För ungefär ett år sedan var jag i Hamburg för att titta på HSV-VfB på Volksparksstadion. Det var naturligtvis en unik möjlighet att se mitt VfB för första gången på mycket länge. Nu gick matchen inte som planerat utan det var en katastrofal avslutning där Stillers nästintill tafatta försök till frispark gav hemmalaget en kontring och de avgjorde bakom Nübel i 92a minuten. En hemsk insats naturligtvis. När jag nu ser tillbaka på en rätt håglös insats i början av dessa Schwaber i Bundesliga så svänger jag tillbaka till Hamburg, men inte till den matchen utan till Hamburger Kunsthalle, en arkitektonisk tidskapsel där tre helt olika epoker möts i hjärtat av Hamburg, precis mellan centralstationen och floden Alster. En massiv tegelbyggnad, som dominerar gatan. Här bor konsten och romantiken. Från stora fönster kastas ljus in och ger konsten liv. Jag är inte massivt konstintresserad, men jag lägger en hel del tid på muséer, konstutställningar och historiska teman. Konst för mig är en spegel av dåtiden och en väg in i framtiden. Som någon sade "för att förstå framtiden, måste man kunna sin historia". I Hamburger Kunsthalle finns en av Tysklands främsta målningar. Här hänger nämligen Caspar David Friedrichs " Der Wanderer über dem Nebelmeer ".
Detta är ett av romantikens portalverk och ger en fantastisk bild av det okända, det sublima-en blandning av skräckblandad förtjusning, vördnad och överväldigande skönhet inför naturens storhet. Det symboliserar människans obetydlighet i förhållande till existensen, men just att personen står med ryggen mot oss och tittar ut mot det okända..jag tas in i ett allvar och kastas in i en spiral kring fotbollsfilosofier och tankar. När jag såg bilden så kunde jag direkt se Sebastian Hoeness eller vilken tränare som helst stå och titta ut över en okänd framtid där det kanske tornar upp Allianz Arena, Signal Iduna Arena eller varför inte en olympiastadion i Berlin igen. Samtidigt var framtiden okänd, oförklarlig och på samma sätt både fantastisk och oväntad.
Jag kan se Sebastian Hoeness stå på klippan i södra Sachsen- Sächsische Schweiz- och se ut över en säsong som kan forma en framtid. Efter en bra genomförd försäsong, en DFB-Pokal där nyförvärvet Pejcinovic gjorde tre så kom krossen mot FC Bayern. Den var förvisso nästan planerad. Der Rekordmeister är ett rött täcke för VfB. Om man sedan ersätter Friedrichs man på klippan med ett lag med en röd bröstring så klev Stuttgart in i matchen pressade av tvivel och en svajig säsongstart. Men på planen skingrades dimman totalt. De kliver ned från klippan kör över Köln, låter tvivlen skimras, glider upp på en avsats igen och blickar ut över det landskap av utmaningar som Champions League-hösten innebär. Det följer en jubelartad insats med hattrick av Demirovic mot Viking Stavanger och helt plötsligt känns det som om man ser ett starkt ljus som leder laget framåt. Sedan följer två uddamålsförluster mot Hoffenheim och Dortmund och jag svänger blicken mot VfB och Hoeness på klippkanten i Friedrichs målning. Hur är läget? Jo,i stället för att stå ovanpå klippan och behärska situationen, uppstår en svindlande känsla av av ett tappat fotfäste och att nästan falla ned i det djupa dimhavet. När strålkastarljuset släckts över MHPArena är Hoeness fortfarande kvar. Förtroendet för honom är orubbligt, men hans blick är riktad mot ett resultat som han just då inte kan kontrollera eller förändra.
Han blir vandraren över dimhavet.
