Visst, att sparka en tränare är alltid ett misslyckande för en fotbollsklubb. Men Gefle IF:s fall vore det dessutom ett monumentalt sådant.
Men efter 0–4-förlusten mot Järfälla känns det samtidigt svårt att komma fram till någon annan slutsats än att något nu måste förändras.
De sportsliga resultaten har helt enkelt inte varit tillräckligt bra.
Samtidigt vore det alldeles för enkelt att göra Rawez Lawan till ensam syndabock för situationen som uppstått.
När en klubb ber en oprövad tränare vara både sportchef, lagbyggare och ansiktet utåt för hela omstarten, då bygger man ett system där en människa till slut får bära hela kraschen ensam.
Och det är här min kritik mot klubbledningen kommer in.
Gefle IF valde att spela högt. Väldigt högt.
Rawez Lawan skulle inte bara träna laget. Han skulle samtidigt bygga trupp, sätta en sportslig identitet och bära ett ansvar som normalt delas mellan flera personer i en organisation. För en tränare utan tidigare erfarenhet av ett sådant uppdrag har det till slut blivit ett nästan omöjligt uppdrag.
Kompetensen finns dessutom redan inom klubben. Både i styrelsen och i det sportråd som bildades efter att Mikael Bengtsson lämnade. Där finns erfarenhet och fotbollskunnande som borde kunna avlasta och stötta betydligt mer än vad som verkar ha varit fallet.
När man läser intervjun efter Järfälla-matchen är det också svårt att inte reagera på hur ensam Rawez verkar vara i allt detta.
Och ärligt talat gör det ont att se.
För oavsett vad man tycker om resultaten så tvivlar jag inte en sekund på att han gjort sitt yttersta för att få det här laget att vinna fotbollsmatcher. Jag tror verkligen att han burit klubben på sina axlar varje vecka och försökt hitta lösningar, trots att motvinden bara blivit starkare och starkare.
Det är därför jag någonstans känner för honom i den här situationen.
För samtidigt som kritiken mot resultaten är fullt rimlig känns det också som att Gefle IF satt honom i en situation där marginalerna för att misslyckas varit väldigt små redan från början.
Men med det sagt ska spelartruppen absolut inte komma lindrigt undan.
För ingen tränare i världen kan springa åt spelarna ute på planen.
Det som visades upp mot Järfälla var inte bara dåligt. Det var ovärdigt.
Passningsspelet föll ihop, kroppsspråket såg inte bra ut och när motgångarna kom såg laget mentalt knäckt ut nästan omedelbart. Energin, aggressiviteten och stoltheten saknades fullständigt.
Spelarna skämde inte bara ut sig själva.
De skämde ut klubbmärket.
Och där måste också spelarna ställa sig själva den obekväma frågan om hur mycket ansvar man egentligen är beredd att ta för situationen? För det räcker inte att byta tränare om samma passivitet och dåliga inställning fortsätter ute på planen.
Någonstans måste yrkesstoltheten vakna.
Om Rawez Lawan nu måste lämna, måste också Gefle IF börja tänka större än bara till nästa tränarnamn.
Klubben behöver fundera över hur den sportsliga organisationen ska fungera framåt. Ansvar måste fördelas tydligare och fler människor måste bära det sportsliga arbetet tillsammans. Annars riskerar klubben bara att hamna här igen.
För vad som än händer nu får det inte bli ännu en omstart utan riktning.
