För när 1,5 miljoner supportrar fyllde gator, tak, lyktstolpar och trafikljus och bildade ett enda stort rött, kärleksfullt hav var det ett statement. Den här klubben är på riktigt. Den här klubben menar allvar. Den här klubben är ute efter mer. Och mitt 30-åriga Arsenalhjärta är större än någonsin.
Ni har själva sett bilderna och filmerna. Det är världsklass rakt igenom. Jag hoppas att spelarna bär med sig de här scenerna varje gång de går ut på planen nästa säsong. För då blir vi oslagbara. Låt oss inte nöja oss med annat än världsklass.
Luften gick tillfälligt ur oss på lördagskvällen. Bara sekunder efter att Gabriels straff seglat över ribban var alla som stått utanför Famous Cock Tavern och fönstertittat på matchen borta. Tom från Northampton, klädd i den gula FA-cuptröjan från 1971, satt på huk. Hans ögon blev glansiga. Han tog sig samman, vi lade till varandra på Facebook och önskade varandra en bra parad i morgon. Han skulle se den på TV.
Själv tog jag plats på Essex Road, strax norr om Angel, i höjd med Islington Green – så att jag skulle kunna springa över till Upper Street för att kanske få en skymt där också. Jag var där fyra timmar innan paraden skulle starta och, visade det sig, sex timmar innan bussarna faktiskt körde förbi.
Steven och Max var också redan där. De hade kört ner från Glasgow och börjat fylla på med vätska i det strålande vädret. De drack Buckfast, fullt av alkohol och koffein. Max var en underhållare av rang. Han roade hela området på egen hand och höll sig precis på gränsen. Ordningsvakterna hade ett och annat konferenssamtal där de såg ut att överväga att be honom lämna platsen, och Steven fick påminna sin kompis om att de kört långt och tidigt för att få bra platser längst fram.
Steven höll på Arsenal och Skottlands landslag. Celtic och Rangers gick inte att hålla på – det var för infekterat, för religiöst. Vi pratade om Tierney, hur vi älskade honom och hans sköna sätt att vara med sin Tesco-påse i handen. Sedan gick Steven till Tesco på andra sidan gatan för att köpa mer öl.
Väntan var lång men stämningen på topp. Vi sjöng, vi lekte med att få över både badboll och fotboll från ena sidan till den andra. Vi såg den lokale konstnären Nick Botting stå på ett tak och måla publikhavet. Vi ropade ”Show us your painting” och jublade när han visade upp konstverket.
Så plötsligt steg jublet. Alla händer och mobiler sträcktes upp. Bussarna var här. Musiken pumpade ur DJ-båset. Arteta log och bugade åt vårt håll. Eze satt och myste bredvid pokalen och försökte ta in allt. Timber stod bredvid och dokumenterade upplevelsen.
Och så Rice. Han har varit kung på planen hela säsongen – och när bussen körde förbi var han kung där också. Han stod längst bak, pumpade i takt med musiken och tog selfies med publikhavet som bakgrund. Rice är allt och lite till.
När vi fortsatte sjunga i de röda rökmolnen på norra Londons gator var känslan inte att något var över, utan att vi precis börjat något tillsammans. We are not done.
