakt som fick chansen?
När en plats öppnades efter att Tove Enblom tvingats lämna återbud på grund av sin korsbandsskada blev diskussionen omedelbar. Inte för att någon vill rikta kritik mot Moa Edrud som målvakt eller person, utan för att många ställer sig samma fråga:
Var hon verkligen det mest självklara valet?
För mig är svaret nej.
Jag har svårt att se att Moa Edrud är Sveriges tredje bästa målvakt i dag. Det är knappast heller en kontroversiell uppfattning. Bland dem som följer svensk damfotboll nära nämns ofta både Moa Olsson och Moa Öhman som alternativ som borde ha varit högaktuella.
Särskilt Moa Olsson.
Hon har redan varit inne i landslagsmiljön tidigare, precis som Moa Öhman. Hon har visat att hon kan hantera nivån och kraven. Därför känns det märkligt att hon inte får en ny möjlighet när dörren plötsligt öppnas. Om man tidigare sett henne som tillräckligt bra för att vara aktuell, vad har egentligen förändrats?
Den förklaring som många landar i är att valet helt enkelt blev enklare.
Moa Edrud kommer från U23-landslaget. Hon finns redan inom landslagsorganisationen, samlingarna synkas och logistiken fungerar smidigt. Allt blir bekvämt.
Och kanske är det precis så enkelt.
Men om det är fallet väcker det också frågor. Landslagsuttagningar ska väl inte handla om vem som är enklast att ta ut? De ska handla om vilka spelare som förtjänar platsen mest.
Det är där diskussionen blir intressant.
För egentligen handlar detta inte bara om vem som är tredjeval just nu. Det handlar om svensk fotbolls framtid på målvaktssidan.
Jennifer Falk har varit en av Damallsvenskans bästa målvakter under lång tid och fortsätter leverera på hög nivå. Men hon är 33 år. Hur många mästerskap har hon i sig mer? Zecira Musovic är en etablerad landslagsmålvakt, men inte heller hon kommer att bära landslaget i all framtid.
Bakom dem finns i dag ingen självklar arvtagare.
Det är därför varje uttagning blir viktig. Varje samling är en möjlighet att ge erfarenhet, skapa konkurrens och förbereda nästa generation. Därför borde diskussionen om vilka målvakter som får chansen vara betydligt större än frågan om vem som fyller en reservplats i nästa trupp.
Svensk damfotboll har fortfarande tid att hitta nästa förstamålvakt.
Men inte hur mycket tid som helst.
Och just därför känns det som att landslaget missade en möjlighet när chansen fanns att ge någon annan än det enklaste alternativet en plats i truppen. Det hade kanske inte förändrat hierarkin i dag.
Men det hade kunnat säga något om framtiden.
