Det är svårt att välja de rätta orden en dag som denna.
Ord som skulle vara tillräckliga för att beskriva dig och dina ovärderliga gärningar.
Jag läser alla vackra hyllningar till dig. Jag ser alla videomontage. Jag hör dina lagkamrater berätta anekdoter som bekräftar det vi alla egentligen visste, att du var den ultimata kaptenen.
Men för mig var du alltid något ännu finare. Du var Papà Baresi. Du var fadersfiguren som själv förlorade sina föräldrar alldeles för tidigt. Du var ledaren med den trygga famnen längst bak. Du var den starka axeln att luta sig mot. Du var alltid den som ledde med handlingar oftare än med ord. Du var tryggheten för dina tio medspelare som visste att även om de gjorde ett misstag så fanns du alltid där för att täcka upp. Och även när du inte kunde vara med på planen så fanns din ande där. Såsom i Aten 1994, då vi trots din frånvaro tycktes ha elva Baresi på planen.
Som barn ser man upp till sina idoler. Man vill vara som dem. Man vill bli som dem. Någon Franco Baresi blev jag aldrig, men ditt sätt att leda, att föra dig och att alltid sätta laget före jaget har jag ändå burit med mig och försökt att införliva i det jag gjort.
Det har också varit svårt att hålla tillbaka tårarna idag. Och när orden inte räcker till så får tårarna ta vid.
Tårar för alla drömmar som slagit in.
Tårar för alla minnen som aldrig någonsin kan tas ifrån oss.
Tårar för att en ledstjärna har slocknat.
Tårar av tacksamhet över att jag fick uppleva denna mikroskopiska tid på jorden med dig på planen.
Jag hoppas att dina värderingar och ditt ledarskap lever vidare i väggarna i Casa Milan och på Milanellos gräs. För även om jag kanske aldrig fullt ut kan beskriva vad och vem Franco Baresi var, så kan jag ändå alltid säga vad Milan är för mig. Milan för mig är allt vad du stod för, på och utanför planen.
Vila i frid, papà.
Marko
Vill du likt Marko, vår gamla Milanvän i redaktionen skriva en gästkrönika är ni alltid välkomna att höra av er
Trevlig helg
