Inför det första mötet fanns en försiktig optimism kring VSK:s utveckling. Efter slutsignalen var bilden en annan. Djurgården vann klart och utnyttjade de ytor och misstag som uppstod i VSK:s spel. Resultatmässigt blev det en tydlig markering från hemmalaget. Historiskt har Grönvitt dessutom haft svårt att få med sig resultat från de större Stockholmsarenorna: fem matcher, fem förluster och 2–14 i målskillnad. Samtidigt var utgångsläget inför matchen inte så ojämnt som siffrorna senare visade. Sett till de fem senaste matcherna hade lagen liknande formkurvor.
Första mötet: misstag som straffades hårt
Det är svårt att peka ut en enskild orsak till förlusten i det första mötet, men en tydlig faktor var hur effektivt Djurgården straffade VSK:s individuella misstag. Hemmalaget ställde om snabbt och fick utdelning när VSK tappade boll i utsatta lägen.
Rubin sa i intervjun före matchen att truppen var sammansatt för att spela med hög press, och att det också var så laget skulle uppträda. I det första mötet blev presspelet däremot inte tillräckligt samlat. VSK stod högt, men kom inte alltid rätt i tajmningen, vilket ledde till återkommande löpningar bakåt mot eget mål för både försvarare och mittfältare.
Djurgården fick samtidigt bra utdelning i sin egen press och tvingade fram flera misstag. VSK fick sällan möjlighet att etablera ett tryggt passningsspel, medan Djurgården oftare kunde vinna boll i lägen där laget snabbt kunde utnyttja tid och yta. Avstånden i VSK:s försvarsspel blev periodvis för stora, vilket ytterligare förstärkte Djurgårdens grepp om matchbilden.
Returen: ett helt annat VSK
Returen fick en helt annan karaktär. VSK uppträdde mer samlat, med kortare avstånd mellan lagdelarna och en tydligare intensitet i duellspelet. Laget lyckades också bättre med att begränsa Djurgårdens möjligheter att spela sig genom centrala ytor.
Hemmalaget valde också ett rakare och mer fysiskt angreppssätt än vad som ofta varit fallet under senare år. Trion längst fram, med Bona som tydlig referenspunkt, satte Djurgårdens försvar under press och gav VSK möjlighet att flytta upp laget. Djurgården försökte i sin tur spela sig fram via mittfältet, men VSK hittade successivt rätt i sina positioner.
Hellisdal växte in i matchen och bidrog tillsammans med Diagne och de droppande anfallarna till att stänga flera av Djurgårdens centrala uppspel. VSK var också betydligt mer aggressivt i närkamperna än i det första mötet. Djurgården fick mindre tid med bollen, och Max Larsson, som hade haft en tung bortamatch, fick revansch i returen. Sammantaget var det flera grönvita spelare som tog större ansvar och bidrog till att flytta tillbaka initiativet.
Skillnaden mellan lagen låg därför inte enbart i individuella prestationer. VSK framstod som mer samlat, mer konsekvent i sitt försvarsspel och mer berett att ta de fysiska dueller som matchen krävde.
Ersättarna gav viktiga besked
Inför returen fanns flera frågetecken kring VSK:s startelva och matchplan. Hur skulle laget svara efter den tunga förlusten veckan innan? Dessutom saknades Baggesen, Lushaku och Mikkel från start. Lushaku hade fått en smäll i bortamötet och haltade efter matchen, medan Mikkel hade problem med ett klickande knä.
Ersättarna gav dock positiva besked. Karlsson, Hellisdal och Bona stod alla för insatser som stärkte konkurrensen i truppen. Hellisdal noterades för en assist och Bona blev målskytt, vilket gav VSK ytterligare alternativ inför kommande matcher.
Även bänkens betydelse blev viktig. När bytena kom efter drygt en timme lyckades VSK behålla strukturen och försvara ledningen. Ingen inhoppare förändrade matchbilden på egen hand, men laget tappade inte heller balansen. Jens förtjänar ett särskilt omnämnande efter att ha klivit in centralt på mittfältet, snarare än i den tia-roll han tidigare haft under säsongen.
Dubbelmötet med Djurgården gav därmed två tydliga bilder av VSK. I den första matchen fick Djurgården matchen dit de ville och straffade Grönvitt hårt. I returen var det VSK som hade justerat bäst, både taktiskt och mentalt. För Rubin och hans ledarstab blev hemmamatchen ett viktigt kvitto på att laget kan svara på motgångar. För resten av Allsvenskan var den också en påminnelse om att VSK, när laget får ihop presspel, duellspel och struktur, är en motståndare som kräver full uppmärksamhet
