Det fanns lite nytt att titta på när startelvan släpptes. Piroe, vår nya nia på lån från Leeds, gick rakt in i laget och startade som tia. På andra sidan var det, om man ska vara helt ärlig, inte särskilt många namn man kände igen. Ett gjorde man däremot. Conor Coventry, med ett förflutet hos oss utan att någonsin riktigt få fart på West Ham-karriären, startade på Charltons mittfält och gjorde en helt okej match på sin gamla hemmaplan.
Inför matchen skrev vi om den nya verkligheten. Om att lag kommer till London Stadium och ser matchen mot oss som en av säsongens stora, medan vi måste lära oss att hantera rollen som laget som förväntas vinna. Det tog sju minuter innan vi fick nästa påminnelse om hur långt ifrån det vi faktiskt är just nu.
Charlton tog ledningen efter ännu en situation som mest kändes slarvig och onödig. Lloyd Jones fick till något som närmast liknade en cykelspark inne i straffområdet och bollen letade sig förbi Hermansen. Det var ingen jättechans, avslutet värderades till omkring 0,2 xG, och när man ser situationen igen känns det både som att Kilman borde kunna få dit huvudet och att Hermansen kanske hade kunnat göra mer. Ändå stod det 0–1. På något märkligt sätt kändes det nästan väntat.
Efter målet fick vi mycket boll. Problemet var bara att det blev väldigt tydligt att vi inte riktigt hade spelarna på planen för att göra någonting med den.
Mohamedou Kanté, född 2005, fick en tuff uppgift centralt och såg inte bekväm ut med ansvaret att styra spelet. Ytorna hamnade istället hos Scales och Walker-Peters på kanterna, två spelare som inte direkt är de bollförande ytterbackarna som kommer bryta linjer och driva oss framåt. Nästan varje gång fanns det säkra alternativet, och nästan varje gång valdes det. Nervöst, försiktigt och framför allt fruktansvärt tråkigt.
Solomon var egentligen den enda som med någon regelbundenhet försökte få någonting att hända. Han drev in från vänster, utmanade och skickade in någon boll på chans. Inte ens Bowen lyckades sätta någon riktig prägel på matchen.
Kanté fick kliva av i paus och Orford kom in. Jag har sett flera positiva omdömen om hans insats efter matchen, men jag har svårt att hålla med. Han såg stressad ut. Han sprang mycket och ville hela tiden ner och hämta boll, men det ledde sällan någonstans. Det saknades ett lugn och framför allt ett driv framåt.
Och kanske är det just där en av våra största brister finns. Vi har blivit bortskämda med mittfältare som kunnat ta ansvar för att transportera laget framåt. Declan Rice kunde göra det. Fernandes kunde göra det efter honom. Någon som tar bollen, passerar den första pressen och plötsligt har flyttat hela laget 20 meter upp i planen. Just nu känns den spelaren väldigt långt borta.
När vi själva inte lyckades skapa någonting framåt såg Mavropanos istället till att skapa åt Charlton. I den 56 minuten krånglade han till det, tappade bollen och Campbell tackade och gjorde 0–2.
Där och då såg hemmapremiären mer eller mindre körd ut.
En kvart senare fick Mavropanos lämna och Joel Veltman gjorde sina första minuter efter flytten från Brighton. Han stod åtminstone för ett stabilt och fullt godkänt inhopp under slutet av matchen. Samtidigt försvann Ollie Scales, som efter en svag premiär mot Burnley följde upp den med en ännu tyngre insats här. Nyförvärvet Mukasa ersatte och gav åtminstone någonting vi saknat: lite energi, lite mod och en vilja att faktiskt få saker att hända.
Fyra minuter senare kom också reduceringen. Det blev gruffigt och stökigt inne i straffområdet, och där visade Piroe precis den anfallsinstinkt man hoppas att en nia ska ha. Han högg när möjligheten dök upp och plötsligt stod det 1–2.
Vi började forcera. Inte särskilt vackert och inte särskilt kontrollerat, men vi jagade åtminstone en kvittering.
Och chansen kom.
I den 92 minuten var det, av alla människor, Coventry som tog bollen med handen efter ett avslut. Straff. Castellanos klev fram med möjligheten att rädda en poäng ur en bedrövlig hemmapremiär.
Stolpen.
Det finns dessutom en detalj som gör det hela ännu surare. Tittar man tillbaka på straffen är en Charltonspelare långt inne i straffområdet redan när Castellanos träffar bollen. Han börjar i halvcirkeln och har hunnit flera meter fram innan straffen är slagen. I Premier League, med VAR som kan granska situationen, hade det åtminstone funnits alla möjligheter att straffen beordrats att slås om. I Championship finns ingen sådan livlina. Straffen är missad, matchen fortsätter och kort därefter är förlusten ett faktum.
Men det vore också alldeles för enkelt att gömma sig bakom den situationen.
Inför matchen skrev vi att Charlton hemma är en match vi ska vinna om ambitionen är att omedelbart ta oss tillbaka till Premier League. Att Championship inte kommer ge oss någonting gratis och att vi själva måste börja ta det.
Det gjorde vi inte.
Istället har vi följt upp den tappade 2–0 ledningen mot Burnley med att förlora hemmapremiären mot Charlton. Värvningar behöver komma in, det råder det knappast något tvivel om. Mittfältet skriker efter kvalitet och någon som faktiskt kan ta kontroll över en fotbollsmatch. Men frågorna börjar också sträcka sig längre än spelartruppen.
Är Nuno rätt man för att leda det här West Ham genom Championship? Finns det en tydlig idé om hur vi ska spela när vi förväntas föra matcherna? Och har vi överhuvudtaget en trupp som är byggd för det?
Två matcher in på säsongen borde man kanske inte dra några stora slutsatser. Men efter två matcher känns det nästan som att vi har fler frågor än vi hade innan den började.
Någonting behöver hända. Och det behöver hända snabbt.
För Championship skulle vara säsongen där vi studsade tillbaka. Den får inte bli början på någonting betydligt värre.
