Jag får kanske tala för mig själv här, men lite nojigt kändes det ändå inför Salzburg borta. Milan gick in i matchen med en vinst, tre oavgjorda och en förlust över de senaste fem matcherna. Den enda vinsten under den sviten hade kommit mot Serie A:s sämsta lag, Lecce, och övertygade i alla fall inte mig prestationsmässigt. Förlusten hade kommit mot Benfica, vilket ökade pressen att plocka de första tre poängen inför ett tufft spelschema i Europa League, samtidigt som Milan möter Atalanta i helgen och även behöver lägga krut på den matchen.
Startelvan mot Salzburg tydde tydligt på att Amorim har valt att prioritera matchen mot Atalanta i slutändan. Davide Bartesaghi, Omari Hutchinson, Ardon Jashari och Alphadjo Cissé startade för första gången sedan förlusten mot Benfica för drygt en månad sedan. Dessutom var Fikayo Tomori med från start trots att han tidigare hade portats från laget då Milan försökte sälja honom i somras.
Mer anmärkningsvärt var att 18-årige Francesco Camarda fick starta på topp. Killen som utsågs till Milans underbarn när han fortfarande bara var 14 år gammal. Camarda har fått kämpa med anpassningen till seniorfotbollen under de två senaste säsongerna, och hade under nuvarande säsong spelat blott 10 minuter innan matchen mot Salzburg, men nu skulle han äntligen få chansen.
Med det sagt kommer jag med några goda nyheter, och några mindre goda nyheter.
De mindre goda nyheterna är att Camarda mestadels var osynlig mot Salzburg. Framför allt ser han ut att ännu inte riktigt vara där fysiskt sett. Han förlorar många dueller och har även svårt att bidra i det felvända spelet trots stor teknisk begåvning. Samtidigt är han mån om att vara involverad i speluppbyggnad, men halkar ofta efter när Milan väl kommit längre upp på planen.
Det sistnämnda kan samtidigt vara en fråga om intensitet snarare än bristfällig spelförståelse. Camardas målfacit på ungdomsnivån stöder detta, och Amorim verkar vara inne på samma spår.
– Camarda läser spelet mycket väl. Han måste förbättra sin explosivitet, acceleration och tempo. Vi jobbar på det. Han har motorn för att spela 90 minuter, men det där är något som vi fortfarande håller på att utveckla. Det är ett område där han hade det svårt även i kväll, för hans rörelse i straffområdet är utmärkt. Han vet var ytorna finns och har redan en väldigt bra spelförståelse, sa Milans tränare efter gårdagens match.
De goda nyheterna, då? Ja, dels är det väl positivt att små förbättringar eventuellt kan göra väldigt stor skillnad för Camarda. Men framför allt är det svårt att gräma sig över Camardas bleka insats när Milan som kollektiv gjorde en brutalt bra offensiv prestation. Det betyder heller inte att inga individer stack ut. Alphadjo Cissé verkade exempelvis göra Camardas jobb åt honom. Kanske är det generöst att hylla Camarda för de ytor han öppnade upp för Cissé, men resultaten är talande: Cissé gjorde hat-trick.
Cissé har vuxit fram till något av en sensation under Milans säsongsinledning. Det började med att Amorim utbrast ”I love Cissé” inför seriepremiären borta mot Torino. Sedan gjorde Cissé 1–0-målet i den matchen, som Milan dessutom vann. Ett par veckor senare var det Cissé som gav Milan ledningen borta mot Juventus, strax efter att ha klivit in på plan från bänken. Plötsligt började 19-åringen hyllas på allvar.
Jag har dock motvilligt varit skeptisk till hypen kring Cissé. Innan matchen mot Salzburg var Cissés underliggande siffror i sista tredejdel direkt svaga – hans två mål kom likaså från två lågprocentiga chanser – och han hade stundtals sett långsam och klumpig ut i speluppbyggnad. Han är förvisso fortfarande i återhämtningsfasen efter en längre lårskada i Catanzaro, men han hade haft snarliknande brister i sitt spel även i Serie B.
Matchen mot Salzburg är bara en match, men den visade på något helt annat. Cissés hat-trick kom inte tack vara vassa avslut, utan genom en förmåga ett konsekvent ta sig till livsfarliga lägen i straffområdet. Anfallarinstinkten bakom 1–0-målet med pannan var särskilt kul att se, och även i övrigt såg Cissé mer ut som en anfallare än en ytter. En riktigt bra sådan, bör tilläggas. Samtidigt var han knappast osynlig i de övriga faserna. Om Cissé kan upprätthålla sitt hårda arbete utan boll, dynamism med boll, och sedan utvecklas som offensivt vapen, kan Milan få en riktigt, riktigt spännande spelare.
En annan ung spelare som stack ut i offensiven var Omari Hutchinson (22). En oväntad och aningen märklig värvning av Milan i augusti. Är det här ens en spelare som Milan själva planerar att använda på lång sikt? Vem vet, men denna match var i alla fall ett tecken på att Hutchinson har förmåga.
Trots historiskt svag offensiv produktion på seniornivån visar underliggande siffror att Hutchinson åtminstone har potential som en-mot-en-spelare och inläggsspelare. Det bekräftades mot Salzburg. Hutchinson såg kvick och svårfångad ut med bollen vid fötterna, och lyckades med samtliga av sina fyra försök till dribblingar. Därutöver hade Cissés nickmål för att ta ledningen aldrig varit möjligt om det inte vore för Hutchinsons perfekta inlägg.
Med just inlägg brukar man inte behöva se särskilt mycket innan man förstår om en spelare ”har det” eller inte. Omari Hutchinson verkar ha det. Det är inte normalt att generera inlägg med sådan kraft och precision, i språng, med minimal ansats, och med sin svagare fot. Bollen svävade som en fjäder mot Cissés skalle. Ett underbart fotbollsmål, än mer så i och med vilka som var inblandade.
Faktum är att Hutchinson även kom till flera målchanser och hade enkelt kunnat göra två mål – för att inte nämna att han dessutom gjorde ett gediget defensivt arbete och vann sju av sina 11 dueller. 0,84 förväntade poäng, om någon bryr sig – det är en väldigt hög siffra. Detta kanske kan bli något ändå.
På tal om skickliga inläggsspelare gjorde Davide Bartesaghi (20) kanske sin bästa och mest kompletta prestation i Milan. Bartesaghi har tidigare svajat i defensiven och ofta sett obekväm ut med boll i mer avancerad positioner. I går såg han ut som en helt annan spelare. Han vann åtta av 12 dueller, han drev bollen med både kontroll och energi, och han visade varför en 1,93 meter lång spelare trots allt kan ha något att göra på kanten; hans överlappningar, underlappningar och övriga löpningar utan boll var en plåga att försvara för Salzburg.
Och sedan har vi inläggen. Bartesaghi har fortfarande inte registrerat en enda assist i Serie A, men jag upplever inte att den statistiken är särskilt talande. Precis som Hutchinson är Bartesaghi en spelare vars klass är uppenbar när det kommer till att slå inlägg. Framspelet till 2–0-målet var kanske inte det mest avancerade tekniska numret, men ändå ett kvitto på Bartesaghis offensiva kapacitet. För övrigt bör det noteras att samtliga av Bartesaghis tre inlägg landade hos en Milan-spelare.
En mer polariserande prestation från matchen kom från Ardon Jashari. Det är en spelare som jag har haft stort förtroende för trots hans brist på leverans i Milan, och det är en spelare som många hyllade efter matchen mot Salzburg, men jag börjar faktiskt bli allt mer pessimistisk kring hans framtid. Det jag länge har varit övertygad om är att Jashari är en passningsspelare av genuin världsklass. Han kan spela nästan vilken pass som helst, från var som helst… åtminstone med vänsterfoten.
Jashari tycks lida av ett enormt beroende av sin vänsterfot, vilket begränsar vilka passningsvinklar som han lyckas öppna upp för sig själv, och dessutom leder till knackigt beslutsfattande. Detta är Jasharis främsta problem. Den grundläggande statistiken mot Salzburg må se fin ut, men Jashari hade ofta svårt att hitta lösningar med boll, och begick två farliga bolltapp på egen planhalva. Frågan är hur värdefull Jasharis passningsfot är om hans bollhantering och beslutsfattande är så knackiga.
Samtidigt har Jasharis mer uppenbara brister under en längre tid funnits i defensiven. Han är varken den största, den starkaste eller den mest löpstarka spelaren, och det ger avtryck i den defensiva fasen. Å andra sidan råkade matchen mot Salzburg vara kanske Jasharis bästa defensiva prestation någonsin. Han stod för totalt 13 defensiva aktioner, av vilka en var direkt avgörande för Gonçalo Ramos 4–0-mål.
En annan spelare som ofta lider i duellerna, men gjorde en riktigt stark defensiv match mot Salzburg, var Koni De Winter (24). När De Winter är som sämst är han fasansfullt dålig: långsam, klen och klumpig utan boll, passiv och slarvig med boll. Denna sida av honom är dessutom inte allt för sällsynt. När jag ser prestationer som i hemmamatchen mot Venezia och i bortamatchen mot Lazio har jag oerhört svårt att känna något förtroende för De Winter över huvud taget. Men i många andra matcher är han kanske inte spektakulär, men ändå kylig och direkt stabil. Gårdagens match var en sådan, och faktum är att dessa prestationer har hört till normen den här säsongen.
De Winter har ännu inte vunnit mitt förtroende, men hans utveckling är värd att följa. Kanske finns det en spelare för framtiden även där. I går såg så ut att vara fallet. Låt oss drömma om att både De Winters och Milans prestation mot Salzburg var en glimt av framtiden, och inte en anomali.
