Englands VM i Brasilien var en viss besvikelse för landet som säger sig sätta fotbollen på kartan. En sjätteplats landade man på och det var en besvikelse i ett land som långsamt började ett land efter kriget. London var epicentrum för denna utveckling. Det var en spirande atmosfär och en gryende optimistisk livsstil. Folk såg möjligheter i staden med blomstrande parker, växtlighet och uppbyggnad av hus. Socialt sett exploderade livet i Soho. Det var vilt, det var vibrerande och ett icke sinande nattliv. Röda bussar och svarta taxis ökade på gatorna och livet återkom till staden.
Arsenal firade en FA-Cupseger och återvände till en säsong som skulle bli en mellansäsong..Highbury genomgick en större modernisering och ombyggnad. Efter att ha blivit träffad av bomber under kriget, så tog det tid att få resurser och pengar för uppbyggnaden av främst taket och läktaren kring North Bank. Inför säsongsstarten tog Denis Compton adjö av laget. Man trodde kanske att Joe Mercer skulle lägg skorna på hyllan, men det blev den yngre brodern Compton som efter liga och cupguld tackade för sig och fortsatte en väldigt stark cricketkarriär. Arsenal gjorde dock en bra säsong. Man ledde serien efter fem matcher och sedan efter 19 matcher, men laget drabbades av flera skador som inte gynnade laget. Målvakten Swindin var borta halva säsongen, den viktige backen Lionel Smith var också skadad en längre tid och när de starke forwarden och den som började ersätta Reg Lewis-Doug Lishman-bröt benet under vintern så ramlade laget ned till en femte plats. En sisådär-säsong för Gunners som också bör bli ihågkommen för den äldre broder Comptons landslagdebut. 38 år och 64 dagar gammal fick backen Compton debutera för England mot Wales. Det är än idag den äldste debutanten i England, 38 år och 64 dagar. Jisses.
När vi så kliver in i 1951/52, så var säsongen diametralt annorlunda mot 50/51. Skadorna var borta. George Swindin stod i varje match, Joe Mercer, Alex Forbes, Don Roper och Jimmy Logie gjorde alla över 30 matcher, Freddie Cox på kanten och längst fram gjorde Doug Lishman och Cliff Holton målen. Längst bak hade Compton ersatts av Ray Daniel på backsidan. Det var en god och framåtriktad stämning. Ett offensivt spel, som bland annat såg Doug Lishman göra hattrick i tre raka hemmamatcher. En annan intressant fakta var att Highbury detta år introducerade elljus och den första matchen med elljus var 19 september 1951 då Arsenal mötte och slog Hapoel Tel Aviv med 6-1. Det var första matchen som spelades, ,men minnesgoda kommer ihåg att Herbert Chapman nästan 20 år tidigare hade påbörjat införandet och diskussionerna kring det. Helgen efter eljusets start, så testade man rejält. Match i ligan mot titelförsvararna Tottenham. Det blev 1-1, men åskådarsiffran imponerar. 72,164 personer räknades in. Det var förmodligen mer. Inte rekord på Highbury för det slogs 1935 då 73,000 såg Arsenal möta Sunderland. Men 72,000 - ja det räcker.
Arsenals ligasäsong var en kamp om serieledning och topp-placeringar. Hela säsongen var man med i serietoppen, ledde efter sexton spelade matcher innan man tappade i form och lagom till årsskiftet hade man landat några placeringar ned och jagade lagen framför som var United, Spurs och Portsmouth.
Efter årskiftet öppnades FA-cupen upp. Gunners inledde med en komfortabel 5-0 borta på Norwich. Lishman 2, Roper, Logie och Peter Goring stod för målen. I nästa runda var det Bradford och i femte Leyton Orient. Alla tre lagen hittills spelade i lägre divisioner och Arsenal hade inga som helst problem att spela undan dessa. Målskyttarna varierade, men man noterade att den allt åldrande Reg Lewis fortfarande stod för målskytte. Mot Leyton Orient gjorde han mål och fortsatte sin målform han hade i ligan, där han nätade i varje match. Men han skadades också mot "the O´s" och skulle bli borta ett tag.
I ligan hakade Gunners på Manchester United. När kvartsfinalen i FA-cupen skulle spelas så låg man en poäng efter och matchen som gick helgen då kvartsfinalen skulle spelas- mot Charlton- flyttades några dagar. Senare skulle Gunners vinna den med 2-1 och fortsätta haka på ledarlaget. I cupen ställdes man återigen mot ett icke topp-lag. Luton Town, som spelade i andradivisionen. Luton Town var ingen slagpåse utan hade två spelare på topp med bra kvalitet i Bernard Moore och Ben MItchell. Dessa båda kombinerade till ledningsmålet och Gunners ledning med Tom Whittaker som tränare fick ställa om laget i paus. Till räddning kom Freddie Cox, som dels var en av de stora spelarna i laget när Arsenal vann 1950 och nu visade upp sin status som cup-spelare. Två mål av denne Cox säkrade en ledning och därtill ett inlägg till Milton och Gunners var i semifinal mot Chelsea på White Hart Lane. En klockren dejá-vu från 1950, då semifinalen spelades mot Chelsea på White Hart Lane.
Semifinalen var 29 Mars 1952. Dagarna innan hade den legendariska Singin`in the rain haft premiär på bio i USA och om det skulle sjungas så mycket denna dagen är oklart, men det blev en klockren återblick från 1950. Första matchen slutade nämligen oavgjort och återigen var det Freddie Cox, som gjorde mål för Gunners. Tre dagar senare var det omspel. Den här gången vann Gunners med 3-0. Återigen Freddie Cox, som gjorde två mål nu och så Lishman.
1950 tog man cupen senast. Nu väntade Newcastle i finalen. "The Magpies" hade vunnit cupen året innan och före det Arsenal. Senast lagen möttes i en cupfinal var 31/32. Då förlorade Arsenal en kontroversiell match då Arsenal hävdade att passningen som slogs till målet kom när bollen var ur spel. Nu skulle Wembley få se två stormakter mötas igen.
Innan dess skulle ligan avslutas. Efter Fyrtio matcher låg Gunners tre poäng efter Manchester United efter att ha spelat två miserabla matcher mot Blackpool och Bolton. En del skador oroade Gunners med en skadad mittback i Daniel och en ytterback i Lionel Smith. Näst sista matchen så mötte man West Bromwich och med ett halvskadat lag så kunde man inte göra sig rättvisa och fick stryk med 3-1. Chansen till ligatitel fanns dock kvar. Man mötte ligasuveränen Manchester United ledda av storskytten Jack Rowley-som skulle göra 30 mål detta år- och kunde med en storvinst ta titeln. Men inte alls. United spelade ut inför 60,000- Rowley gjorde tre och man vann med klara 6-1.
Arsenal tvåa i ligan, men om man vunnit de två sista matcherna, så hade pokalen landat i London.
Tyvärr samma öde på Wembley. Ett halvskadat Arsenal gick ut på planen. Daniel och Smith var åter i laget, men halvskadade och efter 30 minuter åkte Wally Barnes på en skada så att han fick avbryta matchen. På den tiden fanns inga avbytare och Gunners avslutade sista timmen med tio man. Whittaker stuvade om, skickade ned Roper som ytterback och han skötte detta fantastiskt bra. Man räddade någon boll på mållinjen, men på andra sidan hade både Lishman och Cox bollar som strök målramen. Gunners verkade hålla emot, men med tio minuter kvar kom målet. Även denna gång väldigt ifrågasatt. Holton och Roper låg skadade och behövde vård samidigt som Daniels arm var ur spel. Kaptenen Mercer skrek på domaren att blåsa av matchen för vård av spelarna. Då kom inlägget och George Robledo nickade in ledningsmålet. Efter målet försökte Gunners och Alex Forbes prickade ribban. Längre än så kom inte Gunners och Newcastle försvarade cupen som första lag under 1900-talet.
Det var ett sargat Gunners som reste på sig efter förlusten och tackade publiken och motståndarna för en bra match.Joe Mercer, vår ikoniske kapten, ställde sig upp på banketten efter matchen och sade " I thought football´s greatest honour was to captain England. I was wrong. It was to captain Arsenal today."
Men Gunners och Mercers tid skulle komma ännu en gång....
